fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Mentalt Monster

Kategori: Allmänt


En vecka med mycket känslor. Sällan har jag varit så arg och omotiverad. Aldrig har jag varit så ful och elak mot mina medmänniskor - det har blivit en hel del mental smutskastning av egentligen alla, men framförallt mot mina behandlare. Lyckligtvis lyckades jag vända den negativa båten innan helgen och kunde därmed också klättra över helgens mentala monster. 

Lycka ger irritation
En vecka på kliniken, första veckan inlagd och på heltidsterapi. Det har varit ganska mycket mjukstart med en massa pappersifyllande och introduktionsinformation. Men såklart har det inte varit utan utmaningar. Det första aktiviteten jag skulle göra på kliniken var att bli vägd. Mycket spänd inför detta hade jag laddat hela helgen och morgonen för att få ett resultat som skulle kännas bra. Tillochmed så sent som frukosten på kliniken precis före vägningen försökte jag hitta strategier för att få i mig så lite som möjligt. Rationellt inser jag att det inte skulle påverka vägningen i stort sett alls om jag tog en klunk juice mer eller mindre och eftersom vi blir övervakade hela tiden så går det inte att fuska till sig mindre av något ändå. Tankarna finns där ändå och jagar hela tiden lösningar för att komma undan och att fly från situationen. Resultatet av vägningen var tillbaka på ruta ett, 56,7 kg, vilket är samma som jag vägde när jag var där för bedömning. Behandlaren var inte nöjd alls, men jag var glad som en speleman. Jag skulle kunna hoppa och dansa av lyckan efter att ha varit så orolig inför detta och av att få ett resultat precis i min smak.

Sjuksköterskan på stället tog dock resultatet på högsta allvar och gav mig genast strikt träningsförbud. Promenader med hunden i maklig takt var gränsen. INGET ANNAT!! Mina värden var direkt farliga, sa hon. Här börjar mitt mentala maktspel med smutskastning på personnivå komma igång, helt irrelevant för sköteskans kompetens ifrågasätts hon och har alla möjliga fel och brister. Allt för att förminska hennes bedömning. “Såklart är det inte så farligt som hon säger. Hon överdriver”, tänker jag. Väldigt irriterande med träningsförbud iaf.

Irritation x 2
Nästa irritationshöjande händelse var på onsdagens frukost. De hade kommit på att jag är en man och därmed ska äta större portioner. Det innebär i stort sett att vid varje måltid ska jag äta en extra macka med smör. Skitäckligt och jobbigt. Jag har inte ätit bröd på väldigt länge och nästan aldrig smör. Nu ska jag äta det flera gånger om dagen. Till råga på allt var det denna morgonen bröd av märket lingongrova!!! Det  är ett bröd som jag ratade på ett ganska tidigt stadium i min störning, på grund av dess onyttighet. Nu ska jag både äta en sån OCH en extra macka... Såklart ingen chans att komma undan... De kollar oss hela tiden... Dessutom kommer den sociala pressen igång när man sitter och äter. Man vill inte gärna ställa till en scen genom att slänga mackan i väggen och skrika rakt ut, utan man petar i sig plikttroget och försöker distrahera sig med att vara social.

Diet-diskussion
Jag tar mig tid att diskutera dieter med kokerskan på stället, vilken är den personen jag gillar mest på stället. Hon säger ju inte åt mig vad jag ska göra och lagar faktiskt god mat. Den dagen hon var sjuk blev det köpemat från någon slabbig sylta med fritös som enda tillagningsmetod och det vill jag undvika till alla medel. Så länge kokerskan mår bra är hon därför en viktig allierad för att bevara tryggheten. Jag ville få lite tips för hur man kunde lägga upp en sund veganska paleodiet. Tyvärr kunde hon inte ge några råd kring detta i sin roll på detta stället. Sen ville hon heller inte ge några tips för varken paleodiet eller LCHF eftersom hon hade sett väldigt många som trillat in på ätstörning efter att ha börjat med dessa dieter. Hon såg det som lite av en inkörsport eftersom man i börjar begränsa sin kost till väldigt kolhydratfattig mat. Det är lätt att begränsningarna blir fler och fler. Hon ville därför bara rekommendera vanlig blandad husman med tallriksmodellen som inspiration. Däremot har hon inga problem med det etiska valet att äta vegetariskt, även om jag inte kan förstå klinikens begränsning där och inte kan låta oss gå steget längre till veganskt, av samma skäl. Ingen ska behöva dö eller lida för att jag ska få mat, resonerar jag. Det bästa tipset hon kan ge, generellt och som jag tar med mig, är att man kan hålla vilken diet man vill så länge man inte blir fanatisk. 80-20-principen ger utrymme för undantag så att man fortfarande kan vara flexibel. Till 80% håller man sin valda diet, men lämnar 20% till undantag eller spontana händelser. Detta gillar jag. Det innebär att jag kan återgå till min diet efter denna tiden och ändå vara lugn om jag blir bjuden på bulle eller burgare en dag.

Irriteration x 3
Efter frukosten på onsdagen blev jag inkallad till sjuksköterskan igen. Hon ville diskutera min mat, mina värden och planer för helgen. Hon ville veta vad jag tänkte äta under helgen och ville att vi gick igenom måltiderna för att de skulle bli fullvärdiga. Viktigt att jag snabbt kommer igång och kommer upp i vikt, tyckte hon. Eftersom jag själv tycker att jag har ätit alldeles för mycket under veckan redan med tanke på all mat de har gett mig på kliniken och eftersom jag redan är irriterad över träningsförbudet och särbehandlade stora portioner så är jag väldigt omotiverad av att äta överhuvudtaget. Min inofficella strategi har därför varit att bekvämt återgå till min vanliga trygga diet. Men här vill hon istället få mig att äta ungefär likadan mat som jag fått på kliniken. Dvs gröt till frukost, lagad mat till lunch, mellanmål, lagad middag och sen ett mellanmål till på kvällen. Fem mål mat om dagen...! Jag har klarat mig bra på två tidigare. Och hon nöjer sig inte med annat än att det ska vara enligt tallrikmodellen med både fett, kolhydrater och protein vid varje måltid. Utan engagemang gör jag henne till lags och säger det hon vill höra. Men jag har inte någon som helst plan på att faktiskt äta allt det.

Direkt efter att jag varit hos sjuksköterskan var det dags att träffa min behandlare som också ville diskutera helgen. Mitt monster på helgen var en konfirmation med smörgåstårta och socialt ätande. Jag har inte ens funderat på att äta smörgåstårta. Det är så långt ifrån min godkänt-lista att det inte har varit ett alternativ alls. Min plan har istället varit att bara plocka på mig lite salladsblad och gurka från tårtan och utöver det skulle jag ha ett andningshål med mat på morgonen innan avfärd och sen nästa andningshål på kvällen i soffan efter barnens läggdags. Nu ville behandlaren komma med en annan plan som vi skulle skriva ner. Precis som hos sköterskan går jag omotiverat med på att skriva ner något som hon blev nöjd med. Återigen utan planer på att genomföra vad vi skrivit ner. Inte en chans!

Lösning
Hela onsdagen och hela torsdagen går jag därmed omkring och är skitarg - inte träna, äta en massa mat jag inte vill äta som jag inte vill äta och så ska de nu komma och säga åt mig hur jag ska trycka i mig en massa mer mat även på helgen... Precis som om jag inte skulle klara mig själv (...!). Inte förrän på fredagförmiddag lyckas jag vända humöret och bli glad igen efter att ha fått bra tips från de övriga intagna. En av de andra intagna berättade på gruppterapin om sina helgplaner och jag insåg att hon hade betydligt lägre krav på sig än vad jag hade fått. En annan intagen som är gammal i gamet ger som generellt tips till oss nyare intagna att vi ska vara helt ärliga mot våra behandlare. Henne litar jag på. Jag bokar därför ett samtal med min behandlare och är just helt ärlig. Givetvis sa jag inte åt henne rakt ut att hon är dum i huvudet, utan jag inser att det bara är mina känslor och mitt kontrollbehov som gör allt för att fly ifrån dessa förändringar. Hon hade redan genomskådat mig och sett att jag gick omkring och var arg och att det berodde på att mitt de inkräktat på mitt kontrollbehov genom att göra upp planer för mig. Kompetensen hos behandlaren är det nog inget fel på, måste jag erkänna. Tillsammans kunde vi därmed också komma fram till en bättre plan för helgen nu när jag var ärlig och sa att den gamla inte skulle funka för mig. Vi tog bort fokus från VAD jag skulle äta och la istället mer vikt på ATT jag skulle äta. Få in regelbundenhet med fem mål mat om dagen, oavsett vad jag fyller dem med, är prio ett. Sen kan vi fylla på med mer innehåll i dessa i nästa steg. Det gjorde hela skillnaden. Jag återfick kontroll till större del och blev därmed också betydligt gladare.

Tack vare den nya planen kunde jag också hantera helgens monster med konfirmationen på ett bekvämt sätt. Jag tog med mig egen mat och såg till att äta mina fem mål. Det har också funkat bra. Helgen genomförd med godkänt resultat.

Nya monster
Nästa monster som tornar upp sig som ett oväder är tisdagens vägning. Den ligger och oroar redan nu och strategier för att göra den bra cirkulerar hela tiden. Tänk om vikten har skenat iväg så att jag väger som en sund människa redan. Det skulle ju innebära att jag bara är en bluff som varit låtsas-sjuk, vilket jag på sätt och vis tycker att jag är. Att äta kan ju alla göra, varför ska jag gå här och konstra och låta bli att äta... Ryck upp mig och ÄT bara för i helvete, sluta fjanta! [Världskrig inombords], det sliter mig i stycken och upptar enormt mycket tankekraft samtidigt som känslorna hela tiden tar stryk av det agressiva intellektet... Känslornas vapen är att vara manipulativa och smyger in sitt önskade beteende ändå.

En sak i taget, en dag och en måltid i taget. Regelbundenhet, check! Tallriksmodells-mat på kliniken uppäten varje dag, check! Nya utmaningar nästa vecka. Absolut! I lagom stora steg ska hela jag komma till en vapenvila mellan känslor och intellekt. Alla ska gå med på gemensamt styre längs en lagom tuff väg framåt. Wish me luck!

Nu blir det åka av...

Kategori: Allmänt

Nu är det på gång. Behandlingen på Capiokliniken har smygstartat. Två halvdagar har jag hunnit med den gångna veckan, vilket har varit en intressant introduktion och upplevelse. Det blir långt ifrån en dans på rosor, inser jag, men man får all support man behöver för att klara det, vilket känns bra. De är ett bra stöd. 

Capiokliniken 
Det var bokstavligen som bara skinn och ben jag kom dit första dagen eftersom jag de sista dagarna innan laddat extra inför starten. Mat hade totalt förlorat allt intresse inför starten och därför blev det extremt lite ätande de sista dagarna. Men nu är jag inne i systemet där och de första stegen där är tagna mot förbättring. Det började för fullt första dagen med frukost. Frukosten, likt alla måltider, är övervakad och noga kontrollerad så att man tar av allt och tar tillräckligt mycket av allt. ”Mer smör på mackan”, fick jag höra. Pålägg måste man ha. Fullt glas med juice, inte ens en centimeter mindre i glaset än vad den uppdukade mallen har. Lyckligtvis kunde jag välja gröt istället för müsli eller flingor, men efter jag glatt gjort mitt val med gröt, vilket var det lättare av de två alternativen, så fick jag reda på att jag även måste ha sylt och mjölk... ”Attans”, tänkte jag, ”förargligt, jag kom inte undan så lätt ändå”. Några lättprodukter är det såklart heller inte tal om. Sen var det bara att snällt sitta och äta upp. Själva ätandet gick ändå förvånansvärt lätt eftersom det gick att skingra tankarna undertiden genom att vara social. Gruppen av likasinnade är välkomnande och det har varit en glad stämning i matsalen. 

Aktiviteter
Mellan måltiderna är det olika aktiviteter som ska göras. Som till exempel gruppterapi, vägning, individuella samtal och annat. Jag har hunnit testa vägning, filmvisning och påtvingad sittvila. Påtvingad sittvila är det efter lunchen. Då får man inte gå på toa eller vara i närheten av att träna, utan man ska bara sitta och ta det lugnt. Bara att gilla läget. Det gäller därför att gå på toa före lunchen eftersom min prostata kan spexa till det ibland och göra mig akut nödig. Sjuuukt jobbigt om jag skulle bli det efter lunchen och vara tvungen att sitta som på nålar och korsa benen i en halvtimme och vara supernödig... 

Efter min frukost var det invägning för min del och sen individuellt samtal. Liksom vid måltiderna går det inte att undvika de besvärliga frågorna i samtalet. Jag var tvungen att rota på djupet av mig själv och erkänna för mig själv vad jag tycker, fastän jag försökte undvika just den frågan i det längsta, men blev tillbakadragen av min behandlare. Det går alltså inte att lura behandlaren som troligtvis har sett alla tricks i boken som vi gärna tar till. De vet var vi är känsliga och hur vi brukar fly från vissa tankar.

Dag 2
Min andra halvdag började med lunch. Köpemat... En rejäl utmaning med friterad skit och jättevitt ris... Första dagens lunch var enklare - indisk böngryta med bulgur som var lagad av ställets kock och var riktigt god. Den andra dagens lunch var inte alls god, vilket gjorde det extra svårt. Men jag är där för att ta sådana utmaningar också. Bara att slå på roboten och göra det - mind over matter! Känslorna kommer efteråt när man slappnar av... 

Helgen sen är ett lite större frågetecken för mig änsålänge. Troligtvis kommer jag att få någon mall att följa för de kommande helgerna, men denna helgen är jag helt frisläppt. För mig innebär det en bekväm helg där jag "återhämtar" mig och lever som jag tycker känns bäst. Likt en alkoholist som kommer hem och går på fest när den är ledig på helgen. De odisciplinerade tankarna släpps lösa igen och härjar på som vanligt.

 

Eventuellt tydliggörande
Det är just en sån beskrivning med odisciplinerade tankar som kan förklara det hela ganska väl. Först börjar det med en enkel tanke. En relativt sund tanke i sig, men den bygger på sig fler idéer och bygger ett eget litet system av tankar och idéer. Till en början ett oskyldigt system, men sen börjar det skena okontrollerat och bli helt odisciplinerat stort och, i mitt fall, smutsigt och negativt. Problemet är att detta system är integrerat i mina andra, friska tankesystem och därför måste lirkas ut med lite finess och skalpell för att inte förstöra mig helt. Det går inte bara att grabba tag i det och kasta det åt sidan, det hade slitit hål i hela mitt system. Istället måste vi nu in och skära lite här och lite där. Smärtsamt i lagom doser och kontrollerat av proffs. Därför det har funkat dåligt att försöka fixa det själv hemma, likt att operera med en kökskniv på sig själv... Kan kanske funka, men långt ifrån att rekommendera. 

Den där beskrivningen kanske inte kan vara till hjälp för någon annan, men för mig funkar det som en ganska bra liknelse för att kunna förklara och visualisera det. Förhoppningsvis kan jag hjälpa någon med mitt skrivande här. Rädda åtminstone en som kan klara att erkänna en störning tack vare mig eller underlätta för åtminstone en anhörig. 

Kommande vecka
Framför mig nu har jag en hel vecka med heldagar inne på kliniken. Frukost, lunch och mellanmål (det sista kan vara så fruktansvärt som kaka eller bakelse... lätt veckans största spöke som jag redan är rädd för) och därtill de inbokade aktiviteterna. Jag återkommer med rapport nästa vecka. 

 

Oj igen...

Kategori:

Det var jag inte riktigt beredd på 
Besöket på Capiokliniken var en annorlunda upplevelse. Jag hade nog väntat mig en klinik med vita rockar och enkel inredning. Så var det inte alls. Det var mer som ett ungdomshem eller hostel. Yngre (20-30 år) folk satt i gäng och pratade och såg avslappnande ut. Ska det vara så? Senare fick jag reda på att det är så man ska sitta och ha samtalsterapi sen när man är inne i behandling. Skumt.

Intressant också vilken skillnad det kan vara på bedömningen man får på olika vårdställen. Vårdcentralen ringde häromdagen och oroade sig. Akuten, när jag var där, var mer avslappnad och sa typ åt mig att åka hem och äta en macka och salta maten (kanske inte så smart att säga till en som är ätstörd... men så sa de iallafall). Läkaren på Capiokliniken nu i veckan var betydligt mer bekymrad över mitt tillstånd. Jag nådde ny bottenmarkering på vågen. 56 kg. Enligt deras beräkning utifrån sitt system låg jag på en BMI på 16, vilket tillochmed jag kan erkänna som väldigt lågt. Hon ville ha in mig på behandling så fort som möjligt. Så fort som möjligt innebär tydligen redan på måndag. Det hade jag inte väntat mig när jag kom dit. Några veckors väntetid trodde jag man skulle få så att man kunde vänja sig vid tanken. Jag försökte skjuta på startdatumet genom att skylla på jobb och annat, men det gick hon inte riktigt med på. Jag blir sjukskriven och ska vara där hos dem 8 timmar om dagen i 12 veckor. Skumt.

Behandling
De första dagarna när man är där får man inte vara med de andra i gruppen, utan man ska sitta för sig själv och vänja sig med att vara där. Lite som en ny fisk i ett akvarium. Man får vara där, men man måste vara lite avskild från de andra så man inte får en chock... Dessutom får man en övervakare som ska sitta med en och kolla så att man verkligen äter maten de ger en. Skumt.

Angående maten, de gick inte med på att låta mig följa någon viss diet. Med lite övertalning och förklaring till varför jag valt vegetariskt så gick hon som tur är med på det åtminstone. Där gick dock gränsen för vilka avvikelser de tillät. Veganskt gjorde de inte. Jag ville ha vegansk paleokost, men det gick hon inte alls med på. Inte så skumt, kanske. 

Smärta
Det är helt enkelt inte så mycket att protestera mot. Hon såg allvarligt på hur jag lever med mycket aktivitet och lite sömn och mat och jag behöver hjälp. På sätt och vis ska det bli skönt med hjälp. Jag ÄR trött och jag ÄR svag, vilket jag såklart förstår beror på undernäring och sömnbrist. Men samtidigt funkar det ju att leva såhär. Oftast är jag glad och igång. Att folk varnar mig för att det kan vara farligt hör jag inte på. Det händer såklart inte mig något,  jag är frisk och stark. En liiiten väckarklocka var det iochförsig när jag låg och blev tatuerad och tatueraren börjar beklaga sig över att det är synd om min kropp. Det är ändå en kille som kan smärta och inte gnäller i onödan. En läkare får träffa en massa folk och kan ju vara hur mjäkig som helst för att kunna visa empati med värsta hypokondrikern. Vissa folk gnäller över smärta bara den måste röra sig. Så när en läkare säger att det är synd om min kropp kan jag inte ta det till mig lika bra som när nu tatueraren säger det. 

Tatueringen blev iallafall klar och det känns lite som ett avstamp. Nu begraver jag denna perioden av livet och börjar bygga upp ett nytt jag. Startdatum: nu på måndag. Lite känns det här därför som sista helgen med gänget. Hjärnspöket har varit med mig ganska länge nu och blivit en bekväm följeslagare, men nu ska den lille jävulen bort och sen försvinna för gott.