Oj igen...
Kategori:
Besöket på Capiokliniken var en annorlunda upplevelse. Jag hade nog väntat mig en klinik med vita rockar och enkel inredning. Så var det inte alls. Det var mer som ett ungdomshem eller hostel. Yngre (20-30 år) folk satt i gäng och pratade och såg avslappnande ut. Ska det vara så? Senare fick jag reda på att det är så man ska sitta och ha samtalsterapi sen när man är inne i behandling. Skumt.
Intressant också vilken skillnad det kan vara på bedömningen man får på olika vårdställen. Vårdcentralen ringde häromdagen och oroade sig. Akuten, när jag var där, var mer avslappnad och sa typ åt mig att åka hem och äta en macka och salta maten (kanske inte så smart att säga till en som är ätstörd... men så sa de iallafall). Läkaren på Capiokliniken nu i veckan var betydligt mer bekymrad över mitt tillstånd. Jag nådde ny bottenmarkering på vågen. 56 kg. Enligt deras beräkning utifrån sitt system låg jag på en BMI på 16, vilket tillochmed jag kan erkänna som väldigt lågt. Hon ville ha in mig på behandling så fort som möjligt. Så fort som möjligt innebär tydligen redan på måndag. Det hade jag inte väntat mig när jag kom dit. Några veckors väntetid trodde jag man skulle få så att man kunde vänja sig vid tanken. Jag försökte skjuta på startdatumet genom att skylla på jobb och annat, men det gick hon inte riktigt med på. Jag blir sjukskriven och ska vara där hos dem 8 timmar om dagen i 12 veckor. Skumt.
Behandling
De första dagarna när man är där får man inte vara med de andra i gruppen, utan man ska sitta för sig själv och vänja sig med att vara där. Lite som en ny fisk i ett akvarium. Man får vara där, men man måste vara lite avskild från de andra så man inte får en chock... Dessutom får man en övervakare som ska sitta med en och kolla så att man verkligen äter maten de ger en. Skumt.
Angående maten, de gick inte med på att låta mig följa någon viss diet. Med lite övertalning och förklaring till varför jag valt vegetariskt så gick hon som tur är med på det åtminstone. Där gick dock gränsen för vilka avvikelser de tillät. Veganskt gjorde de inte. Jag ville ha vegansk paleokost, men det gick hon inte alls med på. Inte så skumt, kanske.
Smärta
Det är helt enkelt inte så mycket att protestera mot. Hon såg allvarligt på hur jag lever med mycket aktivitet och lite sömn och mat och jag behöver hjälp. På sätt och vis ska det bli skönt med hjälp. Jag ÄR trött och jag ÄR svag, vilket jag såklart förstår beror på undernäring och sömnbrist. Men samtidigt funkar det ju att leva såhär. Oftast är jag glad och igång. Att folk varnar mig för att det kan vara farligt hör jag inte på. Det händer såklart inte mig något, jag är frisk och stark. En liiiten väckarklocka var det iochförsig när jag låg och blev tatuerad och tatueraren börjar beklaga sig över att det är synd om min kropp. Det är ändå en kille som kan smärta och inte gnäller i onödan. En läkare får träffa en massa folk och kan ju vara hur mjäkig som helst för att kunna visa empati med värsta hypokondrikern. Vissa folk gnäller över smärta bara den måste röra sig. Så när en läkare säger att det är synd om min kropp kan jag inte ta det till mig lika bra som när nu tatueraren säger det.
Tatueringen blev iallafall klar och det känns lite som ett avstamp. Nu begraver jag denna perioden av livet och börjar bygga upp ett nytt jag. Startdatum: nu på måndag. Lite känns det här därför som sista helgen med gänget. Hjärnspöket har varit med mig ganska länge nu och blivit en bekväm följeslagare, men nu ska den lille jävulen bort och sen försvinna för gott.
