fenixthegreen.blogg.se

Ännu en åtta-räkning denna veckan. Nedslagen ordentligt för andra gången sen jag började på Capio. Nu är det allvar, en tredje gång och det blir teknisk knock out och jag är helt borta från matchen. Det tillåter jag inte, nu jävlar! 

Tung start på veckan

Det var ingen rolig invägning i tisdags. Som vanligt spretar känslorna och tankarna åt alla håll innan man går de där ödestyngda stegen längs den långa korridoren (5 meter) in till vägningsrummet. Strippa (behåll kalsongerna på, jag är inte hemma), säg till behandlaren att vakna - jag är klar att ställa mig. Ett evigt blinkande på de där förbannade siffrorna. Hit och dit, upp och ner. JAA ... NEJ... men så stanna då på ett bra resultat! Nähä... minus 0,4 igen... dvs ner samma som jag gick upp förra veckan. Dvs jag står fortfarande kvar och stampar... Inte jättemycket har hänt sen jag började på Capio, + kanske 1,5 kg och det är såklart inget att vara nöjd med. Det får för fasen hända något någon gång. Vilket var precis vad Capio också sa. Vad som var ännu värre för mig var att barnen sett fram emot att få fira mig på kvällen, att det hade gått bra på mitt "prov" på superhjälteskolan. Nu skulle det inte bli något firande. Inte kul att göra dem besvikna. Hela jag var alltså genuint besviken, arg och lessen över resultatet. Och jag har bara mig själv att skylla på. Det är jag som har fjantat mig när vi var på campingsemester, rädd för lite glass och grädde och de kalorierna jag fick i mig där. Det är jag som hade med mig en kettlebell på semestern (inte använd visserligen, men det visar var tankarna var). Det var jag som blev glad över att kunna ta ett par simtag när jag badade med barnen. Jag har egentligen slagit mig själv i ansiktet tills jag nu rasat ihop, tillbaka på golvet. Som tur är så är jag omgiven av en samling änglar på kliniken och kunde få bra stöd precis när det behövdes som mest – fokus framåt, skit i det som har hänt, nya tag nu, ge barnen tröstpris istället för ett firande så blir alla glada igen. Det funkade, jag kunde börja resa mig igen.

Vägval

Capios respons på mitt resultat och svaga viktuppgång under min tid där var också ganska hård (som jag själv tolkat det iaf, tror inte de formulerade det så eller kanske ens menade det så hårt). Om jag inte tar till mig behandlingen och visar viktresultat så har jag inte där att göra. My way or the highway. Det måste börja hända grejer med vikten om det ska vara lönt att fortsätta behandlingen. Kniven mot strupen alltså. Visar jag inte resultat efter en vecka nu så är det ajöss och tack för denna tiden. Att gå hem och försöka reda ut mig själv funkar ju uppenbarligen inte, inser jag. Det har jag testat tidigare. Helgerna och kvällarna är ju de svåra stunderna för mig där jag lätt faller tillbaka i gammalt beteende. Jag MÅSTE få det att funka. 

Ny motivation

Jag har därför varit sjukt motiverad att resa mig upp igen och damma av smutsen från golvet där jag låg och verkligen ta mig an matchen och min motståndare, demonen, på allvar nu. Jag vill inte behöva försöka på egen hand hemma. Motivationen hade iochförsig börjat redan innan Capios ultimatum, eftersom jag känner att jag vill komma vidare, jag vill inte stå still och trampa blygt i gruset längre. Jag måste bli modigare, jag måste ta tag i det, jag måste utmana mig mer! Nu jävlar!

Ett bra tips jag fick från en av änglarna på kliniken var att vara mer modig medan jag är på Capio. Vid måltiderna på Capio finns både socialt stöd från de andra kämparna och terapeutiskt stöd från behandlarna om jag behöver. Lite lättare att vara modig när det finns någon som kan plocka upp mig om jag trillar. Hemma i ensamheten kan prestationsdjävulen lättare få överhand och komma smygande ur mörkret. Då kommer han med både ångest och fulknep för att slippa undan farlig mat. 

Utmaningar

Utmanat mig har jag också gjort. Redan på onsdagsmorgonen gick jag emot mina spontana känslor och tankar. Normalt tar jag de tryggaste mackorna från brödkorgen, vanligtvis de minsta och smalaste. Men inte nu. De minsta mackorna ger inte ett bra resultat på vågen. Äter jag inte går jag inte upp i vikt. Går jag inte upp i vikt får jag inte vara kvar på Capio, matchen är över, jag har förlorat... Istället för småmackorna tog jag därför en livsfarlig, överbliven scones, stor som en handboll (i mina ögon). Jag måste. Den gick ner. Likaså på lunchen. Vi skulle ta sex små nypotatisar till maten. Jag tog sju. Bara för att jag ska, jag vill visa resultat, jag vill vinna. För att gå vidare måste jag våga testa nytt, nya livsmedel hela tiden.

Vid måltiderna på Capio har jag alltså vågat gå utanför trygghetszonen. Jag måste också äta rätt mängder hemma. Måltiderna måste också bli helt fullvärdiga hemma också. Det innebär fett på maten. Allt ska inte kokas eller micras. Livsmedel får lov att innehålla fett. Jag har därför, lite trevande, vågat steka mat denna veckan! För en frisk människa låter det nog inte så märkvärdigt, men med tanke på att jag inte ätit fett på flera år och haft panisk skräck för när fett närmat sig min mat så är det ett stort steg att hälla steksmör där jag ska ha min mat. Och sen äta det också. I fucking did it!

 
Kvällsrutin

Den största utmaningen som jag tog mig an denna veckan var annars att jag totalt ändrade min kvällsrutin. I flera år har jag haft som rutin att skära mig en stor skål med grönsaker och chili, en stor skål med frukt och sen suttit halva natten och petat i mig detta samtidigt som jag läst, jobbat och kollat på dokumentärer på datorn. Jag har gömt mig bakom den sundare förevändningen om att det är bra för mig att lära mig mycket om allt och hinna jobba lite med mitt företag. Visserligen medveten om att det inte är hållbart att gå och lägga sig vid 0200-0230 samtidigt som man går upp klockan 0500. Men rutinen har varit sån. Jag har tänkt många gånger på att ändra det, men inte klarat det. Måltiderna på dagen har också styrts efter detta. För att kunna sitta i soffan med mina skålar måste jag äta mindre på dagen för att ha tillräcklig kvot kalorier att äta för på kvällen. Äter jag på Capio och dessutom en middag hemma, ja, då måste jag träna på kvällen. Allt detta eskalerar också. Lite träning på kvällen ena dagen ger att då kan jag göra lite mer dagen efter. Till slut är jag uppe i ganska mycket träning. Samtidigt som de där skålarna med grönsaker nog egentligen inte är så värst kaloririka, lite gurka och sallad... 

Alltså, totalt träningsförbud. Inga stora skålar med grönsaker. Ett normalt kvällsmål med något, lite tid till tv, spel eller bok och sen i säng. Senast 2300 skulle jag vara i säng. Istället för att snåla med kalorier under dagen för att ha kvot över till kvällsmålet ska jag tänka såsom det står i boken Mattillåtet, demonerna tål inte mat. Bästa motmedlet mot dem som får dem att jagas iväg är mat. Kvällsmålet blev därför, visserligen fruktsallad, men bara en mindre skål och så näringsdrycksglass på det – betydligt mer kaloririkt än vanligt och jag kommer i säng i tid.  

Träningsförbudet har varit fruktansvärt svårt. Det kryper i kroppen. Sirenerna kallar - "en enda liten armhävning kan du göra, det är ju så skönt. Känn känslan i musklerna när de får anstränga sig lite", "en liten runda extra när du ändå är ute och går". NEJ! Tänk på annat. Träning = bort från Capio och nödvändig behandling. Jag måste låta bli lockelsen. Söndagsförmiddag nu, jag har klarat det änsålänge. En dag i taget.