fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Andra andningen

Kategori: Allmänt

Tung start på veckan som sen har utvecklats till något spännande och bra. 

 

Ny dragkamp

Förra veckans mentala krig ledde till en helg som föll lite tillbaka i bekvämare och störda tankemönster. Det positiva i det var visserligen insikten jag fick om att det faktiskt kändes gammalt och fel med den maten jag åt. Jag kunde inte längre njuta av att det var trygg mat. Visserligen kändes det skönt och roande att ha kontrollen med att begränsa mängden mat igen, att kunna känna att jag kan gå tillbaka om det behövs... Men resultatet visade sig också på tisdagens invägning som var ivrigt påpiskad av Prestationsdjävulen med sitt negativa häcklande om viktnedgång som mål. -0,4. Dvs lika mycket ner som jag gick upp förra veckan... Lättnad eftersom Prestationsdjävulen blev tyst visserligen, men den sunda delen i mig var inte glad. Jag hade någon stans hoppats på en viktuppgång, åtminstone en liten sådan – att få klättra upp över 58 kg. Den sunda delen har ju dessutom haft övertaget den sista tiden och har därför större mandat i huvudet nuförtiden. Jag ångrade att jag fallit tillbaka, att jag tillåtit mig att lyssna på Prestationsdjävulen och att jag inte varit starkare och stått emot. Bitter, med en ton av glädje... dragkamp inombords igen... 

 

Ny motiviation

Jag tänkte på förra veckans arbete. Vad det var jag faktiskt gjorde, vad jag jobbade så hårt för. Det var för mig själv, att jag skulle bli mer självständig och stark. Jag skulle stå upp för mig själv, stå på mig. Vill jag något ska jag vara tydlig med det, framförallt mot mig själv. Jag vill inte vara sjuk, jag vill vara frisk och stark. Jag vill orka och vara glad. Jag vill kunna träna och göra vad jag vill. Jag vill vara självständig och unik. Med det som grund kom också ny motivation att komma tillbaka till sunt beteende. Målet för veckan var att ge mig på maten igen och utmana mig där. Något lite varje dag, någon ny utmaning varje dag. 

Sådär liten blev inte min första utmaning iof. Att jag tog russin på frukostgröten var visserligen också en utmaning (russin har varit onödigt och onyttigt i min värld). Jag tog dessutom självmant mjölk på gröten, trots att jag kunde smitit ifån det när övervakaren lämnade rummet. Russinen visade sig inte så lyckade på gröten, det blev ingen smaksensation, men jag hade iallafall tagit utmaningen och klarat den. Sen på eftermiddagen kom då den betydligt större och kusligare utmaningen:

GLASS!!!

Jag har inte ätit glass på många år, men nu hade jag bestämt mig för att fika med lilltjejen och då kändes glass som en bra och uppskattad utmaning. Det blev kanske inte så kuslig utmaning som det skulle kunna vara med att äta glass eftersom jag valde rawfoodglass från Smaklabbet i Trelleborg. Frusna bär och mandelmjölk. Men likväl var det en utmaning, jag hade inte kontrollen och motivationen att vilja testa nytt fanns där som goda tecken på framsteg. Jag åt min glass utan större bekymmer och var tillochmed sugen på att äta upp Astrids rester. Där gick dock gränsen för denna gången. Glassen fick dessutom en re-match när även Artur ville ha egentid och fika glass. Samma ställe och samma utmaning. Denna gången vågade jag dessutom testa av Arturs glass. Vinst igen, alltså!

 

Middagarna

En annan utmaning har varit att familjen ska äta mer gemensamt och liknande mat. Att skilja på vegetariskt och kött kan vi göra, men inte helt olika sorters måltider. Matplanering är a och o. Med ett ordentligt tänk i början av veckan är det mycket lättare att göra rätt och ta hjälp av det när trötthet och motivation ibland brister på kvällen. Capio gav också ett superbra tips när jag sa att jag ville testa nytt, men begränsades av konservativa barn. "Kör varannan dag", varannan dag äter vi gemensam mat där vi äter mat som funkar för oss alla, både med lagom trygg men utmanande mat och mat som passar barnen som inte alltid vill testa nytt. Av detta kan man då laga så att det blir lite rester till dagen efter och barnen kan då äta rester, medans jag äter något nytt spännande själv. 

Nu blev det inte riktigt så. Vi åt samma mat i stort sett. Pasta med plock - småskålar med lite olika mat där man kunde välja vad man ville ha på sin tallrik med pasta. Jag kunde ta mig an utmanande mat som ändå var vegetariskt (pastan i sig var egentligen den huvudsakliga utmaningen) och barnen kunde testa mina grönsaker men ändå hålla sig till basen med pasta och köttbullar. Det som fallerade var varannan-dag-tänket. Istället för att bara barnen åt pasta med plock två dagar i rad så åt vi det allihop. Glädjen och uppskattningen från alla var stor - "Du äter ju samma som oss" var de överraskade barnens kommentar. Tragiskt att vi inte gjort det på länge, men så otroligt skönt att vi kunde göra det nu och att vi kommer tillbaka till normala familjemiddagar. Vi sitter tillsammans, äter i stort sett samma mat och ingen går från bordet förrän vi har suttit tiden ut. 

 

Tid 

Det där med tidsbegränsat ätande är något jag tagit med mig hem från Capio. Där begränsas vi med en halvtimmes ätande. Detta för att vi inte ska dra ut på maten i en evighet med plockande och rörande. Och så ska man sitta tillsammans utan en massa spring från bordet medans andra äter. Jag gillade den ökade gemenskapen vi fick i familjen med detta också. Vi kunde sitta och prata en stund efter maten och ha trevligt. Jag kom dock på mig själv att flytta mitt kontrollbehov från maten till klockan. Nästan maniskt och onormalt kunde jag sitta och titta på klockan hela tiden (både på Capio och hemma) och styra mitt ätande efter den. Jag vill inte vara begränsad, jag vill vara fri! Om jag bygger upp ett beroende och ett kontrollerande med hjälp av klockan är jag inte fri ändå. Klockan i köket hemma skulle bort och på Capio ska jag sätta mig med ryggen mot klockan så att det inte är lika lätt att titta på den hela tiden. 

 

Nu bygger vi upp vår egen borg

Klockan visade sig också vara en liten port mot en större process. Min skickliga terapeut anade en viss känsla hos mig när klockan kom på tal. Vi insåg att jag inte bor i mitt eget hus. En massa gammalt arv från tidigare liv står och skräpar i precis hela huset och håller mig tillbaka i gamla känslor som tar en massa energi från mig. Nytt mål och uppdrag blev därför att röja ut gammalt och bygga upp min egen borg på mitt sätt. En otrolig lättnadskänsla kom över mig när jag bestämde mig för att nu stå upp för mig själv och inte bara tänka på andra. Vill inte jag ha något i huset så är det upp till mig att ta bort det, jag behöver inte rådfråga andra. Barnen gillar såklart också idén om att vi ska bygga upp vår borg eller vårt slott där vi kan vara riddare/kungar och prinsessor. Ännu ett steg framåt mot min frigörelse alltså. Det känns bra! 

Från en tung start på veckan känns det nu därför väldigt inspirerande och kul att få mitt eget och jag fortsätter utmana mig med maten. Tog precis en bit fruktrem som Astrid bjöd på! Otänkbart för någon månad sen. Jag är på gång!

 
Kommentera inlägget här: