fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Själv är bäste dräng?

Kategori: Allmänt

Fortfarande inget svar från terapeuten... Väntan här är otroligt tröttsam (nä, jag har inte följt goda råd och kontaktat dem...). Själv gör jag ingenting eftersom jag helt enkelt väntar på att få köra igång med terapin och programmet de har där. Jag fick tid hos läkaren till den 21:e mars. Lite väl avlägset kan jag tycka om jag nu har brist på något småviktigt ämne i kroppen (B12?!), men de har ju sett mina resultat och bedömer väl mina värden som tillräckligt ok. Eller är jag naiv som har alltför stor tilltro till vår vård? 

Eftersom det tycks dröja med svar från någon terapeut så har jag börjat spekulera i om jag trots allt SKA försöka klara det här på egen hand. Jag VILL vara den starke som klarar allt, mind over matter, och det hade varit fantastisk kul att kunna visa mig som en bra ledare att det går att klara det själv. Men samtidigt tror jag att andra som är i samma situation som mig bäst blir rekommenderade att gå via vården och få professionell hjälp. Jag är nog en bättre förebild om jag går igenom ett sånt program och visar vad det hela går ut på, än om jag gör halvtaskiga försök att klara det på egen hand. Egna försök kan låta bra och tagna ur sitt sammanhang kan de säkert vara väldigt inspirerande, men sen visa sig fungera sämre i verkligheten över ett par veckors tid. Den kluvna personligheten inom mig, den lille jävulen som besitter mig och styr självbedrägeriet, log fint och lömskt åt tanken om att jag skulle klara det själv när tanken slog mig imorse. "Ja, gör du det, försök själv...", tänkte den. Jag kunde såklart genast ana det underliggande resonemanget bakom det där. Det vore dömt att misslyckas i förväg. 

En annan tanke var att låta eventuella läsare till denna blogg förse mig med kul och spännande utmaningar till mat och träning för att jag på så sätt skulle få någon utomstående aktör som förväntar sig avrapportering. Men även det vore dömt att misslyckas. Chansen att det skulle vara utmaningar som jag skulle acceptera vore väldigt låg. Det är helt enkelt alltförmycket mat jag inte vill äta och om jag inte kan motivera det på något trovärdigt sätt med bra anledningar att utöka min diet med ny mat så blir det nog svårt att få mig att göra det. Speciellt med tanke på att jag inte lever upp till förväntningarna jag har skapat åt mig själv tillsammans med goda vänner (vilket jag nu börjar få extremt dåligt samvete för nu när det närmar sig deadline...) så är sannolikheten att jag skulle fullfölja utmaningar från mer okända personer liten. Familjen är klok nog att inte komma med direkta pekpinnar. Det skulle bara ge oss en dålig relation och göra mig mer ensam. Så utomstående personer ska inte användas och påverkas i onödan.

Det finns färdiga program och paket att köra. Jag säljer ju själv kosttillskott och fitnesspaket. Nu vill jag inte att denna bloggen ska vara som en dålig TV-shop där jag svänger mig med superlativ över något paket med före-och-efter-resultat, men det hade varit en lösning med dagsschema som säger åt mig vad jag ska göra dag för dag. Det är precis så jag själv behandlar mina egna klienter/kunder, oftast gällande viktnedgång iof. Jag borde kunna rikta liknande uppmärksamhet åt mig själv med hjälp av liknande program och paket. Hmm... Sitter och funderar på det lite och kommer inte på någon direkt invändning mot det. Det BORDE kunna funka. Känslomässigt strider det inte mot något, känner jag, och rationellt sett bör det förse mig med väl beräknade måltider utifrån den kalorimängd jag behöver, inkluderat det som förbrukas under träning. Plus att det är något nytt och spännande för mig. Jag ska kolla upp det närmre. 

Terapi är såklart det bästa, men att gå här och vänta håller inte i längden inser jag själv nu. Den gångna veckan har jag varit otroligt trött och orkeslös. Jag fungerar tillochmed sämre i vardagen nu. Förra veckan var det väldigt påtagligt. Jag vet visserligen inte om det syns för någon utomstående, men varje påbörjad promenad är lite av en kraftansträngning. En dag hamnade jag i matporrs-tankar (matporr utifrån en ätstörds perspektiv, dvs helt icke-sexuellt). Jag började helt opåkallat fantisera om källarfranska med riktigt mycket smör och flera tjocka skivor med smakrik ost. Den mjuka bullen, det krämiga smöret och den smakrika osten kunde fylla mitt sinne en stund innan ångesten och sorgen kom och tog över. Ångesten för hur jag skulle må efteråt om jag hade tagit en tugga av en sån bulle. Ångesten ledde vidare till sorg eftersom jag insåg att det kanske aldrig mer skulle bli någon sån bulle för mig. Jag försökte vända på det och intala mig själv att om jag nu blev sugen på det borde jag kunna få lov att äta, men då satte hela systemet sig på tvären. Magen knöt sig, äckel-känslorna kom i halsen och känslorna skrek i panik. Kanske som långtidsmål på en treårsplan kan jag få sitta en lördagsmorgon och mumsa på en sån bulle till frukost... 

 Slutnot. Jag vet inte ifall det är någon större läsarskara på dessa inlägg och jag vet inte hur inläggen tolkas och upplevs. Min ursprungstanke med bloggen var delvis att förhoppningsvis fungera som inspirationskälla åt andra min situation (lessen om jag är en dålig förebild änsålänge...), men också delvis som inspirationskälla åt mig själv och som en journal över hur jag resonerar och hur framstegen ser ut. Det är inte menat att vara en negativ klagosida där jag tycker synd om mig själv och fiskar empati. Jag TYCKER inte synd om mig själv, snarare kan jag tycka att detta är ett fånigt, lyxigt, hitte-på-problem som jag borde lägga ner på direkten och bara skärpa mig istället. Det är dock lättare sagt än gjort. Jag ÄR ändå inte negativ i sinnet. Tilltron på framtiden är väldigt ljus och jag är mestadels glad om vardagarna också, även om tröttheten slår mig då och då. Därför är det inte meningen att låta negativ i inläggen heller. Tillochmed är det nästan så att jag är väldigt nöjd och glad över att få sitta ner och spekulera med mig själv en timme i veckan när jag skriver. Den gamle filosofen i mig får lov att komma till tals. Den gamle filosofen trivs då. :-)

 
 

I väntans tider

Kategori: Allmänt

Jag går fortfarande och väntar på att bli kallad till terapeut och vårdcentralen. Ännu har jag inte hört något från dem alls. Förra gången jag hade dessa problemen minns jag att det tog väldigt lång tid från det att jag blivit godkänd till att få hjälp tills dess att jag faktiskt fick hjälp. Just den väntan var väldigt jobbig minns jag. När jag fått beskedet att hjälpen är på väg slappnar jag av och ser ljuset i tunneln - hjälpen är ju på väg. Slappnar jag av innebär det att jag låter min störning få arbeta fritt utan att jag kämpar emot med hjälp av bättre vetande. Kanske är det jag som är naiv som tror att hjälpen ska komma snabbare, eller iallafall beskedet om när hjälpen kommer. Att bara gå och vänta kan bli väldigt tungt. Förra gången var det dock mycket värre, då hade de glömt mina papper i fel hög så de låg inte ens och väntade på rätt ställe. Detta fick jag reda på när jag ringde dit och frågade vad som hände. Efter de lagt mina papper i rätt hög gick det dock relativt fort. Jag tror ju inte de lyckats glömma mina papper denna gången också. Denna gången mår jag på sätt och vis bättre också. Mentalt är jag betydligt positivare och starkare denna gången, trots mina fysiska defekter. De fysiska defekterna är nog visserligen sämre denna gången, tror jag. Jag har iallafall gått längre med låg vikt denna gången än förra gången och väger mindre nu än förra gången. 
 
Det blev en svag viktnedgång även denna veckan, siffran 55 kg har nu poppat upp i huvudet och börjat låta som en spännande utmaning. Därför blir även känslan inför ytterligare viktnedgång positiv. Kanske ligger mitt positiva sinnestillstånd och min optimism mig i fatet, jag är glad och nöjd oavsett. Fast det stämmer såklart inte. Det är lätt att vara positiv och glad när man åker nerförsbacke och inte kämpar emot känslornas påtryckningar. Jag måste göra det jobbigt för mig för att bryta viktnedgången. Jag kommer att behöva ta striden med mig själv någon gång och då kommer jag not inte vara lika glad. Men den striden undviker jag. Kavalleriet är ju inkallat i form av terapeut och vårdcentral så varför ska då jag gå ut och göra det jobbigt för mig själv. 
 
Just det där med siffror är en annan störning jag har. Det blir lätt en fixering hos mig med siffror. Exempelvis har jag en stegräknare i telefonen (dumt nog) och den får ju inte visa lägre siffror från ena veckan till den andra. Det måste ständigt vara en ökning i antal steg. Har jag råkat glömma telefonen någon gång när jag gått en bit, så måste den promenaden kompenseras. Det är de siffrorna som visas i telefonen som räknas som sanningen, oavsett hur den faktiska verkligheten ser ut.
 
 
 
 
Lite av samma anledning försöker jag låta bli att räkna kalorier. Om jag skulle gjort räknat kalorier så skulle det bli en sifferhets även där och jag skulle jagat enstaka kalorier från dag till dag. Givetvis har jag koll på kalorierna, men på ett mer övergripande plan. Jag vet på ett ungefär var de livsmedlen jag äter ligger i kalorimängd och så länge jag håller mig till bekanta livsmedel och mängder så är jag säker. Och för att vara på riktigt säkra sidan så håller jag dessutom en god marginal från den beräknade dagsnivån jag behöver. De gånger jag måste äta okontrollerad mat säkrar jag upp före och efter med både träning och kaloribuffert så att jag kan tillåta mig att äta lite onyttigare. Såklart begränsar jag mängden onyttigt ändå så att den totala kalorimängden absolut inte överstiger rekommenderad daglig kalorimängd.
 
Sen ska man tillägga att det där med kalorier och kaloriräkning är en lite märklig vetenskap, tycker jag. Det som egentligen ska räknas är den mängd kalorier jag tillgodoser mig och räkna bort den som bara åker rakt igenom. Extremt fiberrik mat transporteras bara igenom kroppen (sån mat är min favoritmat). Likaså räknas vissa livsmedel som minusmat, om man nu ska tro på det. Det är isåfall mat som kräver mer energi att förbränna än vad den ger. Viktväktarna har (eller hade på den tiden jag hade koll på dem) också mat som räknas som noll-points, dvs man kan äta hur mycket man vill av dem. Det är mestadels sån mat jag äter... Skulle jag räknat points enligt Viktväktarnas modell så skulle jag nog legat lååångt under mina rekomenderade points eftersom jag mestadels äter grönsaker. Det var här jag tidigare utmanade mig lite själv med att ta in kaloririkare mat eller kanske tillochmed okänd mat, men nu sen jag fick besked om att hjälpen kommer så bemödar jag mig inte längre med att göra dessa små ändringarna och besvärligheterna. Jag bryr mig helt enkelt inte om att göra det jobbigt för mig, utan är glad för att vara glad. 

Bryta vanor

Kategori: Allmänt

Ytterligare viktnedgång... "Då kan jag äta fyra stycken dadlar ikväll utan att skämmas och må dåligt", var den spontana tanken. Ständigt detta kompensationstänkande. Utebliven träning en morgon ledde direkt till tankar om hur och när detta skulle kompenseras och ska något kompenseras så är det nästan aldrig i 1-1-förhållande utan det ska vara lite extra också. Dels som straff och dels som belöning, beroende på hur jag mår när det kompenseras. Är jag pigg och orkar träna så är det lätt att dras med i träningsruset och bara vilja fortsätta. Då måste jag istället hitta någon anledning för mig att sluta och göra något annat så jag inte håller på i oändlighet. Ibland är jag dock trött hela dagen, men utebliven träning ska ändå kompenseras och då minst någon liten övning mer än vad jag skulle gjort vid den uteblivna träningen. 
 
För det mesta mår jag väldigt bra av att träna, iallafall mentalt. Därför är det väldigt svårt att bryta vanan att träna. Missar jag en träning eller övning så gnager och plågar det mig tills den blivit kompenserad. Å andra sidan är det så lätt att vilja unna sig en liten övning. Egentligen ska jag inte träna alls just nu, utan istället bygga upp mig lite kroppsligt så att där är lite kött att träna med, men det är så lätt att tänka att visst kan jag unna mig ett litet pass bara. Ett litet pass ger sen ofta mersmak och det blir en liten övning till. Jag mår så mycket bättre efteråt. Har jag fått en idé till en utmaning åt mig själv, så kan jag inte låta bli att göra den också. Jag måste ju se om jag klarar det. 
 
Problemet är att nästan alla övningar börjar bli utmaningar nu. Det är tveklöst muskler som bryts ner i viktnedgången och det är alltmer tungt att träna, men den insikten ligger såklart bara rationellt och har inte nått hela vägen till känslorna. Istället hanterar känslorna den informationen med att säga "Träna mer, bygg muskler". Känslorna vill bara ha mer och mer träning, baserat på minnen om gamla meriter. En sån enkel sak som att gå ut med hunden blir lätt förvandlat till ett träningspass. Det går snabbare om jag springer, kan jag resonera. Även om jag såklart är ute lika länge ändå eftersom jag springer lite längre än vad jag hade gått. "Hunden behöver röra sig och ska få sin kvot av tid och aktivitet utomhus, därför måste jag springa lite längre", "Det tycker han om, hunden". Att göra något för någon annan underlättar, "Jag och min kropp ska klara allt och ska kunna vara till hjälp för den som behöver", är en djupt rotad åsikt inom mig.
 
Ett annat problem är såklart också att jag är väldigt tunn. Nu är det inte roligt att se mig i spegeln längre. Inte ens jag själv kan blunda för att jag är riktigt klen numera. Det är pinsamt att se. Jag var och skulle coacha en klient igång med träning och jag såg mig själv i spegeln efteråt. Det är inte direkt ett ansikte av hälsan själv som tittar tillbaka längre. Kanske spelar det faktum att det är vinter också sin roll, men vintern ger inte alla de defekterna som jag ser på mig själv. När jag tänker på mig själv så ser jag fortfarande den vältränade killen jag var tidigare då jag en gång i tiden var lite småstolt över mina biceps, men det kan jag inte vara längre. Det känns lite som hyckleri att coacha någon till bättre hälsa när jag ser ut såhär. Å andra sidan kan jag såklart ge oändligt mycket tips om hur man på ett effektivt sätt hittar tillbaka till formen med nyttig kost och bra träning :-). På så sätt är jag en perfekt coach med mycket kunskap :-)
 
 
 
Förra veckan slog jag på stora trumman om att det var en vändning och att botten var nådd, att jag skulle skutta uppåt igen. Något skutt har det uppenbarligen inte blivit. Jag går här och lullar på botten ett tag till. Med en lite bekväm lathet går jag och väntar på handen uppifrån som ska komma i form av min terapeut. Den har inte kommit med posten än. Givetvis borde jag kunna hoppa och skutta lite själv utan terapeuten, men det gör jag inte. Vet inte om det beror på tjurskallighet eller bara rätt och slätt idioti. Mentalt mår jag väldigt bra och ser positivt på framtiden. Jag ska bara bli fri från denna spärren med inarbetade vanor som håller mig här nere som ett ankare.