fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Trögt

Kategori: Allmänt

Men, det här går ju inte så bra... Snarare tvärtom. Det har varit julvecka, vilket skulle kunna fungera som ursäkt för att kunna unna sig att äta lite extra, precis som alla andra gör och de klarar ju sig bra. Men jag har till min lättnad lyckats kringgå julfirande och därmed undvika allt vad julmat heter. Istället har jag lyckats hålla mig till min vanliga beprövade mat som jag vågar äta - allt för att göra det enkelt och hålla mig inom min comfortzone. Eller jo förresten, en ändring har jag gjort i veckan när det gäller mat, vilket på sätt och vis är en bedrift. Tröskeln att göra ändringen var relativt stor och det tog ett par dagars övervägande innan jag gjorde slag i saken. Frukosten skulle bytas ut eftersom jag blev trött på min vanliga frukost. Det som gjorde det till en försämring med ändringen var att jag helt gav efter och började räkna kalorier på allvar. Tidigare har jag bara haft kalorimängden i bakhuvudet när jag preparerade min mat, men nu gick jag ner på detaljnivå och var väldigt noga med att hålla mängden kalorier i den nya frukosten under vad jag ätit tidigare. Detta gör jag helt mitt bättre vetande. Jag vet ju att jag ska äta fler kalorier för att komma upp i bättre vikt, men när jag kommer till en situation där jag går utanför min vanliga bekväma mat så tar störningen helt över och kör över allt rationellt tänkande. Det rationella tänkandet kan bara stå bredvid och observera. En märklig upplevelse. Ändringen uppskattades dock både av det rationella tänkandet eftersom jag var nöjd med att ändå ha lyckats göra en ändring från det vanliga mönstret, men känslorna blev också nöjda eftersom jag kunde motivera ändringen med att jag höll mig inom bekväm kalorimängd. 
 
Vikten ligger fortfarande kvar på samma (58 kg), men även här, rörande vikten, har tankarna och känslorna försämrats. Jag hade blivit verkligt besviken om jag hade gått upp i vikt. I veckan som gått har tankarna tillochmed cirkulerat kring att "det hade varit spännande och se ifall det går att sjunka ännu lägre i vikt". Jag har ju trots allt rört mig mer på grund av att jag är hundvakt och jag har kunnat hoppa över flertalet måltider. Andra tankar har varit att "efter jul ska jag göra mer drastisk ändring och börja äta mer". Men att skjuta upp det till efter jul är bara ett bekvämt sätt att förhala kampen på. Det går alltid att hitta små anledningar för att skjuta upp det. Jag är helt enkelt rädd för att ta tag i det och få dåligt med ångest, som jag får när jag gör något som kan leda till ökad vikt. Vare sig det är utebliven träning eller att äta otillåten/okontrollerad mat. Händelser såsom jul brukar det vankas både okontrollerad, onyttig mat och utebliven träning. Då känns det tryggt att ha lite buffert före och efter där jag kan kompensera med mer träning och mindre ätande. 
 
Det där med träning har också blivit svårare och är väldigt lurigt. Problemet med träningen är att den är så skön och att jag faktiskt mår så förbaskat bra efter ett pass. Att ta bort den källan till lyckokänslor är väldigt hårt och betungande. Därför har jag heller inte lyckats så bra med det, utan har kört på med lite träning varje dag. 
 
Problemet med att orka ta tag i förändringen är fortfarande bristande motivation att göra det. Som sagt, jag mår bra av att träna och jag mår inte direkt dåligt av att undvika mat eller måltider. Samtidigt är de mål jag satt framför mig alltför bleka och omotiverande för att kunna skingra de tankarna jag har i en mat eller träningssituaion. Om någon hade stått med en hoprullad tidning och daskat till mig varje gång jag gjorde fel hade jag kanske varit mer motiverad. Mina mål måste fylla samma funktion, jag vill ju faktiskt inte ha någon som följer efter mig med en tidning i högsta hugg. Det ska vara mål med att komma bort från oönskat beteende och samtidigt ett mål som känns värt att sträva mot, något som lockar.
 
Det jag vill är att komma bort från begränsande tankar och rädslor - att inte kunna dricka öl eller vin (jag måste ju provsmaka zombieölen som jag varit med och crowdfundat), jag vill inte kunna äta bland folk utan att bli helt stel och låst, jag vill slippa känna ångest för att få i mig minsta socker eller fetare livsmedel.
 
Mål att sträva mot har jag försökt sätta träningsmål, men det verkar inte fungera så bra. Att springa maraton skulle jag kanske kunna klara ändå, även i min nuvarande vikt. Med tillräckligt mycket envishet skulle det kunna gå. Därför har jag börjat fundera på alternativa motiverande träningsmål. Att gå på gym för att bli grov -då måste jag verkligen peta i mig mat. Men det känns samtidigt som ännu en ursäkt för att jag ska få träna mer och jag är inte säker på att det faktiskt motiverar mig att äta mer. Jag gissar att jag är svårflörtad när det gäller att hitta något som jag motiveras att sträva mot. Överlag är jag ju nöjd och tillfreds, vilket såklart är positivt, men under ytan är det betydligt mer trassligt. Det jag tänker göra härnäst är att konsultera en vän som förhoppningsvis kan hjälpa mig att bli motiverad. Funkar inte det så får jag ta till proffshjälp. 

En vecka till

Kategori: Allmänt

Det här gick ju inte så bra. Sämre målfokus får man nog leta efter. Egentligen har ingenting hänt, jag är kvar på samma vikt (58), jag äter ungefär som innnan och jag tränar fortfarande på både morgon och kväll. Det där med träningen är förresten förädiskt. Lyckokänslan efter ett rejält pass är så söt och god och jag mår bra resten av dagen. Detta gör det såklart väldigt svårt att låta bli. Framförallt eftersom känslorna om jag inte tränar är helt åt andra hållet - dåligt samvete, ångest och äckel. Dvs det är väldigt tungt att låta bli träningen och jag blir irriterad och obekväm tills jag fått en träningsdos. Utebliven träning leder dessutom till kompensationstankar och jag begränsar mitt ätande. 
 
Mitt mål med att begränsa träningen till bara yoga hölls inte. Det var ändå ett lågt och fegt satt mål eftersom jag inte vågade gå alltför långt utanför min comfortbox, men det blev både kettlebells, löpning och den vanliga kroppsviktsträningen. Vad värre är att jag börjar ana en försvagning i musklerna. Vissa övningar är inte lika lätta som tidigare, kunde jag mig tycka under veckan. Detta hindrar såklart inte att jag kör på ändå, antingen jag twistar det till lite lättare träning, eller så plockar jag fram pannbenet och kör över tröttheten. Som sagt, lyckokänslan av att träna och olustkänslan av att inte träna gör att valet träna/inte träna är ganska lätt. Försvagningen kan möjligtvis vara inbillad och bara bero på allmän trötthet. Och även om tankarna att det kan bero på att musklerna krymper eller åtminstone behöver mer och enklare bränsle så är det svårt att bli motiverad till effektivare mat när jag väl ska äta. När det kommer till ätandet är det minsta möjliga kalorimängd som gäller, även om jag inte direkt står och räknar. Kunskapen om ungefär var allt ligger i kcal/100g ligger lite i ryggmärgen och jag kör ändå en bra bit på säkra sidan snarare än att ta risker med att råka äta för mycket. Framförallt eftersom jag dessutom ett par gånger per vecka kan lyckas med att hoppa över en måltid. 
 
Det är märkligt också hur snabbt en förändring åt minushållet i matväg blir en rutin. Har jag en dag hoppat över en måltid kommer tankarna om att det funkade ju ena dagen att hoppa över lunchen, varför ska jag då äta lunch den andra dagen? Likaså när det kommer till livsmedel, jag har kollat på dokumentärer om djurhållning och veganer. Direkt lockas jag av att utesluta mer livsmedel från min redan begränsade lista över godkänd mat och accepterar direkt det som en ny regel. Har jag plockat bort ett livsmedel från godkända listan en dag så kommer det inte in igen. Att göra på andra hållet är inte lika lätt, dvs att lägga till livsmedel eller en måltid. Jag lockas fortfarande av att se ifall det kanske trots allt går att minska lite till på vågen. 
 
Till viss del tror jag att detta bloggskrivandet har gett störningen lite önskad fokus och jag låter den leva ut lite mer än vad den hade gjort annars. Jag mår ju bra när jag lever efter störningen och jag har kommit på mig själv med att bli lite sjukt glad för att springa ärenden. Att hämta något eller annat ärende gör att jag måste röra på mig. Framförallt positivt upplevs detta när det händer vid matbordet. Om jag måste resa mig och gå iväg för att hämta/göra något så slipper jag sitta och äta just då. All rörelse räknas, sitta stilla är uteslutet. Sitta still har dessutom blivit direkt jobbigt eftersom rumpan blivit så tunn att jag får träsmak nästan direkt :-). Det är helt enkelt inte skönt att sitta ner. 
 
Bättre målbild och mer motiverande mål måste till för att det ska motiveras av det och kunna använda det i en situation där jag väljer mellan en lätt eller svårare väg. Jag tror att jag måste ha ett mer målande slutmål som både berör prestation och självbild. De ska vara så målande att jag kan se dem som små filmer med mycket detaljer. Detta för att motivera tillräckligt när jag gör mina val om dagarna. Dessutom behöver jag spjälka ner det till enklare delmål. Jag tror tillochmed att veckomål är för stora mål, det krävs dagsmål för att kunna bygga upp till veckomål och sen större delmål, som i sin tur logiskt ska leda till slutmålet. I vardagsstressen är det såklart lätt att inte ta mig tid att sätta ordentliga mål, men då blir det också meningslösa veckor som denna jag haft nu. Att skjuta på framtiden ska heller inte gå. Tanken att vänta med att ta tag i ångesten efter jul ska inte tillåtas. 
 
Nya tag, nya mål och nya utmaningar till nästa vecka. Kanske borde jag trots allt be om proffshjälp, men det lär ändå inte ge mig mycket förändring under julhelgerna. Jag borde absolut spika ett slutmål, ett långlopp (maraton eller ultramaraton) någon gång i augusti/september nästa år. Förslag mottages tacksamt (i lite crowdfunding-anda kan ett vinnande förslag belönas :-). En utmanare som vill springa också som vill få lite peppning och som kan peppa vore också kul och nyttigt). Utmaning denna vecka som kommer består förstås i att det kommer sociala tillställningar där det bjuds på okontrollerad mat. Att äta lite av allt är en STOOR utmaning i sig. Normalt brukar sociala måltider sluta i att jag nästan inte äter något alls. Det kan bli en av mina märkligare jular som jag varit med om. God jul! :-)

Fortsättningen

Kategori: Allmänt

Då har det gått en vecka nu sen jag blottade mig här. Hur har det gått? Det har inte hänt så mycket egentligen.
 
Jag ställde mig på vågen imorse, vilket iochförsig var en liten bedrift. När jag först erkände mitt problem för mig själv så ålade jag mig ett förbud mot att väga mig, men för att kunna veta om jag är på rätt väg och för att kunna sätta mål med konkreta fakta så måste jag mäta mig på något sätt och vågen känns som det rimligaste mätsättet. Nervöst ställde jag mig imorse alltså på vågen och kunde lättat inse att jag låg kvar på samma rekordlåga vikt som jag gjorde sist jag vägde mig för någon vecka sedan (vilket är samma bottennotering som jag gjorde sist jag hade dessa problem för något år sedan, innan jag då tog tag i mig och fick extern hjälp). Jag minns också med fasa hur jobbigt det var när jag började gå upp i vikt förra gången. När jag började äta ordentligt förra gången skuttade jag direkt upp i vikt ett par kilo mellan två vägningar och jag var helt förstörd i flera dagar. Detta trots att det var just gå upp i vikt jag rationellt ville för att nå mitt mål jag hade då. Känslorna var då inte lika nöjda och jag nedvärderade migsjälv och mitt problem som något dåligt påhitt - något som jag borde rycka upp mig från och sluta krångla med. "Var det så enkelt att vända, varför hade jag då inte gjort det direkt?" tänkte jag om mig själv då. Känslorna och det faktum att jag mådde dåligt flera dagar visade dock att det kanske inte var så enkelt att ta det steget med att börja äta. 
 
Ibland undrar jag om jag gjorde förra veckans inlägg som ett fånigt försök att få lite sympatier och uppmärksamhet, utan att egentligen ha viljan att göra något åt problemet. Jag har tänkt en del på min situation. Jag har tänkt att jag ska börja äta, att jag ska träna mindre och att jag ska gå och lägga mig i tid på kvällarna. Mycket längre än så kommer jag inte. När det väl blir kväll hittar jag ständigt ursäkter för mig själv för att ändå ta samma mat som jag känner mig trygg med, jag kör kvällsträning för att jag inte orkar må dåligt av abstinensen och den ångesten jag vet kommer om jag skulle skippa träningen och jag gör mig en stor skål med sallad som jag kan äta i soffan på kvällen medans jag jobbar/slappar. Salladen i soffan gör att jag i syfte att hålla mig vaken, utan salladen hade jag somnat på två minuter. Salladen engagerar mig och håller mig vaken, så fort salladen är slut somnar jag. Klockan brukar då vara en bra bit efter midnatt och klockan ringer dags att gå upp lite över fem på morgonen. Jag sover alltså alltför lite för att det ska vara hälsosamt i längden. Ändå har jag fått in det som en sån bestämd vana på kvällen att det är väldigt svårt att bryta mönstret och göra på ett nytt sätt - jag vågar mig helt enkelt inte utanför bekvämlighetszonen. Detsamma gäller alltså vid alla mina möten med mat eller träning under dagen - jag kör på i min trygghet och vågar inte bryta mönstret. Eller jo, förresten. Jag har faktiskt brutit mönstret ett par dagar i veckan, men på fel håll... På grund av arbete och enkla ursäkter har jag lyckats hoppa över lunchen ett par dagar. Jag har inte "hunnit" äta lunch. "För mycket att göra" har jag kunnat gömma mig bakom, vilket såklart är en billig lögn och en dålig ursäkt för att slippa äta. Samtidigt är jag livrädd för att om jag börjar äta utan att träna så bygger jag fetma och inte muskler som jag vill. Ska jag gå upp i vikt ska det vara med muskler såklart, vilket gör att jag tvingar migsjälv att träna. Denna okynnesträning måste jag också sluta med och vänta med tills jag kommer upp i vikt. Striden ska alltså köras på två fronter - mat och träning. Jag måste tvinga mig ut ur bekvämlighetszonen på båda dessa fronter. Fronterna samarbetar eftersom de hänger ihop, ändrar jag i den ena så påverkar det den andra. 
 
Men jag har tänkt, som sagt. Vilket jag känner mig smånöjd med på ett sätt, även om jag inte genuint håller med mig själv om att jag har rätt att känna mig nöjd med det. Att tänka flyttar såklart inga berg, inser jag ju rationellt. Känslorna håller sig dock lugna och fina så länge det stannar vid tankar och fina klyschor som jag kan dra när jag pratar med folk om det hela. "Ja, jag ska ta tag i mig själv", "O ja, jag är motiverad att börja", "Nu när jag ska springa ett maraton måste jag äta, det vet jag". Och så kan jag luta mig tillbaka och vara nöjd. Nöjd nu när har jag lovat en massa och en eventuell pöbel som skulle kunna komma med pekpinnar är lugnad - they're off my back. Jag har tillochmed lyckats kringgå julen den gågna veckan. Med hjälp av lite enkla ursäkter och trixande ser det nu ut som att jag kan slippa äta julmat över hela julen. Jätteskönt, känslorna jublar. Det rationella jaget står dock bredvid med en lite mer bister syn på det, utan att se det fantastiska i min bedrift. 
 
Så vad händer nu? Jag kan inte bara ljuga för min omgivning och mig själv och låta allt fortsätta, nöjd med att slippa möta rädslan och ångesten. Det handlar om målsättning. Ta en vecka i taget. Från idag till nästa vecka ska jag ha en utmaning för att närma mig mitt mål. Jag måste tvinga mig själv utanför min trygga box. Änsålänge har jag inte ens satt något konkret mål. Jag ska springa maraton nästa år är allt jag sagt. Något lopp har jag inte bestämt mig för och jag har inte delat upp målet i delar med konkreta steg som måste tas. Känslorna undviker gärna att jag gör det också, det tar bort pressen från mig om jag inte har något konkretare än "ett maratonlopp långt borta under 2016". Lämpliga mål? En träningsfri vecka, våga äta något nytt som innehåller mer kalorier än det jag är bekväm med att äta. Mmm... sätt ett mål nu då... (har suttit här nu snart längre tid och hängt upp mig på att fatta detta beslutet än vad det tagit mig att skriva hela inlägget)... Ett fegbeslut som håller mig nära bekvämligheten är att begränsa träningen till att tillåta mig att göra yoga, träning som inte förbränner lika mycket som ex kettelbells eller löpning. Jag fegar ut och kör på bara-yoga-träning-vecka. Jag inser samtidigt att jag borde skämmas för mitt fega beslut, men det känns ganska skönt... Fan...