fenixthegreen.blogg.se

Då har det gått en vecka nu sen jag blottade mig här. Hur har det gått? Det har inte hänt så mycket egentligen.

 

Jag ställde mig på vågen imorse, vilket iochförsig var en liten bedrift. När jag först erkände mitt problem för mig själv så ålade jag mig ett förbud mot att väga mig, men för att kunna veta om jag är på rätt väg och för att kunna sätta mål med konkreta fakta så måste jag mäta mig på något sätt och vågen känns som det rimligaste mätsättet. Nervöst ställde jag mig imorse alltså på vågen och kunde lättat inse att jag låg kvar på samma rekordlåga vikt som jag gjorde sist jag vägde mig för någon vecka sedan (vilket är samma bottennotering som jag gjorde sist jag hade dessa problem för något år sedan, innan jag då tog tag i mig och fick extern hjälp). Jag minns också med fasa hur jobbigt det var när jag började gå upp i vikt förra gången. När jag började äta ordentligt förra gången skuttade jag direkt upp i vikt ett par kilo mellan två vägningar och jag var helt förstörd i flera dagar. Detta trots att det var just gå upp i vikt jag rationellt ville för att nå mitt mål jag hade då. Känslorna var då inte lika nöjda och jag nedvärderade migsjälv och mitt problem som något dåligt påhitt - något som jag borde rycka upp mig från och sluta krångla med. "Var det så enkelt att vända, varför hade jag då inte gjort det direkt?" tänkte jag om mig själv då. Känslorna och det faktum att jag mådde dåligt flera dagar visade dock att det kanske inte var så enkelt att ta det steget med att börja äta. 

 

Ibland undrar jag om jag gjorde förra veckans inlägg som ett fånigt försök att få lite sympatier och uppmärksamhet, utan att egentligen ha viljan att göra något åt problemet. Jag har tänkt en del på min situation. Jag har tänkt att jag ska börja äta, att jag ska träna mindre och att jag ska gå och lägga mig i tid på kvällarna. Mycket längre än så kommer jag inte. När det väl blir kväll hittar jag ständigt ursäkter för mig själv för att ändå ta samma mat som jag känner mig trygg med, jag kör kvällsträning för att jag inte orkar må dåligt av abstinensen och den ångesten jag vet kommer om jag skulle skippa träningen och jag gör mig en stor skål med sallad som jag kan äta i soffan på kvällen medans jag jobbar/slappar. Salladen i soffan gör att jag i syfte att hålla mig vaken, utan salladen hade jag somnat på två minuter. Salladen engagerar mig och håller mig vaken, så fort salladen är slut somnar jag. Klockan brukar då vara en bra bit efter midnatt och klockan ringer dags att gå upp lite över fem på morgonen. Jag sover alltså alltför lite för att det ska vara hälsosamt i längden. Ändå har jag fått in det som en sån bestämd vana på kvällen att det är väldigt svårt att bryta mönstret och göra på ett nytt sätt - jag vågar mig helt enkelt inte utanför bekvämlighetszonen. Detsamma gäller alltså vid alla mina möten med mat eller träning under dagen - jag kör på i min trygghet och vågar inte bryta mönstret. Eller jo, förresten. Jag har faktiskt brutit mönstret ett par dagar i veckan, men på fel håll... På grund av arbete och enkla ursäkter har jag lyckats hoppa över lunchen ett par dagar. Jag har inte "hunnit" äta lunch. "För mycket att göra" har jag kunnat gömma mig bakom, vilket såklart är en billig lögn och en dålig ursäkt för att slippa äta. Samtidigt är jag livrädd för att om jag börjar äta utan att träna så bygger jag fetma och inte muskler som jag vill. Ska jag gå upp i vikt ska det vara med muskler såklart, vilket gör att jag tvingar migsjälv att träna. Denna okynnesträning måste jag också sluta med och vänta med tills jag kommer upp i vikt. Striden ska alltså köras på två fronter - mat och träning. Jag måste tvinga mig ut ur bekvämlighetszonen på båda dessa fronter. Fronterna samarbetar eftersom de hänger ihop, ändrar jag i den ena så påverkar det den andra. 

 

Men jag har tänkt, som sagt. Vilket jag känner mig smånöjd med på ett sätt, även om jag inte genuint håller med mig själv om att jag har rätt att känna mig nöjd med det. Att tänka flyttar såklart inga berg, inser jag ju rationellt. Känslorna håller sig dock lugna och fina så länge det stannar vid tankar och fina klyschor som jag kan dra när jag pratar med folk om det hela. "Ja, jag ska ta tag i mig själv", "O ja, jag är motiverad att börja", "Nu när jag ska springa ett maraton måste jag äta, det vet jag". Och så kan jag luta mig tillbaka och vara nöjd. Nöjd nu när har jag lovat en massa och en eventuell pöbel som skulle kunna komma med pekpinnar är lugnad - they're off my back. Jag har tillochmed lyckats kringgå julen den gågna veckan. Med hjälp av lite enkla ursäkter och trixande ser det nu ut som att jag kan slippa äta julmat över hela julen. Jätteskönt, känslorna jublar. Det rationella jaget står dock bredvid med en lite mer bister syn på det, utan att se det fantastiska i min bedrift. 

 

Så vad händer nu? Jag kan inte bara ljuga för min omgivning och mig själv och låta allt fortsätta, nöjd med att slippa möta rädslan och ångesten. Det handlar om målsättning. Ta en vecka i taget. Från idag till nästa vecka ska jag ha en utmaning för att närma mig mitt mål. Jag måste tvinga mig själv utanför min trygga box. Änsålänge har jag inte ens satt något konkret mål. Jag ska springa maraton nästa år är allt jag sagt. Något lopp har jag inte bestämt mig för och jag har inte delat upp målet i delar med konkreta steg som måste tas. Känslorna undviker gärna att jag gör det också, det tar bort pressen från mig om jag inte har något konkretare än "ett maratonlopp långt borta under 2016". Lämpliga mål? En träningsfri vecka, våga äta något nytt som innehåller mer kalorier än det jag är bekväm med att äta. Mmm... sätt ett mål nu då... (har suttit här nu snart längre tid och hängt upp mig på att fatta detta beslutet än vad det tagit mig att skriva hela inlägget)... Ett fegbeslut som håller mig nära bekvämligheten är att begränsa träningen till att tillåta mig att göra yoga, träning som inte förbränner lika mycket som ex kettelbells eller löpning. Jag fegar ut och kör på bara-yoga-träning-vecka. Jag inser samtidigt att jag borde skämmas för mitt fega beslut, men det känns ganska skönt... Fan...