fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Trött

Kategori: Allmänt

Jag är så fruktansvärt trött och frusen. Och jag är väldigt trött på att vara just trött och frusen. Den bästa stunden på dagen är nästan när jag sätter mig i bilen på väg från jobb på eftermiddagen och kan brassa på med rumpvärmen på det högsta. Jag får då tio minuters sittande vila och lite värme utifrån. Det är många tillfällen under dagen då jag ställs inför situationer som kräver att jag reser mig eller går iväg för att göra något, tillfällen då jag helst av allt bara vill sätta mig ner och vila. Givetvis gör jag inte det. Jag skulle inte kunna tillåta mig att bara sitta stilla. Dels är jag alltför plikttrogen, har jag en uppgift som jag förväntas göra så ska den göras, men dels också för att jag vet alltför väl att det är värdefull rörelse som jag ska ta till vara på för att göra av med fler kalorier och ge mig fler steg på stegräknaren. Man måste ju nå upp till de rekommenderade 10 000 stegen!
 
Tröttheten kommer från två håll. Jag har denna veckan möjligheten att få springa lite extra eftersom vi passar hund. Det blir ganska många steg extra om dagen, vilket uppskattas. Det är positivt både att jag får röra på mig mer, men även på ett mer sunt plan eftersom jag uppskattar den lugnande naturupplevelsen jag får på köpet. På jobb har jag dessutom helt fullastade byxor som väger flera kilo extra. Inte så att jag måste slita fram benen vid varje steg, men det är stor skillnad mellan att gå i arbetsbyxorna och vanliga jeans. Benen blir slutkörda efter en dag på jobbet, helt enkelt.
 
Men tröttheten kommer även från sömnbrist. Det räcker inte med max fyra timmars sömn per natt, det är jag fullt medveten om. Kroppen hinner helt omöjligt återhämta sig på så kort tid. Samtidigt är det så väldigt skönt att få sätta sig i soffan i slutet på dagen och få lite kontorsarbete gjort och sen efter det koppla av med lite bok och Simpsons. Det är så skönt med den stundens avkoppling att fastän jag varje dag säger åt mig att bara gå och lägga mig istället så hinner jag ändra mig när kvällen närmar sig. Efter att ha jobbat, läst och kollat på TV en liten stund hinner klockan bli en bra bit över ett innan jag kommer i säng. Sen ringer klockan lite över fem på morgonen för att det är dags att sätta igång för dagen. Sitter jag stilla för länge under dagen sen så håller jag på att somna. Detta är ytterligare en anledning till att jag inte sitter stilla några längre stunder - jag kan ju inte slösa dagtid på att sitta och sova. 
 
Att jag är frusen beror på ett tunt lager underhudsfett, antar jag. Inte mer spännande än så. Flertalet lager med kläder löser det ganska bra. 
 
Inte nog med att jag är trött och frusen. Uppenbarligen är jag gnällig också... Istället för att sitta här och klaga borde jag göra något åt min situation, gör mig bra. Gör de ändringar som gör att jag mår bättre, hur svårt kan det vara?!?! Ganska svårt, faktiskt. Jag mår ännu sämre om jag inte får röra mig. Varje steg och minut rörelse räknas som värdefull och jag skulle må direkt dåligt av att röra mig mindre ena dagen jämfört med dagen innan. Detsamma gäller maten, jag skulle må väldigt dåligt om jag måste äta något onyttigt. När jag är trött på kvällen orkar jag inte ta kampen mot mig själv och välja mat som känns jobbig att äta. Så att undvika vila och onyttig mat gör att jag mår bra, för stunden iaf. Detta har resulterat i att jag nästan helt har slutat utmana mig själv igen. Jag lever på som tidigare med både mat och träning. Inte helt oväntat egentligen. Det är så lätt att gå ut full av energi och säga att "Oo, nu ska jag ta tag i mig själv och göra så mycket skillnad", en vecka eller två håller det, sen är energin slut och jag går tillbaka till rutiner igen.
 
Vågen visar vägen också. Lite till min förvåning blir jag fortfarande glad av att se en svag viktnedgång. Även om den är så obetydlig så att den kan bero på ett litet glas vatten, så ger resultatet på vågen en god känsla i magen. 
 
I veckan som kommer ska jag träffa läkaren som ska ge mig resultaten från de blodproven jag gav förra veckan. Kanske kan det få ny fart på mig genom att visa svart på vitt vilka problem mitt leverne faktiskt ger. Om det nu är så att det ger problem. Jag är kanske bara gnällig helt enkelt och använder detta som ett dåligt försök att få uppmärksamhet med hjälp av ett fånigt hitte-på-problem. 

Så tokigt man kan tänka

Kategori: Allmänt

Både positivt och negativt, även om det inte är så enkelt. Allt som är positivt ur ett perspektiv är minst lika negativt ur ett annat och vice versa. För att inte fastna i allmänfilosofiska svävanden, så kan jag ta ett konkret exempel för mig. Jag kunde exempelvis denna veckan se en svag viktminskning på vågen och blev glad. Samtidigt stör det mig att jag blir glad för en sån sak, det bör jag inte bli. Å andra sidan gör jag inte några vidare försök under veckan för att vikten ska gå åt andra hållet. Snarare tvärtom känns det fortfarande bra om jag "råkar" missa en måltid eller "glömmer" äta något med kolhydrater som jag egentligen planerat att äta. Eftersom jag tar dessa stegen med att missa eller glömma måltider och livsmedel så skulle en viktuppgång kännas jobbigt. Jag försöker ju faktiskt gå ner eller iaf bibehålla vikten. 
 
Detta är såklart inget jag erkänner ens för mig själv. Officiellt håller jag på att försöka gå upp i vikt och anstränger mig för att bli bättre. När jag fixar min mat går det såklart inte att göra några vidare ansträngningar när det bara finns grönsaker att tillgå. I affären skulle förändringen kunna börja med att ta med energieffektiv mat i matkorgen, men utan ett sug efter något i den stilen är det lätt undvika det och istället ta mat som jag tycker om och är trygg med. Och där är nog en stor grund i mitt problem. Jag har gått med dessa tankarna så länge att jag har skapat djupa, grundläggande åsikter och preferenser mot viss mat. Det finns inte en chans att jag skulle bli sugen på sån mat. Skulle någon ge mig grädde så skulle jag direkt äcklas av tanken på att äta det. Tillochmed den naturliga kopplingen mellan god och väldoftande mat till att bli sugen på att smaka är helt blockerad. I veckan, till exempel, kom jag in i ett rum där det doftade väldigt mycket av söt choklad och god vanilj - en fin välputsad tårta stod på bordet. Jag var tvungen att kommentera den goda doften, men jag var inte det minsta sugen på att smaka, trots att jag dessutom blev erbjuden att ta en bit. Istället såg jag nästan ner på de stackarna som satt och åt och såklart tackade nej till erbjudandet. 
 
Hjälp utifrån att koppla om nervbanorna och lägga tankemönstret på annat vis kan vara på väg. Jag lämnade ju in papper till psyket och fick ganska omgående svar från dem och en tid inbokad redan en vecka senare (tid inbokad såsom måndagsmorgon 25/1). Nu är det bara ett möte där de ska bedöma hur knasig jag egentligen är, om jag är kvalificerad nog för att komma in till antingen behandling, inlåsning eller skärp-dig-och-det-här-ska-du-klara-själv. Vetskapen om att jag ska in och bli bedömd påverkar min vardag märker jag. Även de val jag gör när jag ska äta eller handla påverkas. På något vis anser jag nu att ansvaret inte längre ligger på mig att göra mig bra, nu är det någon annan som ska göra det jobbiga jobbet och jag kan slappt luta mig tillbaka och göra vad jag vill sålänge. Dessutom skulle det ju vara pinsamt och komma dit och ha gått upp så pass i vikt att de undrar vad i all världen jag gör där, slösandes på deras tid som en dålig hypokondriker. Därför har tankarna i helgen tillochmed varit strategiskt inriktade (inofficiellt, halvt undermedvetet såklart) på att lägga upp mat och träning mot att trimma av något extra hekto, utan att det kan ses som medveten bantning. Ett par extra vändor i trappan, ett litet extra pass träning och eftersom jag inte är hungrig direkt efter träningen så kan jag vänta en timme till med att äta. 
 
En sjuk dotter höll mig hemma från jobbet. Det innebär att jag får färre steg på stegmätaren och då måste detta kompenseras med alternativ träning. På sätt och vis skönt att jag måste passa henne, då behöver jag heller inte följa de standardiserade lunch och kafferasterna när jag normalt sett skulle ätit. Nu kan jag skjuta på måltiderna så att jag slår samman två måltider. 
 
Det hela resulterar i att jag för stunden mår bra. Känslorna och äcklet får som de vill och känslan glad och nöjd infinner sig. Bakom det finns det en antydan till oro som kommer från tankarna om hur detta påverkar mig långsiktigt och en fundering på när veken tar slut och det bränner till ordentligt. Men det händer givetvis inte mig, jag är förtrollad. 
 

Nya tag, en vändning mot ljusare tider kanske

Kategori: Allmänt

Efter förra veckans inlägg har jag fått en hel del påtryckningar av folk i min omgivning om att göra något åt mig själv. Folk har kommenterat mitt utseende som negativt tunnt och oroat sig för min ork.
 
Även om jag kan tycka att det är lite småjobbigt ibland och tänka att jag borde kanske göra något åt mig, så har jag inte riktigt tyckt att det känts sådär superviktigt. Vissa dagar tänker jag att jag lika gärna kan fortsätta som jag lever, vad är egentligen problemet? Måhända är jag lite väl tunn. Det kan jag själv också erkänna de gånger jag råkar se mig utan alla kläder på mig. Jag är inte någon biff, heller inte ens en krampig kille som jag egentligen vill vara. Men det är ju inget fel som jag inte kan leva med. Vardagen funkar ändå och det finns andra som både mår och ser värre ut än jag, om jag ser på andra ortorektiker. 
 
Andra dagar kan jag dock reta mig på att jag inte orkar något, att jag måste slita med samma mängd armhävningar som jag klarade lätt för någon månad sen, att jag drar mig från att gå en extra runda om jag glömt något. Det är vissa dagar tillochmed så att jag lockas av att ta hissen istället för trapporna. Så långt går det såklart inte, de där trapporna är välbehövlig förbränning. 
 
Kopplingen från dålig ork till att förändra maten funkar heller inte. Givetvis förstår jag att kopplingen finns, men det är helt omöjligt att kunna njuta av kaloririk mat ens med baktanken att den ska användas till effektivare träning eller mer ork. 
 
Jag träffade min vän i början av veckan och vi fick ett bra, förtroligt samtal. Vi kunde sätta lite mer utmanande mål för mig än de futtiga och fega mål jag själv satte förra veckan med att äta ett par bananer extra. Nya mål blev att vi tillsammans skulle göra en veckas hårdträning om ett par månader, om jag har fått upp kroppen i rimlig nivå. Får jag inte upp energin i kroppen är det inte lönt att försöka träna tillsammans. Jag tror det är bra med ett mål där mer än jag själv påverkas av hur jag lyckas. Om jag inte når målet gör jag någon annan besviken och det triggar andra känslor i mig. Jag vill ogärna svika någon annan. Mig själv kan jag köra över och förhandla med, men en omutbar vän som såras skulle jag må väldigt dåligt av. 
 
Ett annat mål som var mer kortsiktigt var att jag skulle ta kontakt med en terapeut och ta första steget mot professionell hjälp. Det var ett lite jobbigare mål eftersom jag nu måste ta tag i det och inte kan lalla omkring i min bekvämlighet längre. Jag gjorde det iaf. Såg det som ett jobb och lyfte luren för att bara göra det. Numera, någon dag senare är alla papper ifyllda och inlämnade. En institution har mina uppgifter och planerar för hur de ska hantera mig. Jag kan bara vänta på deras besked... På något vis känner jag en lättnad inför det. Nu kommer någon annan att bestämma och säga åt mig hur jag ska göra. Jag behöver inte hitta på egna mål för veckorna, även om det är just vad jag kommer att behöva göra när det kommer igång. Skillnaden är att jag blir mer låst vid de mål som sätts och jag får hjälp med att utmana mig mer och mer, successivt. 
 
Nu vet jag såklart inte vad jag får för besked från institutionen, men på något vis släpper jag (dumt nog) mitt eget ansvar för mig själv. Jag har gjort mitt och lämnat in mina papper. De kommer att ta tag i mig om det behövs och jag behöver därför inte engagera mig nämnvärt i mitt, eventuella, bekymmer, utan kan slappna av i min bekväma mat och träning igen. På ett annat plan ser jag det som ett stort steg och en spännande förändring. Jag ser framåt med glädje och intresse. Förändringens vår står för dörren och jag tror på ett år där jag både lär mig mycket om mig själv och utvecklas till en ny människa, både fysiskt och mentalt. Jag har möjligheten att skapa mig själv och bli precis såsom jag vill vara.