fenixthegreen.blogg.se

Sitt still och slappa

Oj, vad det ska vara svårt att sitta still och ta det lugnt. Jag är ordinerad träningsförbud och vila, men det tar emot något enormt. Prestationsdjävulen är hela tiden där och pekar, irriterar och piskar. "Här kan du inte sitta utan att göra något". Åtminstone måste något aktivt hända när jag ändå sitter en stund, någon form av utbildning eller skrivande som kan motivera att jag trots allt sitter. Jag kan förvånas över folk som verkligen tar det lugnt och slappar. Man hör ibland talas om folk som tar en hel slappedag. Är det då verkligen en hel dag av soffliggande eller är det sånt man säger men menar inte det bokstavligt. Likt de som säger att de inte sovit på hela natten när de faktiskt har sovit lite, om än dåligt. Det är ingen negativ förvåning jag känner, snarare fascination, hur klarar de det? Var får de tålamodet ifrån att njuta av en hel film, eller bara sitta och spela TV-spel eller annat?

Min terapeut har tillochmed utmanat mig med att jag ska sitta helt still utan någon form av distraktion och aktivitet alls, bara sitta still och fokusera på mig själv... Säkert nyttigt för mig, men så svårt. Jag får nog träna en massa på det först. Börja med mindre steg. En ambition kan vara att jag ska kunna vara med på de gamla film- och spelkvällar som jag hade med några vänner för många år sen. Vi hade faktiskt väldigt roligt. Den störde Andreas har inte vågat vara med dels på grund av maten och dels för att det innebär att man sitter still en hel kväll. Snart är jag kanske frisk nog för att våga testa... Lite mer träning i att slappa först bara. 

 
Vägning

Veckans vägning gav ett besvärande besked. Uppgång med ett helt kilo. Jag har fått idel beröm och uppskattning för det resultatet av både Capio och andra folk omkring mig, men jag var inte alls glad själv, varken då eller nu. Det var alldeles för mycket, särskilt med tanke på att jag slarvade en del med maten förra helgen. I min värld tolkar jag det som ifall jag nu äter slarvigt och ändå flyger upp ett helt kilo, hur skulle det då gå om jag äter som jag bör och är ordinerad? Rent rationellt förstår jag ju att det är bra att jag går upp och ju snabbare jag når min rätta BMI-vikt desto bättre. Jag förstår också att det mycket väl kan handla om dagsformer och att vikten kan variera från dag till dag, oavsett hur jag ätit de närmsta dagarna tidigare. Men det känns ändå inte alls bra. Känslomässigt ser jag det som att ett normalt ätande kommer att skicka mig direkt till fatcamp. Tankarna som styrt mig i veckan har därför varit att aldrig mer en sån ökning. Mindre steg kan vara ok, men inte så mycket som ett kilo eller mer. Sjukt såklart att resonemanget ska hänga upp sig på några hekto, men det handlar om mitt kontrollbehov igen. Så länge det håller sig med några hekto åt gången har jag känslan av kontroll kvar. Ett par hekto kan inte anklagas för att skena iväg, ett par hekto kan jag kontrollera med ett glas vatten eller ett toabsök mer eller mindre. 

Det bästa jag kan göra är troligtvis att kämpa på och följa behandlingen enligt Capios ordinering och låta processen ha sin gång. När den sjuka parasiten och svälten sen släpper greppet om kroppen och hjärnan så kanske de där tvångstankarna och kontrollbehovet börjar släppa sitt grepp. Det sägs iaf att de ska göra det och jag hoppas att det stämmer. Och mat ska vara den bästa medicinen mot demonerna i huvudet, de tål inte mat. Jag vill inte vara så förbaskat petig och begränsad att jag inte blir glad över en stigning med ett kilo, medan ett halvt är ok... Kontrollbehovet får inte bli sådär detaljerat och snävt.

 
Foto från förr

En annan övning jag har gjort i veckan är att gå inom gamla fotoalbum från när jag var liten. Tanken var att jag skulle hitta mig själv och väcka någon form av självuppskattning och egenomtanke – att kunna känna att jag bryr mig om mig själv och den lille pojken som finns inom mig. Nu fick det inte riktigt den effekten. Överraskande nog var det inte alls någon rolig stund att blicka tillbaka på de gamla fotona. Det var tillochmed ganska jobbigt och tungt. Någon egenkärlek dök det då inte upp sådär av sig själv, snarare tvärtom kom det en massa känslor om skam och missnöje. Jag kände mig inte som alla andra när jag var liten. Det kändes som att jag var lite udda och jag har därför alltid försökt anpassa mig till andra, insåg jag. Jag har inte riktigt levt mitt liv på mina egna villkor och utifrån mina egna behov. Troligtvis kan detta i sin tur härledas vidare till att jag har sökt uppskattning och bekräftelse från andra i allt jag gjort. Ätstörningen kan då sägas vara ett uttryck för detta - att jag försöker få någon form av uppmärksamhet och bekräftelse genom att göra ett spektakel av mig själv på detta sättet. Därav att jag kan sägas vara beroende av min störning eftersom den ger mig det jag vill ha. Detta ska såklart rättas till. Kanske därför jag går i terapi... Att jag sen är trög och inte har förstått detta förrän efter tre månader är väl också en personlighetsdefekt hos mig. Nu ska jag bara komma på hur jag ska rätta till det och få bättre egenkärlek.

Jag försökte intala mig själv att det var ok att vara annorlunda som barn. Skit samma om jag stack ut och inte var som alla andra. Inget att skämmas för. I en liten håla till by som jag växte upp i pekades det såklart finger åt det udda, men med lite större perspektiv kan jag idag säga att allt är ok. Udda är bara kul och spännande. Alla får vara precis som de vill. Jag vet iochförsig inte hur detta perspektivet ska hjälpa mig idag, men det kändes i alla fall bra att inte behöva må dåligt över hur jag var som barn.

 
Bohem

Det jag kunde ta med mig från övningen till min situation nu var den mer avslappnade inställningen till mig själv som barn och en mer bohemisk attityd till mig själv nu också. Förhoppningsvis kan attityden påverka mitt kontrollbehov och på så vis påverka störningen i rätt riktning. Den kanske också kan påverka Prestationdjävulen så att denne inte agerar så mycket polis som piskar på med sina negativa kommentarer och idéer. Jag är dock inte där än, känner jag, men kanske kan det gå den riktningen. Med lite aktivt beteendeförändringsarbete med att verkligen tänka på vad jag gör hela tiden ska jag kanske kunna nå dit. 

Jag har därför också försökt hålla en bohemisk attityd till matsituationerna i veckan när jag utmanat mig med att återinföra de tidigare förbjudna pannkakorna. Pannkakor steks i mycket livsfarligt fett och är normalt en måltid med bara fett, mjöl och mjölk. Dvs inte mycket som känns bra. Dessutom har man normalt något sött på eländet. Jag skulle ta honung hade jag bestämt. Jag gjorde en lite modifierad variant av pannkaksmiddag. Genom att äta dem tillsammans med grönsaker och bönor kändes det mer som middag och mindre som kaka, vilket underlättade ätandet (jag tog ändå honung för utmaningens skull).Tyvärr gillade inte barnen mina veganska pannkakor med mycket havre i, så de ville inte ha. Detta lämnade en massa pannkakor åt mig som jag kunde äta hela veckan. Jag har alltså verkligen tränat på att äta pannkakor. Genom att inte lyssna på demonerna och Prestationsdjävulen när de kom med sitt polisbeteende och sina piskor och istället försöka köra ett avslappnat och bohemiskt försvar, lite som Gandhi, så kunde jag tillochmed tycka de var goda. Nu var kanske inte pannkakorna så jättestor utmaning i den utformningen jag åt dem och mängderna kändes bra, utan att jag behövde känna mig äckelmätt. På så vis har jag sluppit kvällsångesten som annars är jobbig.

Alltid dessa kakor

För att träna på kvällsångest körde jag en rejäl utmaning när Capio tog med oss ut för fika på stan. Jag tog världens största bit chokladtårta och grädde. Monstret till kaka fyllde hela assietten… Jag vågade inte ens titta på den när jag skulle äta och jag vågade sen inte tänka på vad jag hade gjort när jag väl hade fått i mig skiten. Något bohemiskt försvar mot ångesten kunde jag därför inte träna på eftersom jag inte ens öppnade den luckan om vad jag hade gjort. Total förnekelse istället - tänka på annat, tänka på annat, tänka på annat… trycka bort kak-tankarna så fort de började komma, tänka på annat, tänka på annat.

Mer utmaning - examensarbete

Helgens stora utmaning, lite som ett examensprov, är att åka till mormor och morfar. Helt utan att tänka efter bokade jag in söndagseftermiddag för vårt besök. Eftermiddag betyder kakor. Kakor hos mormor betyder kakbuffé med sju sorters kakor. Mormor har också tanken att jag är smal och behöver äta. Kommer jag dit och får äta upp mig lite blir nog allt bra, tror jag att hon tänker. Jag förväntar mig därför att hon kommer att försöka övertala mig att ta mer – ”Aw, du får ta en kaka till”. Skulle jag säga nätack så kontrar morfar och säger ”han kanske inte tyckte de var goda”… Jag fick nyss reda på att jag dessutom kommer att bli bjuden på middag efter kakorna (dvs jag kommer inte kunna få röra mig efter fikan utan måste sitta still och prata…). Middag kan med stor risk också innebära efterrätt när det är hos mormor. Jag gissar på konserverad frukt med glass och grädde… Jag försöker vara avslappnad och bohemisk, men det funkar inte just nu… Ångest i kubik, nästintill panik… Jag kommer att åka dit, men jag är livrädd…