fenixthegreen.blogg.se

Sista riktiga veckan på Capio, känns det som. I veckan som kommer ska jag testa vara hemma i egen miljö och se hur jag klarar det. Efter den veckan är det en sista vecka på Capio till för att eventuellt skrapa ihop det som finns kvar av mig. Spännande, lite skrämmande, men samtidigt nyttigt och lagom i tid. Det är dags att lämna fågelboet och testa vingarna själv lite. Jag är redo. 

Bryt vanan

Jag har gjort en del sista utmaningar denna veckan och lyckats bra med dem. Därför känner jag extra mycket motivation till att det nu är dags att testa leva på egen hand och se hur jag klarar det. En utmaning till exempel har varit att återigen bryta mönstret med mitt kvällsmål. Kvällsmålet har suttit så djupt rotat i min gamla störning att den är riktigt svår att ändra på. Tidigare begränsade jag hela dagens måltider för att jag skulle kunna sitta och äta med gott samvete på kvällen efter jag lagt barnen. Jag njöt av frihetskänslan när de somnat och jag fick lite egentid. Denna tid har jag velat dra ut så länge som möjligt på och för att inte somna satt jag och tryckte i mig grönsaker med chili och en massa frukt. Sen satt jag så och petade i mig samtidigt som jag jobbade, läste eller kollade på serier i flera timmar och kom inte i säng förrän efter ett på natten (sen upp klockan fem igen...). Jag lyckades bryta mönstret en gång för några veckor sen och ändrade det så att jag kom i säng åtminstone vid 12. Sen har jag återigen fastnat i tvångsmässigt beteende med kvällsmålet i att det måste gå tillväga på visst sätt - en hel procedur med rutiner som ska följas. Jag insåg denna begränsningen och ville återigen bryta mot denna vanan för att bli mer flexibel. Tack vare god terapi och sen lite viljestyrka, inspirerad av tjejerna på kliniken, så klarade jag bryta det. Tydligen låg det djupare än bara att njuta av egentiden. Jag har lagt mycket värde i det nyttiga och sunda i det jag ätit. För många år sen gjorde jag ett hälsotest där jag fick förvånansvärt högt resultat i hur frisk jag var och vilket immunförsvar jag hade. Världsklass, tydligen. Detta förknippade jag med den lite annorlunda maten jag åt och la därför mycket värde i att äta min nyttiga mat. Jag vill såklart vara frisk. Det ledde därför till att jag ville äta så mycket av min nyttiga mat så ofta som möjligt, vilket gjorde att jag klämde in mer och mer mat på kvällen och därmed mindre och mindre mat på dagen. Nu med lite sundare tankegångar försöker jag ha ett helhetstänk istället och se hela dagens måltider som bidragande till ett friskt liv. Jag försöker också tänka att det finns mer i mat än bara antioxidanter som är värdefullt. Kroppen mår dessutom bra av att få variation vilket också bidrar till att upptaget av maten blir bättre. Alltså, i onsdags lyckades jag bryta mönstret igen. Jag behåller en del av mitt nyttotänk, men varierar utformningen och innehållet helt ändå för att gå ifrån den invanda, tvångsmässiga rutinen. Ett steg mot att bli mer flexibel. Istället för en stor skål med fruktsallad blev det en smoothie, lite havrekuddar och ett äpple (ett äpple om dagen...). Det tog mig tre dagar att få viljestyrka nog att klara av att bryta rutinen, men I fucking did it!! (Tack tjejer för stöd och inspiration). 

Glass

Nästa utmaning i veckan var de här eviga fikorna... Nytt för denna veckan var att Capio tänkte hårdträna med oss och ge oss fika på stan två dagar i veckan istället för bara en som det var tidigare. Jag var dock den enda som kunde fika två dagar. Inte så mycket att välja på, bara att gilla läget och stoppa i sig, oavsett vad jag tycker och tänker om det. Så kan det vara. Jag kommer inte undan. Nu gick det över förväntan bra får man säga. Ångesten i början av veckan när jag fick reda på att det var två fikor istället för bara en var ganska hög, kanske 8 av 10. På första fikatillfället hade det sjunkit till omkring 5. Jag var inte glad, jag tyckte inte om det, men jag visste att jag skulle klara av att äta det. Att må dåligt efteråt förväntade jag mig, men var inte jätteorolig över det heller, jag skulle fixa det också. Den medföljande behandlaren valde kaka åt mig och jag fick en relativt lätt kaka. Min skräck är kladd och grädde, denna hade inget av det - en snickerskaka med nötter och choklad. Jag åt och kände mig nöjd och belåten. Efteråt kom den förväntade äckelkänslan som väntat, men nu i efterhand har jag funderat på om det kan vara min kropp som reagerar rent fysiskt på den ovana mängden fett som helt plötsligt måste behandlas. Om det kanske är levern och gallan som startar upp sitt rostiga maskineri och måste jobba på högvarv lite för att ta hand om kakan. Det kan kanske vara en bidragande orsak till att jag mår lite dåligt efteråt. Jag vet faktiskt inte. Oavsett härdade jag ut och det gick över.

Fikastund nummer två var vegansk glass. Nu var ångesten nere i kanske 1-2. Glass känns inte lika farligt som kakor och dessutom var jag nyfiken på att testa vegansk glass. Vi irrade iväg på Malmös smågator och hittade långt om länge vårt ställe. Utmaningen fick lite extra krydda i att gubben bakom kulisserna kom ut med nylagad glass med nya smaker som han hade experimenterat fram - "Vill du smaka?" NEJ, skrek det inom mig, men "Javisst" svarade det rationella jag. Supergott var det iallafall, ingefära och gurkmeja, vilket låter helt orimligt galet, men faktiskt riktigt gott. Det var också just den upplevelsen jag fick av det jag beställde åt mig också – cashewglass med lakritssmak och ölsorbet med honung/apelsin. Riktigt roligt att testa och så riktigt, riktigt gott. Istället för ångest när jag gick därifrån var jag så otroligt upprymd och glad över min nya upptäckt. Lite extra glad var jag också för att jag just var glad och inte behövde känna mig tyngd av ångest. Jag kan äta glass! Vilken härlig känsla det är J.

Återkomsten

En annan lite rolig, om än kanske lite otrevlig upptäckt enligt vissa, är att jag har börjat återfå mitt hår på benen. Det har försvunnit ganska tidigt i min svält och sen varit borta under lång tid. Lite otrevligt att det försvann, har jag tyckt, det har ändå varit en del av mig och min bild av mig själv. När det försvann och varit borta har jag inte riktigt känt igen mig själv. Nu kommer det igen och jag kan återfå min gamla bild av mig själv - den jag var innan jag började krångla med mat och träning. Jag håller på att förvandlas till en frisk och stark Andreas igen. Mycket roligt :-). Rent teoretiskt tror jag att det är tvärtom för tjejer. När de börjar krångla med maten kan deras kroppar istället reagera med att ge dem mer hår på oönskade ställen. Genom att återgå till normalt ätande och beteende återgår även deras hormonbalanser och kroppsbehåring till deras tidigare friskare nivåer. 

Tillbakablick

När jag kom in på Capio för ungefär fyra månader sen var jag trött och svag, både mentalt och fysiskt. Jag orkade inte göra en armhävning, jag hade ingen motivation att bryta mina tvångsbeteenden när det gällde mat och träning. Jag var irriterad och snarstucken. Tunn och rädd för att behöva utsättas för oväntade matsituationer. Sociala tillställningar fanns inte med på kartan att jag skulle vara med på, jag hittade på ursäkter för att slippa vara med på mer nödvändiga tillställningar (exempelvis föll det sig väldigt lägligt förra julen att Astrid blev sjuk och var tvungen att vara hemma med mig). Nu har jag hittat andra värden i livet än att jaga en stenhård fysik utan fett och glädje. Jag drog ju fettskräcken till absurdum. Rent fett var helt uteslutet, kolhydrater som kunde övergå till fett begränsades till extremt minimum för att inte riskera alls att det kunde bli överskott av det som då kunde bli till fett. Nu inser jag att kroppen behöver fett. Hjärnan behöver fett och kolhydrater i ganska stora mängder för att kunna fungera optimalt, vilket jag också själv har märkt eftersom jag klarar att tänka mycket bättre nu. Istället för att vara gulorange i skinnet på grund av alla morötter jag åt är jag nu normalfärgad. Kroppen behöver fett för att kunna hantera det gula karotenet i morötterna. 

Jag orkar mer nu. Jag klarar av att göra armhävningar igen (även om jag inte får träna… men man måste ju testa...), jag har en skönare och snällare framtidsvision av mig själv. Jag ska inte bli stenhård rent fysiskt. Vältränad är en sak, men någon fysisk plåtrustning behöver jag inte. Jag behöver inte skydda mig mot omvärlden genom hård fysik. Det bra mycket roligare att kunna tänka klart och vara flexibel. Att kunna vara öppen och umgås med vänner, att våga äta mat på Malmöfestivalen (jag fixade det också igår :-) ). Att fungera i sociala sammanhang oavsett vad som bjuds känns enormt mycket mer lockande nu än vad jakten på en orimlig fysisk stålman gör. Jag har levlat upp i superhjälteskolan och kommit till en ny nivå där även intellektet och känslorna kan användas. Aggressiva känslor kan hanteras på ett smidigare sätt nu. De behöver inte riktas mot mig själv, de kan fungera som sunt gränssättande mot sitt riktiga objekt istället och jag kan bli glad och få mitt rättmätiga utrymme som jag också får lov att ha - jag behöver inte passa in i alla andras önskemål. Jag får lov att ta plats. Dessa insikter och denna utvecklingen gör mig såklart också mycket gladare och mer tillfreds med mig själv och min framtid. Det ska bli så enormt spännande att se vart min nya nivå av livet kan leda mig. Vad finns i nästa kapitel?