fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Träning i flexibilitet

Kategori: Allmänt

Det går framåt, måste jag påstå. Många gånger känns det som att jag står och stampar och inget händer, men kollar jag tillbaka på gamla anteckningar för bara någon vecka sen så har det faktiskt hänt en hel del. Mycket i min inställning till detaljer är mycket mer positivt och normalt nu än då. Till exempel åt jag igår ett mellanmål som om det vore en självklarhet. För bara någon vecka sen var det helt tvärtom, något som var en totalt meningslös måltid. Det finns hopp om att kunna fungera bland folk. :-)

 

Frihet i verkligheten?

På tal om att fungera bland folk har vi i veckan pratat om ett eventuellt slut på min Capiotid. Det börjar bli dags att fundera på en verklighet efter detta. Kusligt i allra högsta grad, men samtidigt kan jag inte gå omkring och vara bekväm och trygg därinne för alltid. Visst är det skönt att bli omhändertagen och kunna få allt stöd man kan behöva, men någonstans måste jag börja våga lita på min egen styrka och använda det jag har lärt mig under denna tiden.

Det är dock min egen styrka jag tvekar ganska mycket på ibland. Jag känner mig inte så stark när jag sitter och skruvar på mig på kvällarna, oförmögen att komma ifrån mig själv och mörkret som sätter klorna i mig. Rid ut stormen, är det vi lärt oss på Capio, ångesten blir bättre och bättre om man härdar ut i den... Jovisst, kanske det, men det är inte lika lätt att tänka det när man mest känner för att vända ut och in på sig själv på grund av den genomgripande totala känslan av äckel. Äckel för att man fått i sig något så smutsigt och giftigt som en kaka eller liknande. 

 

Kakmonstret

På tal om (igen :-) ) kaka så har jag legat i hårdträning denna veckan kan man säga. Hela tre kakor har jag lyckats spänna i mig på en vecka. Det kan väl knappt ens räknas som normalt utan tillochmed överdrivit på andra hållet...(?) Jag ska kanske inte tänka den tanken och skrämma upp mig själv… istället ska jag se det som att jag har tränat mycket för att avdramatisera både kakor och bristen på kontroll. I onsdags gick vi därför ut tre stycken från Capio och skulle fika. I denna utmaningen låg också att två av oss skulle snällt ta det som vår tredje vän valde ut åt oss. Dsv vi hade ingen aning om vad vi skulle behöva äta. Det kunde vara allt från en chokladboll till en tårtbit. Vi hittade ett riktigt mysigt café i Malmö där de bara hade vegansk mat, vi ville inte spä på min fadäs från veckan innan. Vår vän var vänlig nog att inte ge oss en riktig mördare, utan det blev en ganska lagom utmaning - äppel-kokos-smulpaj med vaniljsås. Det gick förvånansvärt lätt att äta kakan. Kanske var det pga alltför trevligt sällskap och bra grupptryck som gjorde att kakan gick så pass lätt att äta, eller så var det tanken på att det kändes så etiskt korrekt för mig att äta just på ett veganskt café med skön atmosfär som hjälpte. Nemas problemas, alltså. Så långt iallafall... Sen kom kvällen. Jag trodde jag var strategisk som bjöd hem morsan på middag så att jag skulle vara distraherad då också och tvungen att äta middag som folk. Det funkade väl ganska bra iochförsig, jag åt middag. Vegetarisk Jakob, rester från förra veckan som jag fryst in. Men denna gången kändes maten dock alltför gräddig. Kvällen och mörkret kom på allvar sen när ungarna somnat och jag var själv med mig själv, min känsla av äckel och Prestationsdjävulen, min mest plågsamma demon, gav mig ingen ro. Jag kunde inte motstå frestelsen utan körde på med ett tungt träningspass. Sååå skönt! Att få ge kroppen en mer påtaglig och bekant smärta när musklerna skriker av mjölksyra istället för att känna fettklumpen som tynger i magen. Sen kommer dock skammen för att jag har gjort något jag inte borde göra, men den är inte lika plågsam som den andra ångesten.

 

Fest – Just do it!

Utmaningarna och träningen i att äta normalt fortsatte på torsdagen när farsan fyllde år och det vankades kalas (om man nu kallar det för kalas när man passerat pensionsålder). Jag hade strategin klar för mig utan att riktigt veta vad jag skulle utsättas för. Det var osäkert när vi skulle hinna dit och jag visste därför inte om vi skulle hinna få kaffe och kaka eller om det bara skulle bli middag. Vi kom dit lite i 16, så tiden kändes som att det kunde bli vilket som. Givetvis blev det kaka. Normalt hade kanske varit att bli glad och lycklig för att hinna med kakbordet, isåfall kan jag inte räkna mig som normal än. Jag hade gärna sluppit, men hade ändå tänkt ut hur jag skulle hantera det om nu situationen uppstod. Jag skulle ta kaka, inte gömma mig bakom störningen, den skulle inte få bli en ursäkt för att slippa. Inte heller skulle jag hitta på någon annan ursäkt såsom sockerallergi eller glutenfri diet eller andra osanningar. Just do it! And I did. Lite av trots också. Jag kände att förväntningarna på mig var att jag inte skulle äta kaka. Det kändes som att folk i rummet satt och väntade i spänning på hur jag skulle lösa detta – Ska han våga äta / ska han sätta sig oartigt utan att ta något? De hade säkert satsat pengar på mig ;-).

Jag tog med mig lilltjejen, gick och tog en kaka precis som hon och åt skiten (ursäkta ordvalet, givetvis inget fel på kakan). När hon ville ha en kaka till följde jag med och tog en kaka till jag också. Det var inte lika lätt att få i mig denna tredje kakan, men jag tuggade på och fokuserade på att försöka vara social och trevlig (utifrån min bästa förmåga iallafall, social klump som jag är).

Efter fikan var det mer eller mindre påtvingad sittvila. Jag avundades barnen som fick springa runt huset flera varv, men jag satt snällt kvar. Det blev middagsdags och grillen startades. Jag visste att jag skulle få veggoburgare så jag var inte nämnvärt orolig för middagen. Det artade sig tillochmed väldigt smidigt för mig med middagen. Jag kunde kompensera lite för kakorna genom att ta en lite smalare middag. Tallriken såg välfylld ut med mycket grönsallad och enklare bulgursallad till burgarna. Att ta extra blev överflödigt eftersom andra hade hunnit äta klart medan jag tuggat i mig min mat. Skönt! Att jag sen kunde känna hunger när jag körde hem kändes också bra - ett skönt kvitto på att jag inte hade överätit och förlorat kontrollen över ätandet. ”Ätandet ska vara begränsat och reglerat”, verkar jag tycka (insikt jag fick nu när jag skriver). Hård kontroll över maten. ”Mättnad är tecken på lättja och onödigt överflöd, att man inte kan hålla ordning på sig själv”... Hmm, känns inte som helt normala tankar... en släng av störning som ligger över de där tankarna, gissar jag. Något för terapistunden på tisdag.

 

Viktigt med vikten?

Förra tisdagen hade jag vägning som vanligt och terapi i samband med det. Vägningen var inte helt vanlig denna veckan utan jag skulle utsättas för så kallad viktexponering. Dvs jag skulle inte få veta min vikt utan ställa mig på en våg där siffrorna var modifierade och visade en högre vikt än min faktiska. Detta för att jag skulle se hur jag hanterade ångesten över att väga mer. Jag är ju lite av en sifferfanatiker och har höga önskemål om vad jag ska väga och hur viktuppgången ska gå till. Däremot köpte jag inte de modifierade sifforna. Att vågen visade 60 pannor rörde mig inte i ryggen. Det var ju inte min riktiga vikt. Siffrorna i sig var alltså inte min skräck. Min rädsla ligger mer i ovissheten, att inte veta hur mycket jag har gått upp eller förändrat vikten från förra veckan. Inte heller när jag fick väga mig på riktigt, utan modifierade siffror kunde jag ta siffrorna på allvar. Det var inte samma våg och det var senare på dagen än vanligt, dvs jag hade druckit mycket mer vatten och hällt i mig en näringsdryck mer än vad jag normalt hinner med innan vägningen. Min skötare var dock nöjd. Det var en uppgång i siffrorna jämfört med förra veckan. Ok, tänkte jag, men fick inget känslopåslag på något vis. Siffrorna är ändå inte rätt, såsom jag ser det.



Terapi

Det vi annars pratade om på terapin var att jag ännu inte riktigt erkänt mig som sjuk. Jag ser inte mig som sjuk och allt vad det skulle innebära (att behöva ta emot hjälp av andra, att faktiskt få lov att ta det lugnt och vila, osv). Så länge jag inte anser mig som sjuk och i behov att förändra något så blir jag heller inte genuint glad över en viktuppgång. Att jag häromveckan gick ner gjorde visserligen mig besviken, men det var mycket på grund av att barnen då inte skulle få fira något på kvällen (vi har annars som vana att fira att jag klarat veckans prov på superhjälteskolan iochmed en viktuppgång). Nu löste jag det på annat sätt med hjälp av tröstpris, så barnen blev inte lidande av mina brister. Jag blev alltså inte besviken för min egen skull - att jag blev sjukare. Jag ser inte det så, jag ser inte mig som sjuk. Det är svårt att få det att sjunka in - JAG ÄR SJUK! ... ... Äh, verkar kvitta hur jag skriver det, det sjunker inte in ändå, jag tror inte på det. Men jag MÅSTE erkänna mig som sjuk. Är jag sjuk blir jag bara sämre av att träna och jag blir sämre av att inte vara snäll mot min kropp. Kroppen behöver näring för att återhämta sig och reparera sjukdomens förstörelse. Jättelätt att vara klok och präktig och säga det, inte alls lika lätt att tänka det som en sanning för mig och känna behovet av att agera därefter.

 

TV-spel

Ett bra tips kan ha kommit från en av de nyare deltagarna i terapigruppen. Hon föreslog att se en måltid som ett spel där man försöker se hur många olika livsmedel man kan lyckas få med på en gaffeltugga. Denna tanken kan utvecklas och se hela kroppen som ett spel. För mig funkar det nog att se det som ett krigsspel. Jag har gjort den liknelsen tidigare där kroppen krigar mot den invaderande parasiten och dess styrkor. Olika slag utspelas i de olika måltidssituationerna. Jag är den store ledaren som måste muntra upp stridsmoralen hos mina krigare. Likt Mel Gibson i Braveheart skumpar jag omkring på min häst och jagar upp stämningen bland mina rebeller. Mina trupper behöver mycket energi och näring för att orka slåss mot fienden på bästa sätt. Att ge andra mat har jag inga bekymmer med.

Kul tanke. Invasionsstyrkorna har en del områden helt under kontroll, min uppgift blir att vinna mark på dessa områden. Låt kriget och spelet börja, jag ska kämpa för min frihet! FREEEDOM!!

 
Kommentera inlägget här: