Så tokigt man kan tänka
Kategori: Allmänt
Både positivt och negativt, även om det inte är så enkelt. Allt som är positivt ur ett perspektiv är minst lika negativt ur ett annat och vice versa. För att inte fastna i allmänfilosofiska svävanden, så kan jag ta ett konkret exempel för mig. Jag kunde exempelvis denna veckan se en svag viktminskning på vågen och blev glad. Samtidigt stör det mig att jag blir glad för en sån sak, det bör jag inte bli. Å andra sidan gör jag inte några vidare försök under veckan för att vikten ska gå åt andra hållet. Snarare tvärtom känns det fortfarande bra om jag "råkar" missa en måltid eller "glömmer" äta något med kolhydrater som jag egentligen planerat att äta. Eftersom jag tar dessa stegen med att missa eller glömma måltider och livsmedel så skulle en viktuppgång kännas jobbigt. Jag försöker ju faktiskt gå ner eller iaf bibehålla vikten.
Detta är såklart inget jag erkänner ens för mig själv. Officiellt håller jag på att försöka gå upp i vikt och anstränger mig för att bli bättre. När jag fixar min mat går det såklart inte att göra några vidare ansträngningar när det bara finns grönsaker att tillgå. I affären skulle förändringen kunna börja med att ta med energieffektiv mat i matkorgen, men utan ett sug efter något i den stilen är det lätt undvika det och istället ta mat som jag tycker om och är trygg med. Och där är nog en stor grund i mitt problem. Jag har gått med dessa tankarna så länge att jag har skapat djupa, grundläggande åsikter och preferenser mot viss mat. Det finns inte en chans att jag skulle bli sugen på sån mat. Skulle någon ge mig grädde så skulle jag direkt äcklas av tanken på att äta det. Tillochmed den naturliga kopplingen mellan god och väldoftande mat till att bli sugen på att smaka är helt blockerad. I veckan, till exempel, kom jag in i ett rum där det doftade väldigt mycket av söt choklad och god vanilj - en fin välputsad tårta stod på bordet. Jag var tvungen att kommentera den goda doften, men jag var inte det minsta sugen på att smaka, trots att jag dessutom blev erbjuden att ta en bit. Istället såg jag nästan ner på de stackarna som satt och åt och såklart tackade nej till erbjudandet.
Hjälp utifrån att koppla om nervbanorna och lägga tankemönstret på annat vis kan vara på väg. Jag lämnade ju in papper till psyket och fick ganska omgående svar från dem och en tid inbokad redan en vecka senare (tid inbokad såsom måndagsmorgon 25/1). Nu är det bara ett möte där de ska bedöma hur knasig jag egentligen är, om jag är kvalificerad nog för att komma in till antingen behandling, inlåsning eller skärp-dig-och-det-här-ska-du-klara-själv. Vetskapen om att jag ska in och bli bedömd påverkar min vardag märker jag. Även de val jag gör när jag ska äta eller handla påverkas. På något vis anser jag nu att ansvaret inte längre ligger på mig att göra mig bra, nu är det någon annan som ska göra det jobbiga jobbet och jag kan slappt luta mig tillbaka och göra vad jag vill sålänge. Dessutom skulle det ju vara pinsamt och komma dit och ha gått upp så pass i vikt att de undrar vad i all världen jag gör där, slösandes på deras tid som en dålig hypokondriker. Därför har tankarna i helgen tillochmed varit strategiskt inriktade (inofficiellt, halvt undermedvetet såklart) på att lägga upp mat och träning mot att trimma av något extra hekto, utan att det kan ses som medveten bantning. Ett par extra vändor i trappan, ett litet extra pass träning och eftersom jag inte är hungrig direkt efter träningen så kan jag vänta en timme till med att äta.
En sjuk dotter höll mig hemma från jobbet. Det innebär att jag får färre steg på stegmätaren och då måste detta kompenseras med alternativ träning. På sätt och vis skönt att jag måste passa henne, då behöver jag heller inte följa de standardiserade lunch och kafferasterna när jag normalt sett skulle ätit. Nu kan jag skjuta på måltiderna så att jag slår samman två måltider.
Det hela resulterar i att jag för stunden mår bra. Känslorna och äcklet får som de vill och känslan glad och nöjd infinner sig. Bakom det finns det en antydan till oro som kommer från tankarna om hur detta påverkar mig långsiktigt och en fundering på när veken tar slut och det bränner till ordentligt. Men det händer givetvis inte mig, jag är förtrollad.
