Nya utmaningar
Kategori: Allmänt
Nya framgångar, nya utmaningar och nya spöken.
Efter förra veckans viktnedgång har jag denna veckan återhämtat det förlorade och är med i matchen igen. Att bara prata om vikt här varje vecka börjar dock kännas lite uttjatat och tråkigt. Istället ska jag rota lite djupare i mitt innersta och plocka fram andra spöken som jag tampas med och försöker bli klok på.
Positivt denna veckan: vågat testa ny mat, nya maträtter hemma, viktuppgången, mer energi. Negativt i veckan: träning, matmängd, sömn, falluckor.
Positivt
Det positiva först. Middagarna hemma har blivit betydligt mer normaliserade. Vi äter middagar som skulle kunna funka som normala middagar i de flesta hem, tror jag. Barnen och jag äter samma bas med den enda skillnaden att jag byter ut köttet mot vegetariskt alternativ. Jag är nöjd med variationen på middagarna och är lite småstolt över det. I detta fortsätter jag också att smyga in nya livsmedel som länge varit förbjudna. Jag märker också att jag orkar mer iochmed att jag äter mer och bättre, vilket är himla skönt.
Negativt
Det negativa: Ungarna har kommit igång med att cykla och tycker detta är det roligaste man kan göra om dagarna. De kan tjata om det från första vakna stund och ibland är det det första jag måste svara på vid hämtning på dagis/skola. Jag är givetvis inte sen på att låta dem cykla heller - gratis träning som jag inte kan undvika ens om jag hade velat - jag vill såklart inte göra barnen besvikna. Träningsförbud eller inte, hunden måste rastas och barnen vill cykla. Andreas måste springa. ”Wohoo”, säger Prestationsdjävulen. ”Hrrmm”, tvekar Min Gode Lille Vän. Vill barnen cykla lite längre en dag - "Ok, en liten bit till", säger jag, jag vill inte börja bråka om en sån sak, såklart.
Smygande falluckor
Träningen smyger sig så lätt på. Det går så snabbt att välja ett lite mer energikrävande alternativ av två möjliga. Nu, tack vare bättre matintag så orkar jag ju också mer. Det tar inte längre emot lika mycket i kroppen, utan där finns mer energi att använda. Till exempel. Skolavslutning på skolan. Min plan var att köra bil till kyrkan och gå in och sätta mig (punkt). Sunt, normalt och helt enligt min ordinerade behandling. När jag kör dit ser jag däremot att folk sätter sin bil vid skolan och går till kyrkan en kilometer bort. Blixtsnabbt ändrar jag min plan och sätter bilen jag också. På så vis vinner jag en promenad (wohoo!). När sen sjungandet i kyrkan börjar bli alltför långtråkigt, när jag håller på att somna och bänken känns olidligt hård, då MÅSTE jag ju gå ut och få lite frisk luft. Jag blir piggare av en promenad runt kyrkgården, tänker jag och så får jag en extra promenad till (wohoo!).
Kettlebellsen är också väldigt lättillgängliga hemma i huset. De står precis innanför dörren och några är precis utanför toan, snyggt uppställda på en byrå, precis som andra har blommor eller prydnadsfigurer. Ett par svingar bara, det är ju så skönt. Å, det var ju tillochmed roligt och kroppen svarar med styrka och energi. Jag kör ett litet pass på tvåhundra svingar, några pushpress, lite renegade och så lite magövningar på det för att jämna ut träningen till hela överkroppen... Hur var det med träningsförbudet nu...
Smygande mat
Maten och ätandet ska heller inte bara berömmas och lovordas iochmed att jag äter mer varierat och fullkomligt. När barnen äter mer pasta än vad jag gör så kanske det inte är tillräckligt för mig egentligen. Jag försöker tänka på de mängder vi äter på kliniken och eftersträva samma mängd som de ger oss, men en uppsjö av undanflykter kastar sig genast över mig. "Det är inte lika stora tallrikar, det går därför inte att jämföra. Min tallrik är större än deras så jag måste ta mycket mindre än vad jag tror". "Oj, jag råkade glömma att ta bönor eller kikärtor på min mat. Äh, nu har jag redan satt mig, det får gå ändå" (wohoo!). Ständigt matfusk alltså. Även maten drabbades vid skolavslutningen. Eftersom jag skulle vara där över hela förmiddagen så fick jag såklart inte tid att dricka min ordinerade näringsdryck på förmiddagen. När i all världen skulle jag hinna dricka den??... (wohoo!).
Äta hos morsan. Det bjöds på småfarlig vegetarisk gratäng (jag hade bett om att bli överraskad och lagom utmanad och det blev jag egentligen i precis lagom nivå, sett genom mina friska ögon). När jag sen tar upp mat och tacksamt får kommentaren ”Oj, du vågar ta en ordentlig porttion innan du hunnit smaka på det”, så tolkar jag det såklart som en öppning till att det är mer än nog. Att jag sen inte blir mätt är en helt annan sak - jag kan ju inte lita på min mättnadskänsla ändå, har jag fått lära mig på kliniken. På kliniken ska vi bara äta oavsett om vi är mätta och oavsett hur maten än smakar. Det är bara att äta. Men nu när jag fått en sån öppning hos morsan med undanflykter så behöver jag inte ta en extra portion (wohoo!).
Detta fusket är såklart inget jag kan stå för, det är inget jag erkänner när jag blir tillfrågad om hur det går. Det går bra. Det går framåt, säger jag. Och ja, det gör det kanske. Jag får nya insikter varje vecka, är piggare och gladare mentalt, men friskare från anorexin? Nja, mer finess och skicklig i hanterandet av den kanske. Piggheten är nog också bara en tillfällighet tack vare maten. Att jag sover max tre timmar per natt kan inte vara hållbart i längden, men det tar vi en en annan vecka.
Långblogg
Meen, det skulle ju inte bli en massa om vikt och sjukdom denna veckan... Nu har jag redan skrivit alltför långt för att det ska kännas ok att börja spekulera i mina funderingar om varför jag är så bekväm med bara tjejer att umgås med på kliniken och reagerar negativt på beskedet om att en ny kille ska börja där. Och om vem jag egentligen är, hur jag ska sätta en identitetsstämpel på mig, om man ens ska göra det.
Manlighet
Äh, grabbighetsdiskussionen kör jag in här ändå. Den är aktuell för veckan som gick. Vi fick alltså reda på att det skulle komma en ny kille såsom på tisdagen. Jag gillar inte det alls, märker jag, och ställer mig därför frågan varför? Är det herre på täppan-grejen? Ensam tupp i hönsgården-grejen? Eller är där kanske något från barndomen som ställer till det igen? Varför var jag till exempel rädd för morfar när jag var liten? Varför var jag alltid kvar inne med fruarna när männen gick ut på gården när det var släktträffar? Är jag kanske bara fjollig? Här sitter jag ju med en ”tjejsjukdom” (att det är en sjukdom som bara drabbar tjejer har jag fått höra, inte min benämning alltså). Jag kände att frågan iaf var tillräckligt klurig för mig för att tas upp på min terapistund. Diskussionen hänger egentligen ihop med identitetsdiskussionen - vem är jag? Hur ska jag bete mig och bemöta en ny kille? Jag är inte fotbollsgrabben som rapar öl, klappar grabbarna på axeln och skrattar höhöhö. Jag är inte stor och häftig. Jag kan inte mecka med bilar, jag kan inte mura upp en vägg eller snickra ihop ett uthus. Jag vet med nöd och näppe åt vilket håll jag ska skruva i en skruv. Att jag jobbar som vaktmästare är egentligen bara en bluff. Jag slank genom intervjun genom att påstå att jag kan bära, släpa och välta åt sidan. Så långt sträcker sig min manlighet.
Mjukman
Jag är soft. Jag tycker om att tänka, diskutera känslor och psykologiska klurigheter. Jag är omtänksam och gillar att ta hand om behövande. Jag orkar inte hävda mig och visa mig häftig inför en ny kille, det vore skitdrygt. Ok eller inte vet jag inte, men jag borde kanske bara vara nöjd med det och acceptera att jag är sån. Min strategi blev därför att han fick bli behandlad som en tjej av mig, han skulle inte ses som annorlunda än de andra på kliniken. Att han sen inte kom gjorde mina dagar av djupa funderingar lite överflödiga, om än nyttiga ändå. Sen att killen kanske hade varit världens spädaste parvel som hade behövt all känslomässigt stöd från min sida, utan tuff grabb-attityd, tänkte jag inte ens på...
Är du kille och behöver hjälp: Kom! Sök hjälp du också, det hjälper, man mår bättre. Kommer du till kliniken där jag är och jag är kvar, så lovar jag att vara schyst :-).
