fenixthegreen.blogg.se

Lite mer än ett år har gått nu sen jag började skriva blogg om mina problem med att äta. Det var vid julbordet med jobbet förra året som jag insåg att jag hade problem och det inte längre var något fint hälsotänk som motiverade mina tankar på mat. När jag i bilen hem var tvungen att stanna för att känslorna svallade över, på grund av att ha ätit lite utanför min dåvarande bekvämlighetszon, insåg jag att jag inte längre var fri att äta hur jag ville, utan att jag var starkt begränsad av mina egna hårt uppsatta regler och de därtill kopplade känslorna. Jag trodde väl inte då att jag skulle sitta här ett år senare och fortfarande ha kvar problemen...

Vad har hänt?

Har det då verkligen gått ett år utan att något har hänt? Är det ett bortslösat år där jag står kvar på ruta ett? Är jag fortfarande sjuk?

Jag är sjukskriven, ja. Jag väger för lite för vad som är bra för mig, ja? Och jag har fortfarande problem att äta en hel del livsmedel. Men att säga att det är ett bortslösat år vill jag verkligen inte säga. Jag har enormt mycket mer insikt, förståelse och verktyg nu. Jag vet varför jag har tagit mat, överdriven träning och hälsa som medel för att visa mina känslomässiga problem. Jag har också styrt om mina känslor och kan hantera dem otroligt mycket bättre nu än för ett år sedan. Störningens grepp har dock kvar sina rötter och tentakler i hjärnan på mig. Även om jag har alla de här verktygen och den starka känslomässiga motivationen som kan driva mig framåt så är jag fortfarande lågviktig och restriktiv i mitt energiintag. Jag intalar mig själv till den nivån att jag faktiskt tror på det att jag är på bättringsvägen. Motivationen och min målbild är så stark att de håller mig väldigt positiv och glad om dagarna. Det känns som att jag är på väg och att jag gör framsteg hela tiden. Jag har besegrat många hinder och känner mig modig nog att ta mig an nya utmaningar, vad än verkligheten kan kasta på mig 

Ett litet frö av rädsla finns det dock inom mig med tanke på att jag fortfarande är lågviktig. Jag har varit väldigt motiverad tidigare och jag har tidigare trott att jag var i närheten av att vara frisk. I somras trodde jag att jag var så nära att jag var helt säker på att jag kunde sluta skriva blogg om mat och ätstörning innan hösten. Men det var tydligen för tidigt att slappna av och börja fira segern. Ätstörningen är som ett äckligt, illasinnat ogräs. Man kan rycka upp symptomen, det vill säga rycka upp de synliga bladen och blomman, och det ser ut som att det är en fin och frisk trädgård/person. Men har man inte fått upp alla rötterna i sin helhet så börjar störningen gro igen. Ger man den lite ny näring så börjar den att växa igen och rätt vad det är så har den vuxit sig tillbaka till sin tidigare blomning. Tankar på vad som är nyttigt kan vara näring som får störningen att frodas. En liten blick på innehållförteckningen och näringsvärdet, några armhävningar eller en överhoppad måltid kan få fart på de dåliga tankarna igen. Har de väl börjat gro får de genast mer näring av sig själv (jämför en växt som med mer rötter kan också hämta mer näring eftersom den når ut längre i jorden). I mitt fall trodde jag som sagt att jag var nästan frisk i somras. Jag kunde fungera socialt och kände mig tillräckligt stark för att våga testa lite mer träning. Det var dock alldeles för tidigt, störningen fick näring av det där och kunde växa tillbaka till full blomning. Under hösten har jag sen hamnat under min tidigare nivå och vägt lägre än någonsin tidigare. Detta blev pinsamt tydligt när jag i veckan träffade en gammal god vän som jag tydligen inte sett sedan i våras. Han kunde ju direkt se att jag inte hade kommit så värst långt, rent fysiskt sett, eftersom jag väger mindre nu än sist vi sågs... Jag hade i våras också uttryckt stor motivation och vilja. Även då hade jag tydliga mål som jag ville jobba mot. Men tydligen kom jag inte bort från problemen ändå. Därav att jag är lite rädd för att slappna av och tro alltför mycket på min motivation nu. Känslan av att vara falsk och ha ljugit för min gamle vän är inte rolig. Den ligger som en bitter, syrlig eftersmak i maggropen. Han är som tur är väldigt förstående, men det är ändå ingen rolig känsla att ha. 

Skillnaden

Jag har ändå en annan inställning till störningen och bekämpandet av den nu än tidigare, tycker jag. Som sagt, jag intalar mig själv att jag är mer motiverad än tidigare och att det ska fungera denna gången och jag hoppas innerligt att jag inte lurar mig själv och mina vänner igen. Förhoppningsvis kan insikten om att jag inte får slappna av hjälpa mig att fortsätta jobba mot de störda infallen när de kommer. Skillnaden nu är delvis att jag inte har någon tidsbegränsning på det stödet jag får från psykvården. Min psykolog och läkare kommer nog att vara med mig hela vägen och de ger påfyllning av motivation varje vecka. Sen vet jag att jag kommer att genomgå stor förändring i psyket när jag kommer upp i vikt och får mer energi till min egen tankeförmåga. Jag ser det lite som en milstolpe att komma över 60 kg och förväntar mig märkbara skillnader i hur jag fungerar då. Det är också då, när jag nått min milstolpe som jag måste komma ihåg att det är för tidigt att slappna av, att jag måste fortsätta bekämpa ogräset och störningen ända in till sista roten. Inte förrän jag har tagit bort störningen helt, med alla dess rötter och egenheter (kalkylering av kalorier, tankar på nyttig mat, rädsla för fett, besatta tankar kring vikten, osv) kan jag börja känna mig lite mer fri. När rötterna är borta och marken ordentligt sanerad med efterarbete och kanske kontrollerad och vaktad en säsong så att inte nya ogräsfrön kommer och gror, då kan jag kanske se mig som frisk igen. 

Verkligheten

Vägen dit kräver dock tid. Och här sitter jag som en drömmare och spekulerar om framtiden. Lätt att drömma mig bort och slippa tänka på min situation här och nu. Jag är inte där med en fin, ogräsfri rabatt nu. Just nu har jag ogräs på hjärnan. Det ska bort såklart. Mitt arbetssätt nu är små steg i taget. Tillsammans med min envishet och mitt pannben ska jag nöta bort skiten. Sakta men säkert gnager jag mig ner längs bladen och ogrässtjälken. Jag tänker inte sluta gnaga förrän jag gnagt mig hela vägen ner genom jorden och ut till alla rotspetsar. Översatt till min vardag ser det nästan exakt likadant ut som min metafor. Mitt hus och trädgård har varit lite av ett kaos som säkert har påverkat mig negativt känslomässigt. Nu i veckan har jag varit tvungen att röja undan tokmycket av det gamla stöket eftersom jag rycker i störningen mot frigörelse genom att sälja huset. Huset har blivit fotograferat och kommit ut på marknaden. Detta krävde en makalös make-over av både hus och trädgård. Helt plötsligt blev det ju faktiskt fint här och mycket trevligare att bo. Jag ska ändå flytta och få något som är mer genuint jag så att jag kan växa och frodas med friska och fina blommor och personligheter. 

Jag har börjat plantera dessa nya friska blommorna och personligheterna redan och ger dem den näring de behöver genom att utmana mig med nya livsmedel som tidigare varit otänkbara. En stor överraskning för mig själv är att jag börjat äta smör på mackan!!! Ett infall jag fick för mig i måndags när jag pratade med psykologen var att jag skulle köpa veganskt smör. Det var lite som om jag hade tourettes syndrom när jag motvilligt fick tanken ur mig - mitt i vårt samtal kom det bara - "SMÖR PÅ MACKAN". Min psykolog var såklart inte sen att höra det och skriva ner det i sin lilla bok.. Sen var jag fast med ett åtagande. Jag lyckades sen faktiskt också köpa det och använda det. Det var faktiskt gott. Jag tar tillochmed ett ordentligt lager på mackan, alltså inte bara en tunn hinna av några smörpartiklar som en ätstörd kanske skulle tagit. Pepparkakor är också något jag utmanat mig med denna veckan. Jag vill ju också kunna fira jul på ett trevligt sätt och kunna njuta av lite gott. Det ÄR gott med pepparkakor. Igår kunde jag ge mig på att äta upp Astrids överblivna frukost efter min egen – det vill säga sockriga flingor med en extra mosad banan! Kusligt, men ett hälsosamt steg mot att gnaga bort mer av störningens snirkliga stjälkar. Jag vill vara en sån som tar barnens leftovers... småäckligt kanske, men jag gillar ändå tanken av att vara den typen av kille som gör så... Tror det är min snålhet och princip mot att slänga mat som spökar. 

Jag vet alltså vad jag har och jag vet mina begränsningar. Jag vet också vart jag vill och jag tycker att mitt sätt med dessa små stegen och utmaningarna varje dag funkar bra för mig. För varje vecka blir jag modigare och vågar testa nya faror hela tiden. Vikten kryper också uppåt så sakteliga och på den vägen ska jag fortsätta. Dags för frukost!

Till mina systrar och bröder därute som också kämpar mot sina problem. Slappna inte av för tidigt. Keep up the good fight! Vi ger inte upp, vi ska kämpa till det ljuva slutet och stå segrande på andra sidan. We can do it!