fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

I väntans tider

Kategori: Allmänt

Jag går fortfarande och väntar på att bli kallad till terapeut och vårdcentralen. Ännu har jag inte hört något från dem alls. Förra gången jag hade dessa problemen minns jag att det tog väldigt lång tid från det att jag blivit godkänd till att få hjälp tills dess att jag faktiskt fick hjälp. Just den väntan var väldigt jobbig minns jag. När jag fått beskedet att hjälpen är på väg slappnar jag av och ser ljuset i tunneln - hjälpen är ju på väg. Slappnar jag av innebär det att jag låter min störning få arbeta fritt utan att jag kämpar emot med hjälp av bättre vetande. Kanske är det jag som är naiv som tror att hjälpen ska komma snabbare, eller iallafall beskedet om när hjälpen kommer. Att bara gå och vänta kan bli väldigt tungt. Förra gången var det dock mycket värre, då hade de glömt mina papper i fel hög så de låg inte ens och väntade på rätt ställe. Detta fick jag reda på när jag ringde dit och frågade vad som hände. Efter de lagt mina papper i rätt hög gick det dock relativt fort. Jag tror ju inte de lyckats glömma mina papper denna gången också. Denna gången mår jag på sätt och vis bättre också. Mentalt är jag betydligt positivare och starkare denna gången, trots mina fysiska defekter. De fysiska defekterna är nog visserligen sämre denna gången, tror jag. Jag har iallafall gått längre med låg vikt denna gången än förra gången och väger mindre nu än förra gången. 
 
Det blev en svag viktnedgång även denna veckan, siffran 55 kg har nu poppat upp i huvudet och börjat låta som en spännande utmaning. Därför blir även känslan inför ytterligare viktnedgång positiv. Kanske ligger mitt positiva sinnestillstånd och min optimism mig i fatet, jag är glad och nöjd oavsett. Fast det stämmer såklart inte. Det är lätt att vara positiv och glad när man åker nerförsbacke och inte kämpar emot känslornas påtryckningar. Jag måste göra det jobbigt för mig för att bryta viktnedgången. Jag kommer att behöva ta striden med mig själv någon gång och då kommer jag not inte vara lika glad. Men den striden undviker jag. Kavalleriet är ju inkallat i form av terapeut och vårdcentral så varför ska då jag gå ut och göra det jobbigt för mig själv. 
 
Just det där med siffror är en annan störning jag har. Det blir lätt en fixering hos mig med siffror. Exempelvis har jag en stegräknare i telefonen (dumt nog) och den får ju inte visa lägre siffror från ena veckan till den andra. Det måste ständigt vara en ökning i antal steg. Har jag råkat glömma telefonen någon gång när jag gått en bit, så måste den promenaden kompenseras. Det är de siffrorna som visas i telefonen som räknas som sanningen, oavsett hur den faktiska verkligheten ser ut.
 
 
 
 
Lite av samma anledning försöker jag låta bli att räkna kalorier. Om jag skulle gjort räknat kalorier så skulle det bli en sifferhets även där och jag skulle jagat enstaka kalorier från dag till dag. Givetvis har jag koll på kalorierna, men på ett mer övergripande plan. Jag vet på ett ungefär var de livsmedlen jag äter ligger i kalorimängd och så länge jag håller mig till bekanta livsmedel och mängder så är jag säker. Och för att vara på riktigt säkra sidan så håller jag dessutom en god marginal från den beräknade dagsnivån jag behöver. De gånger jag måste äta okontrollerad mat säkrar jag upp före och efter med både träning och kaloribuffert så att jag kan tillåta mig att äta lite onyttigare. Såklart begränsar jag mängden onyttigt ändå så att den totala kalorimängden absolut inte överstiger rekommenderad daglig kalorimängd.
 
Sen ska man tillägga att det där med kalorier och kaloriräkning är en lite märklig vetenskap, tycker jag. Det som egentligen ska räknas är den mängd kalorier jag tillgodoser mig och räkna bort den som bara åker rakt igenom. Extremt fiberrik mat transporteras bara igenom kroppen (sån mat är min favoritmat). Likaså räknas vissa livsmedel som minusmat, om man nu ska tro på det. Det är isåfall mat som kräver mer energi att förbränna än vad den ger. Viktväktarna har (eller hade på den tiden jag hade koll på dem) också mat som räknas som noll-points, dvs man kan äta hur mycket man vill av dem. Det är mestadels sån mat jag äter... Skulle jag räknat points enligt Viktväktarnas modell så skulle jag nog legat lååångt under mina rekomenderade points eftersom jag mestadels äter grönsaker. Det var här jag tidigare utmanade mig lite själv med att ta in kaloririkare mat eller kanske tillochmed okänd mat, men nu sen jag fick besked om att hjälpen kommer så bemödar jag mig inte längre med att göra dessa små ändringarna och besvärligheterna. Jag bryr mig helt enkelt inte om att göra det jobbigt för mig, utan är glad för att vara glad. 
Kommentera inlägget här: