Bryta vanor
Kategori: Allmänt
Ytterligare viktnedgång... "Då kan jag äta fyra stycken dadlar ikväll utan att skämmas och må dåligt", var den spontana tanken. Ständigt detta kompensationstänkande. Utebliven träning en morgon ledde direkt till tankar om hur och när detta skulle kompenseras och ska något kompenseras så är det nästan aldrig i 1-1-förhållande utan det ska vara lite extra också. Dels som straff och dels som belöning, beroende på hur jag mår när det kompenseras. Är jag pigg och orkar träna så är det lätt att dras med i träningsruset och bara vilja fortsätta. Då måste jag istället hitta någon anledning för mig att sluta och göra något annat så jag inte håller på i oändlighet. Ibland är jag dock trött hela dagen, men utebliven träning ska ändå kompenseras och då minst någon liten övning mer än vad jag skulle gjort vid den uteblivna träningen.
För det mesta mår jag väldigt bra av att träna, iallafall mentalt. Därför är det väldigt svårt att bryta vanan att träna. Missar jag en träning eller övning så gnager och plågar det mig tills den blivit kompenserad. Å andra sidan är det så lätt att vilja unna sig en liten övning. Egentligen ska jag inte träna alls just nu, utan istället bygga upp mig lite kroppsligt så att där är lite kött att träna med, men det är så lätt att tänka att visst kan jag unna mig ett litet pass bara. Ett litet pass ger sen ofta mersmak och det blir en liten övning till. Jag mår så mycket bättre efteråt. Har jag fått en idé till en utmaning åt mig själv, så kan jag inte låta bli att göra den också. Jag måste ju se om jag klarar det.
Problemet är att nästan alla övningar börjar bli utmaningar nu. Det är tveklöst muskler som bryts ner i viktnedgången och det är alltmer tungt att träna, men den insikten ligger såklart bara rationellt och har inte nått hela vägen till känslorna. Istället hanterar känslorna den informationen med att säga "Träna mer, bygg muskler". Känslorna vill bara ha mer och mer träning, baserat på minnen om gamla meriter. En sån enkel sak som att gå ut med hunden blir lätt förvandlat till ett träningspass. Det går snabbare om jag springer, kan jag resonera. Även om jag såklart är ute lika länge ändå eftersom jag springer lite längre än vad jag hade gått. "Hunden behöver röra sig och ska få sin kvot av tid och aktivitet utomhus, därför måste jag springa lite längre", "Det tycker han om, hunden". Att göra något för någon annan underlättar, "Jag och min kropp ska klara allt och ska kunna vara till hjälp för den som behöver", är en djupt rotad åsikt inom mig.
Ett annat problem är såklart också att jag är väldigt tunn. Nu är det inte roligt att se mig i spegeln längre. Inte ens jag själv kan blunda för att jag är riktigt klen numera. Det är pinsamt att se. Jag var och skulle coacha en klient igång med träning och jag såg mig själv i spegeln efteråt. Det är inte direkt ett ansikte av hälsan själv som tittar tillbaka längre. Kanske spelar det faktum att det är vinter också sin roll, men vintern ger inte alla de defekterna som jag ser på mig själv. När jag tänker på mig själv så ser jag fortfarande den vältränade killen jag var tidigare då jag en gång i tiden var lite småstolt över mina biceps, men det kan jag inte vara längre. Det känns lite som hyckleri att coacha någon till bättre hälsa när jag ser ut såhär. Å andra sidan kan jag såklart ge oändligt mycket tips om hur man på ett effektivt sätt hittar tillbaka till formen med nyttig kost och bra träning :-). På så sätt är jag en perfekt coach med mycket kunskap :-)
Förra veckan slog jag på stora trumman om att det var en vändning och att botten var nådd, att jag skulle skutta uppåt igen. Något skutt har det uppenbarligen inte blivit. Jag går här och lullar på botten ett tag till. Med en lite bekväm lathet går jag och väntar på handen uppifrån som ska komma i form av min terapeut. Den har inte kommit med posten än. Givetvis borde jag kunna hoppa och skutta lite själv utan terapeuten, men det gör jag inte. Vet inte om det beror på tjurskallighet eller bara rätt och slätt idioti. Mentalt mår jag väldigt bra och ser positivt på framtiden. Jag ska bara bli fri från denna spärren med inarbetade vanor som håller mig här nere som ett ankare.
