fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Midsommarvecka

Kategori: Allmänt

Högtider är besvärliga. Kanske de är för alla, iof, men kanske ger de folk med någon form av störning lite mer oro och huvudbry. Jag har iallafall haft bikupa i huvudet en hel vecka. 

 

Utmaningen

I början av veckan var jag modig och tyckte att jag varit slö på att utmana mig själv ordentligt. De andra på kliniken vågar testa både glass och äta ute. Själv har jag nöjt mig med att äta mina regelbundna måltider och på sin höjd vågat äta hos morsan. Inte tillräckligt utmanande, tänkte jag och ville våga lite mer. Midsommar kunde ju vara ett bra tillfälle att träna på. Tillsammans med en medbrottsling på kliniken bestämde vi oss därför för att våga gå all-in med jordgubbar, glass och grädde. GLASS!!! GRÄDDE!!! NOOOO!!! Vilken skit, vilket gift. Vem i all världen äter sånt. Varför ska någon någonsin äta det??? Jag bet dock ihop och tog utmaningen. Som sagt, lätt att vara modig i början av veckan när det är flera dagar tills utmaningen ska fullföljas. 

 

Prestera mer

Veckans invägning gick ok. En liten stigning blev det. En stigning som känns ok för mig, lagom mycket för att känslorna inte ska få panik och tvinga mig att lägga ner allt, och tillräckligt mycket för att det ändå ska räknas som en stigning. Allt är bättre än inget, om jag får säga det själv. Däremot höll inte Capiokontrollanten med. "Du borde kanske försöka gå upp lite mer per vecka om du ska hinna med inom behandlingstiden?!". Mm, tänkte jag, och började fundera på hur det skulle gå till. Äta mer?! Jo, såklart. Få siffrorna på vågen att hoppa större kliv?! Jaha, jo så är det ju... PANIK!!! - Äta mer och göra jättekliv på vågen... Jag visste inte var jag skulle bli av. Jag ville bara därifrån... Skitarg knatade jag ut från våg-rummet för att komma därifrån. Min skicklige terapeut mötte mig dock utanför hissen och jagade efter mig. Hon kunde lugna ner den värsta ilskan och ge mig lite lugnare perspektiv. Bättre att jag jobbar långsamt framåt än stort steg fram och sen ännu större bak igen för att det blir för mycket för mig. Troligtvis kommer viktökningen och paniken kring den att lugna sig efterhand som jag kommer upp mer i vikt. 

 

Jag, en gammal uv

Ett tecken på att jag har varit länge på kliniken är det faktum att jag nu själv kan sitta på gruppterapin och känna mig präktig nuförtiden. Det har kommit in en del nya stackare som är förvirrade och tycker att det är svårt med allt vad ätande innebär. Som en gammal uv kan jag nu sitta och ge perspektiv och goda råd, precis som de mer erfarna intagna har gjort till mig när jag var ny och tyckte att det vore omöjligt att se positivt på viss mat och ätande. Så även om jag stundtals inte tycker att jag kommit någonvart så får jag kanske ge mig lite cred för att faktiskt lärt mig en del och faktiskt äter mat nu som jag aldrig skulle kunna tänka mig äta för en månad sen. Till exempel åt jag idag veggofärs som var stekt i steksmör!! Ganska generöst med smör dessutom eftersom jag stekt det åt barnen som tycker att det är godare om det är stekt med mycket smör... Jag har inte använt fett i min egen mat på jättelänge, säkert flera år. Vilket kliniken också har klagat på. En måltid är inte komplett utan fett, säger de. Jag har varit nöjd och kallat mina måltider kompletta när jag har haft både kolhydrater, prolle och grönsaker. Kanske små tallrikar enligt en tallriksmodell, men ändå med tallriksmodellen som förebild, fast utan fett. Att blanda min fett på tallriken är alltså ett steg framåt mot normalt ätande. 


Midsommar

Utmaningen under veckan har mest varit att inte tänka på midsommarhelgen och aktiviteterna kring den. Tanken för helgen var att sticka iväg med barnen på campingsemester - utnyttja den tredagarsledighet det innebar med midsommar. Delvis för att komma iväg på semester, delvis för att de släktingar vi skulle kunna fira med var upptagna på annat håll och delvis för att det gav mig full kontroll över ätandet... Både officiella och godkända baktankar och lömska fultankar alltså. Den stora skräcken var annars att jag skulle tvingas att vara relativ inaktiv på en camping, utan tillfälle att träna ordentligt. Knappt ens några längre promenader mer än fram och tillbaka till kök, toa och pool. Och så var det ju det där mellanmålet med glass och grädde som skulle ätas…

 

Jordbubbar, glass och grädde

Jag köpte grädden redan på torsdagen för att jag inte skulle kunna smita från den på midsommarafton när vi var iväg. Tack vare att jag hade en medbrottsling som jag hade ingått en pakt med, hon förväntade sig att jag skulle hålla min del av överenskommelsen. Det förtroendet ville jag inte svika såklart. Jag ville ju inte vara taskig och låta henne hänga där helt själv med att ha gjort något jobbigt. Glassen köpte jag precis innan vi skulle äta det - jag hade barnen med mig som såklart såg fram emot att äta glass och grädde. För deras del kunde vi varit utan jordgubbarna. Det är glass och grädde som är det goda i deras värld. Barnen kan det där med att njuta av livet och tillvaron. Jag fick upp en portion av det, glassen delad på tre, grädden likaså och så jordgubbar till alla efter smak. Och så ... ... ... mmmm, äta det också… … … kom igen nu… … … Just do it! Nu kastar jag mig ut över kanten! Fritt fall i 280 m som ett rejält bungy jump! Jag tog en tugga! Efter ett par sekunder lägger sig värsta chocken, studsen kommer och jag inser att det var ju faktiskt gott, även om, eller på grund av att, det var extremt sött. Jag kalasade i mig alltihop och andades ut. Nu skulle bara ångesten och tankarna hållas i styr så jag inte grottade ner mig i panik över vad jag just stoppat i mig. Barnen fick därför full uppmärksamhet resten av dagen. 

Tankarna har dock inte varit helt enkla att släppa. Det har hela tiden leget i bakhuvudet att jag ätit något extremt, något som känts som enormt mycket mat. Jag har med stöd från mina medbrottslingar på kliniken ändå försökt att äta normala måltider hela helgen. Det har väl lyckats godkänt får jag säga. Inte något fantastiskt bra, men ok. Den värsta ångesten kom under lördagseftermiddagen när barnen badade i poolen och jag fick en stund för mig själv att börja tänka… Livsfarligt att tänka ibland. Snabbt kunde jag meddela mina medbrottslingar från kliniken och få lite boost och stöd. De kunde ge mig rätt perspektiv igen och få mig på gott humör igen. All eloge till det sociala stöd man kan få alltså – tips till andra med hjärnspöken. Hitta någon som man kan ha stort förtroende för och som kan ge genuin förståelse och empati. Låt dessa hjälpa till att bekämpa hjärnspökena sen i strävan mot det friska, rationella målet mot att bli en sån person man vill bli.

 

Ny vecka

Helgen är snart över och vanliga rutiner kör igång imorgon igen. Skönt, tycker jag. På kliniken blir jag utmanad på bekvämare sätt och med fullt stöd från både terapeuter och andra gamla uvar som kan ge stöd och perspektiv på allt. Hemma i min egna vrå finns det större utrymme för Prestationsdjävulen att göra sin röst hörd. Här måste jag själv hävda mig och säga emot. Jag utmanar mig och går och tar mig en näringsdrycksglass! 

 

Nya utmaningar

Kategori: Allmänt

Nya framgångar, nya utmaningar och nya spöken. 

Efter förra veckans viktnedgång har jag denna veckan återhämtat det förlorade och är med i matchen igen. Att bara prata om vikt här varje vecka börjar dock kännas lite uttjatat och tråkigt. Istället ska jag rota lite djupare i mitt innersta och plocka fram andra spöken som jag tampas med och försöker bli klok på. 

Positivt denna veckan: vågat testa ny mat, nya maträtter hemma, viktuppgången, mer energi. Negativt i veckan: träning, matmängd, sömn, falluckor. 

 

Positivt

Det positiva först. Middagarna hemma har blivit betydligt mer normaliserade. Vi äter middagar som skulle kunna funka som normala middagar i de flesta hem, tror jag. Barnen och jag äter samma bas med den enda skillnaden att jag byter ut köttet mot vegetariskt alternativ. Jag är nöjd med variationen på middagarna och är lite småstolt över det. I detta fortsätter jag också att smyga in nya livsmedel som länge varit förbjudna. Jag märker också att jag orkar mer iochmed att jag äter mer och bättre, vilket är himla skönt. 

 

Negativt

Det negativa: Ungarna har kommit igång med att cykla och tycker detta är det roligaste man kan göra om dagarna. De kan tjata om det från första vakna stund och ibland är det det första jag måste svara på vid hämtning på dagis/skola. Jag är givetvis inte sen på att låta dem cykla heller - gratis träning som jag inte kan undvika ens om jag hade velat - jag vill såklart inte göra barnen besvikna. Träningsförbud eller inte, hunden måste rastas och barnen vill cykla. Andreas måste springa. ”Wohoo”, säger Prestationsdjävulen. ”Hrrmm”, tvekar Min Gode Lille Vän. Vill barnen cykla lite längre en dag - "Ok, en liten bit till", säger jag, jag vill inte börja bråka om en sån sak, såklart.

 

Smygande falluckor

Träningen smyger sig så lätt på. Det går så snabbt att välja ett lite mer energikrävande alternativ av två möjliga. Nu, tack vare bättre matintag så orkar jag ju också mer. Det tar inte längre emot lika mycket i kroppen, utan där finns mer energi att använda. Till exempel. Skolavslutning på skolan. Min plan var att köra bil till kyrkan och gå in och sätta mig (punkt). Sunt, normalt och helt enligt min ordinerade behandling. När jag kör dit ser jag däremot att folk sätter sin bil vid skolan och går till kyrkan en kilometer bort. Blixtsnabbt ändrar jag min plan och sätter bilen jag också. På så vis vinner jag en promenad (wohoo!). När sen sjungandet i kyrkan börjar bli alltför långtråkigt, när jag håller på att somna och bänken känns olidligt hård, då MÅSTE jag ju gå ut och få lite frisk luft. Jag blir piggare av en promenad runt kyrkgården, tänker jag och så får jag en extra promenad till (wohoo!). 

Kettlebellsen är också väldigt lättillgängliga hemma i huset. De står precis innanför dörren och några är precis utanför toan, snyggt uppställda på en byrå, precis som andra har blommor eller prydnadsfigurer. Ett par svingar bara, det är ju så skönt. Å, det var ju tillochmed roligt och kroppen svarar med styrka och energi. Jag kör ett litet pass på tvåhundra svingar, några pushpress, lite renegade och så lite magövningar på det för att jämna ut träningen till hela överkroppen... Hur var det med träningsförbudet nu... 

 

Smygande mat

Maten och ätandet ska heller inte bara berömmas och lovordas iochmed att jag äter mer varierat och fullkomligt. När barnen äter mer pasta än vad jag gör så kanske det inte är tillräckligt för mig egentligen. Jag försöker tänka på de mängder vi äter på kliniken och eftersträva samma mängd som de ger oss, men en uppsjö av undanflykter kastar sig genast över mig. "Det är inte lika stora tallrikar, det går därför inte att jämföra. Min tallrik är större än deras så jag måste ta mycket mindre än vad jag tror". "Oj, jag råkade glömma att ta bönor eller kikärtor på min mat. Äh, nu har jag redan satt mig, det får gå ändå" (wohoo!). Ständigt matfusk alltså. Även maten drabbades vid skolavslutningen. Eftersom jag skulle vara där över hela förmiddagen så fick jag såklart inte tid att dricka min ordinerade näringsdryck på förmiddagen. När i all världen skulle jag hinna dricka den??... (wohoo!). 

Äta hos morsan. Det bjöds på småfarlig vegetarisk gratäng (jag hade bett om att bli överraskad och lagom utmanad och det blev jag egentligen i precis lagom nivå, sett genom mina friska ögon). När jag sen tar upp mat och tacksamt får kommentaren ”Oj, du vågar ta en ordentlig porttion innan du hunnit smaka på det”, så tolkar jag det såklart som en öppning till att det är mer än nog. Att jag sen inte blir mätt är en helt annan sak - jag kan ju inte lita på min mättnadskänsla ändå, har jag fått lära mig på kliniken. På kliniken ska vi bara äta oavsett om vi är mätta och oavsett hur maten än smakar. Det är bara att äta. Men nu när jag fått en sån öppning hos morsan med undanflykter så behöver jag inte ta en extra portion (wohoo!). 

Detta fusket är såklart inget jag kan stå för, det är inget jag erkänner när jag blir tillfrågad om hur det går. Det går bra. Det går framåt, säger jag. Och ja, det gör det kanske. Jag får nya insikter varje vecka, är piggare och gladare mentalt, men friskare från anorexin? Nja, mer finess och skicklig i hanterandet av den kanske. Piggheten är nog också bara en tillfällighet tack vare maten. Att jag sover max tre timmar per natt kan inte vara hållbart i längden, men det tar vi en en annan vecka. 

 

Långblogg

Meen, det skulle ju inte bli en massa om vikt och sjukdom denna veckan... Nu har jag redan skrivit alltför långt för att det ska kännas ok att börja spekulera i mina funderingar om varför jag är så bekväm med bara tjejer att umgås med på kliniken och reagerar negativt på beskedet om att en ny kille ska börja där. Och om vem jag egentligen är, hur jag ska sätta en identitetsstämpel på mig, om man ens ska göra det.

 

Manlighet

Äh, grabbighetsdiskussionen kör jag in här ändå. Den är aktuell för veckan som gick. Vi fick alltså reda på att det skulle komma en ny kille såsom på tisdagen. Jag gillar inte det alls, märker jag, och ställer mig därför frågan varför? Är det herre på täppan-grejen? Ensam tupp i hönsgården-grejen? Eller är där kanske något från barndomen som ställer till det igen? Varför var jag till exempel rädd för morfar när jag var liten? Varför var jag alltid kvar inne med fruarna när männen gick ut på gården när det var släktträffar? Är jag kanske bara fjollig? Här sitter jag ju med en ”tjejsjukdom” (att det är en sjukdom som bara drabbar tjejer har jag fått höra, inte min benämning alltså). Jag kände att frågan iaf var tillräckligt klurig för mig för att tas upp på min terapistund. Diskussionen hänger egentligen ihop med identitetsdiskussionen - vem är jag? Hur ska jag bete mig och bemöta en ny kille? Jag är inte fotbollsgrabben som rapar öl, klappar grabbarna på axeln och skrattar höhöhö. Jag är inte stor och häftig. Jag kan inte mecka med bilar, jag kan inte mura upp en vägg eller snickra ihop ett uthus. Jag vet med nöd och näppe åt vilket håll jag ska skruva i en skruv. Att jag jobbar som vaktmästare är egentligen bara en bluff. Jag slank genom intervjun genom att påstå att jag kan bära, släpa och välta åt sidan. Så långt sträcker sig min manlighet.

 

Mjukman

Jag är soft. Jag tycker om att tänka, diskutera känslor och psykologiska klurigheter. Jag är omtänksam och gillar att ta hand om behövande. Jag orkar inte hävda mig och visa mig häftig inför en ny kille, det vore skitdrygt. Ok eller inte vet jag inte, men jag borde kanske bara vara nöjd med det och acceptera att jag är sån. Min strategi blev därför att han fick bli behandlad som en tjej av mig, han skulle inte ses som annorlunda än de andra på kliniken. Att han sen inte kom gjorde mina dagar av djupa funderingar lite överflödiga, om än nyttiga ändå. Sen att killen kanske hade varit världens spädaste parvel som hade behövt all känslomässigt stöd från min sida, utan tuff grabb-attityd, tänkte jag inte ens på... 

Är du kille och behöver hjälp: Kom! Sök hjälp du också, det hjälper, man mår bättre. Kommer du till kliniken där jag är och jag är kvar, så lovar jag att vara schyst :-). 

 
 

Andra andningen

Kategori: Allmänt

Tung start på veckan som sen har utvecklats till något spännande och bra. 

 

Ny dragkamp

Förra veckans mentala krig ledde till en helg som föll lite tillbaka i bekvämare och störda tankemönster. Det positiva i det var visserligen insikten jag fick om att det faktiskt kändes gammalt och fel med den maten jag åt. Jag kunde inte längre njuta av att det var trygg mat. Visserligen kändes det skönt och roande att ha kontrollen med att begränsa mängden mat igen, att kunna känna att jag kan gå tillbaka om det behövs... Men resultatet visade sig också på tisdagens invägning som var ivrigt påpiskad av Prestationsdjävulen med sitt negativa häcklande om viktnedgång som mål. -0,4. Dvs lika mycket ner som jag gick upp förra veckan... Lättnad eftersom Prestationsdjävulen blev tyst visserligen, men den sunda delen i mig var inte glad. Jag hade någon stans hoppats på en viktuppgång, åtminstone en liten sådan – att få klättra upp över 58 kg. Den sunda delen har ju dessutom haft övertaget den sista tiden och har därför större mandat i huvudet nuförtiden. Jag ångrade att jag fallit tillbaka, att jag tillåtit mig att lyssna på Prestationsdjävulen och att jag inte varit starkare och stått emot. Bitter, med en ton av glädje... dragkamp inombords igen... 

 

Ny motiviation

Jag tänkte på förra veckans arbete. Vad det var jag faktiskt gjorde, vad jag jobbade så hårt för. Det var för mig själv, att jag skulle bli mer självständig och stark. Jag skulle stå upp för mig själv, stå på mig. Vill jag något ska jag vara tydlig med det, framförallt mot mig själv. Jag vill inte vara sjuk, jag vill vara frisk och stark. Jag vill orka och vara glad. Jag vill kunna träna och göra vad jag vill. Jag vill vara självständig och unik. Med det som grund kom också ny motivation att komma tillbaka till sunt beteende. Målet för veckan var att ge mig på maten igen och utmana mig där. Något lite varje dag, någon ny utmaning varje dag. 

Sådär liten blev inte min första utmaning iof. Att jag tog russin på frukostgröten var visserligen också en utmaning (russin har varit onödigt och onyttigt i min värld). Jag tog dessutom självmant mjölk på gröten, trots att jag kunde smitit ifån det när övervakaren lämnade rummet. Russinen visade sig inte så lyckade på gröten, det blev ingen smaksensation, men jag hade iallafall tagit utmaningen och klarat den. Sen på eftermiddagen kom då den betydligt större och kusligare utmaningen:

GLASS!!!

Jag har inte ätit glass på många år, men nu hade jag bestämt mig för att fika med lilltjejen och då kändes glass som en bra och uppskattad utmaning. Det blev kanske inte så kuslig utmaning som det skulle kunna vara med att äta glass eftersom jag valde rawfoodglass från Smaklabbet i Trelleborg. Frusna bär och mandelmjölk. Men likväl var det en utmaning, jag hade inte kontrollen och motivationen att vilja testa nytt fanns där som goda tecken på framsteg. Jag åt min glass utan större bekymmer och var tillochmed sugen på att äta upp Astrids rester. Där gick dock gränsen för denna gången. Glassen fick dessutom en re-match när även Artur ville ha egentid och fika glass. Samma ställe och samma utmaning. Denna gången vågade jag dessutom testa av Arturs glass. Vinst igen, alltså!

 

Middagarna

En annan utmaning har varit att familjen ska äta mer gemensamt och liknande mat. Att skilja på vegetariskt och kött kan vi göra, men inte helt olika sorters måltider. Matplanering är a och o. Med ett ordentligt tänk i början av veckan är det mycket lättare att göra rätt och ta hjälp av det när trötthet och motivation ibland brister på kvällen. Capio gav också ett superbra tips när jag sa att jag ville testa nytt, men begränsades av konservativa barn. "Kör varannan dag", varannan dag äter vi gemensam mat där vi äter mat som funkar för oss alla, både med lagom trygg men utmanande mat och mat som passar barnen som inte alltid vill testa nytt. Av detta kan man då laga så att det blir lite rester till dagen efter och barnen kan då äta rester, medans jag äter något nytt spännande själv. 

Nu blev det inte riktigt så. Vi åt samma mat i stort sett. Pasta med plock - småskålar med lite olika mat där man kunde välja vad man ville ha på sin tallrik med pasta. Jag kunde ta mig an utmanande mat som ändå var vegetariskt (pastan i sig var egentligen den huvudsakliga utmaningen) och barnen kunde testa mina grönsaker men ändå hålla sig till basen med pasta och köttbullar. Det som fallerade var varannan-dag-tänket. Istället för att bara barnen åt pasta med plock två dagar i rad så åt vi det allihop. Glädjen och uppskattningen från alla var stor - "Du äter ju samma som oss" var de överraskade barnens kommentar. Tragiskt att vi inte gjort det på länge, men så otroligt skönt att vi kunde göra det nu och att vi kommer tillbaka till normala familjemiddagar. Vi sitter tillsammans, äter i stort sett samma mat och ingen går från bordet förrän vi har suttit tiden ut. 

 

Tid 

Det där med tidsbegränsat ätande är något jag tagit med mig hem från Capio. Där begränsas vi med en halvtimmes ätande. Detta för att vi inte ska dra ut på maten i en evighet med plockande och rörande. Och så ska man sitta tillsammans utan en massa spring från bordet medans andra äter. Jag gillade den ökade gemenskapen vi fick i familjen med detta också. Vi kunde sitta och prata en stund efter maten och ha trevligt. Jag kom dock på mig själv att flytta mitt kontrollbehov från maten till klockan. Nästan maniskt och onormalt kunde jag sitta och titta på klockan hela tiden (både på Capio och hemma) och styra mitt ätande efter den. Jag vill inte vara begränsad, jag vill vara fri! Om jag bygger upp ett beroende och ett kontrollerande med hjälp av klockan är jag inte fri ändå. Klockan i köket hemma skulle bort och på Capio ska jag sätta mig med ryggen mot klockan så att det inte är lika lätt att titta på den hela tiden. 

 

Nu bygger vi upp vår egen borg

Klockan visade sig också vara en liten port mot en större process. Min skickliga terapeut anade en viss känsla hos mig när klockan kom på tal. Vi insåg att jag inte bor i mitt eget hus. En massa gammalt arv från tidigare liv står och skräpar i precis hela huset och håller mig tillbaka i gamla känslor som tar en massa energi från mig. Nytt mål och uppdrag blev därför att röja ut gammalt och bygga upp min egen borg på mitt sätt. En otrolig lättnadskänsla kom över mig när jag bestämde mig för att nu stå upp för mig själv och inte bara tänka på andra. Vill inte jag ha något i huset så är det upp till mig att ta bort det, jag behöver inte rådfråga andra. Barnen gillar såklart också idén om att vi ska bygga upp vår borg eller vårt slott där vi kan vara riddare/kungar och prinsessor. Ännu ett steg framåt mot min frigörelse alltså. Det känns bra! 

Från en tung start på veckan känns det nu därför väldigt inspirerande och kul att få mitt eget och jag fortsätter utmana mig med maten. Tog precis en bit fruktrem som Astrid bjöd på! Otänkbart för någon månad sen. Jag är på gång!