fenixthegreen.blogg.se

Kampen fortsätter, förra veckans motivation och kämpande gav resultat. Inga astronomiska steg, men ett litet steg för Andreas iallafall, plus 0,4 kg upp. Vill gärna se större resultat, men jag försöker träna mig på att vara nöjd, utan "men" eller bortförklaringar till varför det inte blev bättre resultat. Ett resultat är antingen positivt eller negativt. Är det positivt ska jag vara nöjd (punkt). Jag är nöjd med plus 0,4 kg. (...)

Serverad mat på silverfat

Veckan har varit full av utmaningar. Varje dag har jag blivit utmanad med serverad mat på kvällarna. Dvs jag har inte haft någon koll på vad jag skulle få, vad det var i maten, eller hur det var tillagat. Jag kunde ju räkna ut att det var tillagat med någon form av matfett, så redan där var det kusligt. Första dagen var det gryta med ris. Här var det nog mest steget att ta emot serverad mat överhuvudtaget som var det svåra. Innan jag hade öppnat påsen och ens tittat hur det såg ut hade jag mängder av strategier för att slippa äta det. Jag bibehöll dock kontrollen över mig och hade bestämt mig för att jag SKULLE äta, men först var jag ju "tvungen" att borsta hunden, vattna blommorna lite, plocka undan lite och en massa andra undanflykter. Men det var bara att ta tag i mig och göra det - lite järnvilja - öppna påsen och ta fram maten. Även om det såg ut att vara obscena mängder ris, enligt mina störda ögon, så satt jag plikttroget och gafflade i mig det. Om det var gott hade jag inte riktigt mental kapacitet nog för att tänka på. 

På tisdagen var det lasagne!! Lasagne är bland det svåraste att äta. En väldig massa ost och pasta som båda varit förbjudna livsmedel under lång tid. Jag fick dessutom den svåra uppgiften att dela upp maten i portionsbitar från en större form. Med Capios portionsstorlekar i åtanke försökte jag efterlikna en lika stor ruta i formen. Problemet var att formen var ganska djup och jag fick upp en jättehög med lasagne på tallriken. Enligt mina supportervänner från Capio var det dock en Capiostorlek på portionen som var på tallriken. Jag tror dock att de körde en omtänksam lögn för att lugna mig och lura mig att äta mer - allt för att hålla mig på den friska banan. Tack, tror jag... Det VAR mycket mat. Jag blev jättemätt, äckelmätt, som jag själv kallar det. Mättnad som jag inte blir av med. Jag försöker fly från mig själv, men det är såklart en omöjlighet.

Ångesthantering

Träna brukar vara en utväg som känns bra. Förbränna det jag fått i mig så fort som möjligt. Nu funkar det såklart inte så. Det är inte så enkelt. Jag kan inte förbränna det jag ätit efter en timme. Dessutom klarar kroppen att hantera lite större portioner någon gång (har jag fått lära mig och försöker intala mig själv). Kroppen är också så finurlig att den gör sig av med överflöd genom att höja kroppstemperaturen själv och transportera bort överflöd om man i övrigt sköter sitt ätande bra med jämn fördelning av delarna från matcirkeln (har jag också fått lära mig och försöker jag trösta mig med). Lockelsen att träna lite är dock enorm. Framförallt när det känns som att magen är full. Jag jämför mig lite med en rökare som försöker sluta röka. Tankarna på att träna/röka finns hela tiden. För att låta bli att träna krävs mycket distraktion med andra aktiviteter. Lite hushållsarbete som inte är alltför aktivt, TV-spel, socialt stöd och allt man kan komma på som inte är träning. Jag föll dock dit ett par gånger denna veckan när jag inte längre kunde motstå frestelsen. Lite halvhjärtat försökte den sunda delen i mig få lite social kontakt, men min Prestationsdjävul på andra axeln såg tacksamt att det inte var någon som svarade. Bara att köra alltså. Det blev en halvtimme extra på cykeln... Jätteskönt! Men triggande. Lockelsen blev inte mindre, utan snarare tvärtom, suget på att fortsätta satte igång. Järnvilja igen - ingen mer träning! Sluta efter den rundan och kom tillbaka till den sunda vägen. Lyssna inte på Prestationsdjävulen och lockelserna mot fördärv.

Den serverade maten har sen gått bättre och bättre. Maten har varit fantastiskt god och detta har, precis enligt ett skolboksexempel på klassiskt betingning, gjort att jag blivit mindre nervös och tillochmed kunnat uppskatta maten. De sista dagarna har jag inte varit så omständig innan jag skulle ta fram maten. Heller inte när jag skulle sätta mig och äta, utan jag har gjort vad jag skulle direkt, utan en massa undanflykter. Jag har alltså lärt mig enormt mycket denna veckan. Jag har utvecklats från att inte kunnat tänka mig att ta emot mat från någon annan till att se fram emot det, äta det direkt och tillochmed njuta av det. Stort, stort TACK till min väldigt omtänksamma vän som hjälpt mig denna veckan. Tack för utmaningen och för att du lurat i mig en massa ost och grädde (tror jag :-) ). Och framförallt tack för god mat! 

Kakan och principerna

Den flitige läsaren har redan sett min andra stora utmaning denna veckan med att äta kaka. Capio har infört det som en ny övning att vi en gång i veckan ska träna oss på att fika på stan och då ta något sött bakverk. Jättekusligt och nervöst, men en bra träning. Vi behöver såklart öva oss på det så att vi kan bli bjudna på det och fungera socialt utan att falla ihop i gråtande fosterställning när vi är bland folk. Vi ska lära oss att avdramatisera det hela och att hantera även sån förbjuden mat. Jag antog även denna utmaningen. Även om jag kunde avvärjt det med att gömma mig bakom att jag redan hade en utmanande vecka, men den sunda delen i mig insåg att det aldrig skulle bli optimalt läge för att träna på att fika kakor. Det går alltid att hitta undanflykter, lika bra att köra hela vägen. Ta de utmaningar som kommer när de dyker upp. 

Nu föll det sig olyckligt för mig att jag har andra principer som spökar förutom de sjuka från min ätstörningsparasit. Jag har en etisk princip som hindrar mig från att äta mat där någon blivit illa behandlad i produktionskedjan (kom nu inte med påståendet att folk på gården där de odlar bönor eller annat har en jobbig chef eller liknande). Principen säger att jag inte vill äta massproducerade ägg, komjölk eller kött - där det är en uppenbar konsekvens av produktionen där djur farit illa och mått dåligt. Jag hann dock både välja kaka och äta den i halv panik innan jag kunde börja tänka klart och insåg att man faktiskt bakar muffins med både mjölk och ägg... Mitt lidande blev därför dubbelt upp, dels hade jag ätit en kaka full av socker och fett, och dels har jag bidragit till lidande för andra när jag gjorde det. Det etiska lidandet, som var det som plågade mig mest, kunde jag hantera konstruktivt genom ett propagerande blogginlägg. På så vis kändes det bättre. Kakan bekymrade mig inte lika mycket efter det heller. 

Jag fick sen reda på en annan tråkig nyhet - de serverar mig ägg på Capio också. Vi får inte vara veganer på Capio utan bara lakto-ovo vegetarianer tydligen, dvs vi ska äta ägg och mjölk. Mjölk hade jag lite förlikat mig med, men trodde inte att vi fick ägg också. Det får vi tydligen, gömt i våra vegetariska biffar och liknande... Bara att gilla läget. Vill jag bli frisk får jag stå ut med att äta ett par ägg under denna tiden och dricka någon liter mjölk.

Utmana mig!

För att få revansch på fikastunden och träna mer har jag redan bokat in mig på en fika nästa vecka. Jag vill kunna träffa folk och fika utan att få panik. För att bli frisk måste jag fortsätta utmana mig med jobbig mat och jobbiga situationer. Det räcker inte med en gång utan jag måste göra det flera gånger för att verkligen vänja mig vid att det går bra. Jag fick igår idén att jag skulle ge mig på att äta glass idag, men nu vräker regnet ner. Tänker inte stå och huttra i regnet när jag äter glass. Det får bli någon annan utmaning. Kom gärna med förslag - jag tycker det är spännande med utmaningar och jag vill träna mig på att bli modigare, att kasta mig utför stupet och hoppas att bungy-repet håller :-). Ha en bra vecka allesammans!