Själv är bäste dräng?
Kategori: Allmänt
Fortfarande inget svar från terapeuten... Väntan här är otroligt tröttsam (nä, jag har inte följt goda råd och kontaktat dem...). Själv gör jag ingenting eftersom jag helt enkelt väntar på att få köra igång med terapin och programmet de har där. Jag fick tid hos läkaren till den 21:e mars. Lite väl avlägset kan jag tycka om jag nu har brist på något småviktigt ämne i kroppen (B12?!), men de har ju sett mina resultat och bedömer väl mina värden som tillräckligt ok. Eller är jag naiv som har alltför stor tilltro till vår vård?
Eftersom det tycks dröja med svar från någon terapeut så har jag börjat spekulera i om jag trots allt SKA försöka klara det här på egen hand. Jag VILL vara den starke som klarar allt, mind over matter, och det hade varit fantastisk kul att kunna visa mig som en bra ledare att det går att klara det själv. Men samtidigt tror jag att andra som är i samma situation som mig bäst blir rekommenderade att gå via vården och få professionell hjälp. Jag är nog en bättre förebild om jag går igenom ett sånt program och visar vad det hela går ut på, än om jag gör halvtaskiga försök att klara det på egen hand. Egna försök kan låta bra och tagna ur sitt sammanhang kan de säkert vara väldigt inspirerande, men sen visa sig fungera sämre i verkligheten över ett par veckors tid. Den kluvna personligheten inom mig, den lille jävulen som besitter mig och styr självbedrägeriet, log fint och lömskt åt tanken om att jag skulle klara det själv när tanken slog mig imorse. "Ja, gör du det, försök själv...", tänkte den. Jag kunde såklart genast ana det underliggande resonemanget bakom det där. Det vore dömt att misslyckas i förväg.
En annan tanke var att låta eventuella läsare till denna blogg förse mig med kul och spännande utmaningar till mat och träning för att jag på så sätt skulle få någon utomstående aktör som förväntar sig avrapportering. Men även det vore dömt att misslyckas. Chansen att det skulle vara utmaningar som jag skulle acceptera vore väldigt låg. Det är helt enkelt alltförmycket mat jag inte vill äta och om jag inte kan motivera det på något trovärdigt sätt med bra anledningar att utöka min diet med ny mat så blir det nog svårt att få mig att göra det. Speciellt med tanke på att jag inte lever upp till förväntningarna jag har skapat åt mig själv tillsammans med goda vänner (vilket jag nu börjar få extremt dåligt samvete för nu när det närmar sig deadline...) så är sannolikheten att jag skulle fullfölja utmaningar från mer okända personer liten. Familjen är klok nog att inte komma med direkta pekpinnar. Det skulle bara ge oss en dålig relation och göra mig mer ensam. Så utomstående personer ska inte användas och påverkas i onödan.
Det finns färdiga program och paket att köra. Jag säljer ju själv kosttillskott och fitnesspaket. Nu vill jag inte att denna bloggen ska vara som en dålig TV-shop där jag svänger mig med superlativ över något paket med före-och-efter-resultat, men det hade varit en lösning med dagsschema som säger åt mig vad jag ska göra dag för dag. Det är precis så jag själv behandlar mina egna klienter/kunder, oftast gällande viktnedgång iof. Jag borde kunna rikta liknande uppmärksamhet åt mig själv med hjälp av liknande program och paket. Hmm... Sitter och funderar på det lite och kommer inte på någon direkt invändning mot det. Det BORDE kunna funka. Känslomässigt strider det inte mot något, känner jag, och rationellt sett bör det förse mig med väl beräknade måltider utifrån den kalorimängd jag behöver, inkluderat det som förbrukas under träning. Plus att det är något nytt och spännande för mig. Jag ska kolla upp det närmre.
Terapi är såklart det bästa, men att gå här och vänta håller inte i längden inser jag själv nu. Den gångna veckan har jag varit otroligt trött och orkeslös. Jag fungerar tillochmed sämre i vardagen nu. Förra veckan var det väldigt påtagligt. Jag vet visserligen inte om det syns för någon utomstående, men varje påbörjad promenad är lite av en kraftansträngning. En dag hamnade jag i matporrs-tankar (matporr utifrån en ätstörds perspektiv, dvs helt icke-sexuellt). Jag började helt opåkallat fantisera om källarfranska med riktigt mycket smör och flera tjocka skivor med smakrik ost. Den mjuka bullen, det krämiga smöret och den smakrika osten kunde fylla mitt sinne en stund innan ångesten och sorgen kom och tog över. Ångesten för hur jag skulle må efteråt om jag hade tagit en tugga av en sån bulle. Ångesten ledde vidare till sorg eftersom jag insåg att det kanske aldrig mer skulle bli någon sån bulle för mig. Jag försökte vända på det och intala mig själv att om jag nu blev sugen på det borde jag kunna få lov att äta, men då satte hela systemet sig på tvären. Magen knöt sig, äckel-känslorna kom i halsen och känslorna skrek i panik. Kanske som långtidsmål på en treårsplan kan jag få sitta en lördagsmorgon och mumsa på en sån bulle till frukost...
Slutnot. Jag vet inte ifall det är någon större läsarskara på dessa inlägg och jag vet inte hur inläggen tolkas och upplevs. Min ursprungstanke med bloggen var delvis att förhoppningsvis fungera som inspirationskälla åt andra min situation (lessen om jag är en dålig förebild änsålänge...), men också delvis som inspirationskälla åt mig själv och som en journal över hur jag resonerar och hur framstegen ser ut. Det är inte menat att vara en negativ klagosida där jag tycker synd om mig själv och fiskar empati. Jag TYCKER inte synd om mig själv, snarare kan jag tycka att detta är ett fånigt, lyxigt, hitte-på-problem som jag borde lägga ner på direkten och bara skärpa mig istället. Det är dock lättare sagt än gjort. Jag ÄR ändå inte negativ i sinnet. Tilltron på framtiden är väldigt ljus och jag är mestadels glad om vardagarna också, även om tröttheten slår mig då och då. Därför är det inte meningen att låta negativ i inläggen heller. Tillochmed är det nästan så att jag är väldigt nöjd och glad över att få sitta ner och spekulera med mig själv en timme i veckan när jag skriver. Den gamle filosofen i mig får lov att komma till tals. Den gamle filosofen trivs då. :-)
