fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Ojdå

Kategori: Allmänt

Det var ett lite överraskande telefonsamtal jag fick på tisdagen. "Jag har skickat en remiss åt dig till akuten. Åk in och be dem kolla på dig".

Nu är jag väldigt mycket en struts när det gäller det här spektaklet. Jag mår ju fortfarande bra som om inget hade hänt. Därför började jag ifrågasätta och säga emot. 

Vad hände
Från början. Jag var på vårdcentralen på måndagen och pratade med läkaren och fick ta lite prover. Han hade sett proverna som tagits när jag var på bedömning för flera veckor sen, men ville ta proverna en gång till för att se hur utvecklingen såg ut. Tydligen var utvecklingen inte så bra eftersom han vred igång varningssignalen på tisdagen och ringde mig för att få mig till akuten. Ämnesomsättningen hade helt stängt ner och kroppen gick i svält, sa han. En del värden låg under gränsvärdet och behövde höjas - därav remissen till akuten. Risken fanns att de ville behålla mig för att ge mig dropp och ha mig under observation. Inte så lockande för en som är spruträdd. Jag var ute med hunden när de ringde och såg en praktisk utväg - jag kan inte åka och bli inlagd - jag är ute och går med hunden och ska hämta barnen om en stund. De får ge mig tabletter istället. Det kunde de tydligen inte, möjligtvis kunde jag få en spruta och få balans i värdena, men jag var tvungen att åka in så de kunde kolla mig och bestämma där på akuten. 

Yay/Nej
Spontant blev jag lite glad över samtalet. Jag gissar att det var uppmärksamheten och att det blev ett mer verkligt och erkänt problem när läkaren utrycker sig så bestämt. Det är alltså inte bara jag som hittar på allt, kroppen är lite i oordning. Sen med lite eftertanke kändes det jobbigare. Dels för att jag trots allt blev lite rädd, det kanske är ganska farligt för mig att vara så här långt nere och utan mat. Samtidigt har det blivit en ordentlig spärr mot att ändra mitt matintag och träningsvanorna. Jag vet att jag borde kunna, men det har låst sig så att jag inte kan, vilket faktiskt är ganska jobbigt. Tanken på att börja äta mer ger mig direkt enorma oroskänslor och hela mitt system sätter sig på tvären, trots att jag på ett plan vill komma igång och äta. Likaså vet jag att om jag inte får gjort mina övningar kommer jag att må väldigt dåligt av det. Jag har alltså hamnat i ett besvärligt dilemma där känslorna drar åt olika håll - en del av mig vill gå ner mer i vikt och nå 55-strecket på vågen, en annan del är självbevarelsedriften som åtminstone inte vill se mig falla ihop och bli medvetslös. 

Nu åkte jag inte in på tisdagen, utan jag gjorde det motvilligt på onsdagen efter att ha ringt akuten och försökt förhandla mig till en bestämd tid och en bestämd behandling utan dropp. De kunde inte lova något av det, utan jag behövde komma in för kontroll. Ett EKG och blodprov senare (och en massa väntan såklart) så kunde de bekräfta de dåliga värdena, men det var inte någon panik ändå. Inte tillräckligt för att motivera dropp eller annan åtgärd. Jag kunde alltså glatt åka hem igen utan någon jobbig behandling. Skönt!

Påsk
Nästa stora händelse i veckan var påskfirandet. Ännu en högtid som här i Sverige sätter så orimlig hög fokus på mat och frosseri. Man kan inte gå någonstans utan att se ett påskägg som dignar av godis. Att äta påskmiddag innebär oändligt med mat och att man sitter tillsammans och äter så mycket som möjligt. Min familj är inget undantag. Åker man för att äta påskmiddag så är det 95% fokus på att äta en MASSA mat, väldigt onyttig mat också dessutom. Jag försökte bygga upp strategier för hur jag skulle hantera detta. En kompromisslösning hittades där jag skulle ta med egen mat som jag kunde vara trygg med. Men samtidigt kändes det jobbigt att komma med egen mat och ge mitt beteende onödigt mycket fokus. Jag skulle bli en udda figur som kommer där med egen mat när alla andra kan äta som folk. Så mycket vill jag inte sticka ut med det här. Att inte åka dit alls var ett alternativ, men det hade gett mig dåligt samvete också. Ännu ett dilemma alltså.

Efter lite hjälp med att vända tankarna till ett annat perspektiv bestämde jag mig för att skita i att fokusera så på maten och ätandet. Jag skulle ta med min bekväma mat, äta den utan att tänka på vad alla andra tänkte och istället fokusera på att ha det socialt trevligt - vara glad för att träffa och umgås med familjen. Det funkade bra. Givetvis var det ingen som kommenterade min mat. Det var tillochmed så att jag kunde äta mycket mindre än vad jag annars skulle gjort, vilket gladde den störda delen av mig. Den enda kommentaren som kunde varit jobbig var ifrågasättandet av varför jag inte tog en kaka till kaffet. Ett enkelt Nätack var tillräckligt för att få frågan ur världen. Skönt! 

Vardag igen
Samtidigt fortsätter jag som vanligt. Beskedet från vårdcentralen har minimerats och glömts bort, det är inget som oroar eller påverkar mig längre. Hela dagarna bygger jag fortfarande upp strategier för hur jag ska äta och träna i förhållande till varandra den dagen. Har jag inte tid att träna som vanligt eller inte kommer upp i rätt antal steg för dagen, så ska jag äta mindre. Det blir såklart alltid mindre med god marginal. Jag skulle inte våga riskera att överdriva. Att vågen visar samma som förra veckan ger lite irritationskänslor fortfarande, det borde gå ner lite tycker känslorna.

Om två veckor ska jag in på nästa bedömning hos Capiokliniken. Det ska bli en liten lättnad att få deras besked. Bara vetskapen att jag ska dit ger tyvärr lite hets i mitt beteende. Jag vill inte komma dit och bli friskförklarad direkt, pinsamt isåfall att jag går och tror att det är något som är fel på mig. Komma där och slösa på deras tid och ha gjort mig till ett åtlöje med blogg och allt och så är det inte något fel på mig, bättre då att jag kommer dit och verkligen behöver deras hjälp. Denna känsla är extremt svår att förklara. Givetvis vill jag, på ett plan, vara frisk och sund, men på ett annat plan vill jag få ett erkännande på att mitt beteende delvis är bortom min medvetna påverkan, något som jag inte riktigt kan kontrollera själv. Att det finns ett hjärnspöke helt enkelt. En liten djävul. Det är den vi ska fånga och jaga bort. Helst efter att vi hittat var den kom ifrån, var den föddes i mitt medvetande så att vi kan sanera ut roten till problemet. 

 
 

Goda och dåliga nyheter

Kategori: Allmänt

Men... vad skulle det vara bra för?!
Egentligen visste jag hur det fungerar, en psykolog kan inte göra så mycket skillnad i beteende. En psykolog kan ge förståelse och medvetenhet. Jättespännande och intressant visserligen, men just nu räcker det inte riktigt att jag förstår vad jag gör och blir medveten om vad jag gör för fel. Jag VET vad som är fel. Problemet är att känslorna inte bryr om att det är fel eftersom de ser andra fördelar med mitt beteende strävar efter andra värden.

(En filosofisk reflektion:)
Ett beteende styrs av känslorna. Det är känslorna som bestämmer vad som ska göras. Känslorna använder sen den kunskapen de behöver och hittar i hjärndatabasen för att nå sitt mål. Det räcker inte att jag vet vad jag BÖR göra för att nå ett mål. Inte så länge känslorna har andra mål.
(En psykologisk reflektion:)
Det är här min frustration kommer in. Jag ska vara starkare än de nyckfulla känslorna, tycker jag, mind over matter, men det funkar inte. Någonstans har jag gått och blivit soft och är inte en sån viljestark järnstod som jag vill kunna vara. Kanske är det ända sen UGL-kursen (utveckling av grupp och ledare) jag gick för många år sen där vi var en samling mjuka, inkännande personer som älskade världen, eller kanske är det min aktiva pappa-roll som sänkt min testosteronnivå och tagit bort den kalla, envisa viljestyrkan. På gott och ont båda delar. Jag har obalans helt enkelt. Vari det grundar sig kan vara kul att veta, men kanske inte nödvändigt att veta. 

Åter till psykologen jag träffade och pratade med.
Småtrevligt, men det var alltså inte den lösningen jag hoppades på. Kanske lite tidigt att bedöma honom efter en gång iochförsig, jag får ge killen ett par chanser till. Han var som assietten man serverar mackan på. En assiett under mackan är fint och bra, man samlar upp smulorna som trillar från mackan och den kan vara fin att titta på, men man MÅSTE inte ha en assiett under mackan. Framförallt har jag ingen nytta av en fin assiett utan någon macka alls. Jag behöver en macka (både bildligt och bokstavligt). Min macka ligger och väntar på en restaurang, men det är fullt på restaurangen. Jag står i kön utanför och har ingen aning om när någon är färdig därinne så det kan bli min tur. 

Skyddsängel
Istället för att stå på gatan och frysa så har jag tittat efter alternativa ställen att få hjälp på. Jag har ringt och kollat med andra allmänpsyk på andra orter, men de har samma bekymmer som i Trelleborg med långa väntetider, så det var en återvändsgränd. Privata aktörer finns det inte så många av häromkring, men jag hittade Capio ätstörningscenter (det var iof inte jag som hittade dem, en av mina skyddsänglar tipsade om dem). De har 12 veckorsprogram med dagvård där man får färdiga måltider som man måste äta och samtalshjälp i både grupp och individuellt. Spontant tyckte jag det lät både jobbigt, överdrivet och lång tid. Att vara där och äta deras mat, respekterar de mina önskemål om vad jag vill äta? 12 veckor, hur ska jag då kunna sköta ett normalt liv med jobb, hus och barn? 12 veckor! Det är ju toklänge! Det behöver inte jag, det måste vara för jättesjuka. 

Klippan
En av mina andra stödpersoner, klippan som står beredd för att fånga mig när jag trillar ihop, gav mig dock annat perspektiv när jag berättade om Capios behandling. 12 veckors dagvård är nog precis det jag behöver för att bli bra. Hade jag gått på allmänpsyk en gång i veckan finns det inget som hindrar mig från att hålla mig i mina vanliga rutiner hela veckorna. Det är fortfarande jag som handlar hem mat och det är fortfarande jag som lagar min mat. Förra gången jag gick genom behandling slutade jag aldrig helt att tänka på kaloritabellerna på den maten jag handlade hem (även om jag ljög och sa att jag gjorde det, kan jag nog erkänna för mig själv nu i efterhand). Varje veckas invägning var något jag hade strategier för varje gång och jag lyckades därför också pricka in precis den vikten jag behövde pricka in. 

Ett 12 veckorsprogram ger mig förutom bestämda måltider som jag inte kan fuska med även medmänniskor i samma situation som jag själv och som kan ge varandra stöd både undertiden och efteråt. Kanske kommer man också mer ner på djupet av problemet när man går så intensivt och länge. Att klara av hus och hem är inga konstigheter eftersom man är där på dagtid bara, som vilket jobb som helst. Jag skickade in en ansökan till dem i fredags. 

Det dåliga
Mitt beteende denna veckan har inte direkt blivit bättre. Triggern att få vågen att visa lägre har blivit alltmer påtaglig. Jag har också genom ett par påpassliga tillfällen kunnat hoppa över måltider pga av tidsbrist (givetvis en dålig ursäkt, men ändå en fullt fungerande). Att hoppa över antingen lunch eller middag har därmed nästan blivit en rutin - jag MÅSTE inte äta båda utan kan välja en av måltiderna och bara ta något väldigt enkelt vid den andra tidpunkten (något för att hålla insulinet i schack och förbränningen konstant). Jag klarar mig utan en av måltiderna utan att bli jättehungrig. En annan sak jag kommit på för att slippa frysa efter att jag har ätit är att jag kan köra lite snabba övningar efter maten för att få upp värmen. Klassiskt lumparknep när man fryser - gör 20 armhävningar, lite sprattelgubbe eller annan enkel övning. Skönt att slippa frysa, men inte så nyttigt i längden för mig. Lite som att slänga en matta på elden, det dämpar de värsta flammorna till en början, men sen finns risken att elden tar sig i tyget och brinner ännu bättre sen. 

Positivt den gångna veckan är alltså att jag har hittat nytt hopp i Capiokliniken. Det hade varit en tacksam väg som faktiskt hade känts bra. Negativt är mitt sämre beteende och att känslorna numer får större inflytande på "fel" håll. Mentalt mår jag iaf fortfarande bra och är för det mesta glad och ser positivt på framtiden. Våren kommer!

 
 

Äntligen

Kategori: Allmänt

Nu börjar det hända grejer. 
Inte med mig direkt än visserligen. För gällande mig kan man nog säga status oförändrat. Vikten kvar på lågnivå, vilket är en lättnad varje gång jag ser det. Gärna några gram neråt, då känns det bra. Attityden gentemot ätande och aktivitet är i stort också densamma. 

Däremot har jag fått tid hos psykolog för samtal. Det ska bli spännande. Förhoppningsvis är det någon som kan förstå och ge förtrolighet. Känns människan inte kompetent är risken att det strandar i trevliga samtal i bästa fall. På onsdag vet jag. 

En sak jag har gått och funderat på denna veckan är varför det har blivit såhär. Något känslomässigt motiv måste ändå ligga bakom, tycker jag. Den bästa gissningen jag kommit på är att det handlar om uppmärksamhet. I mitt försök att rädda omvärlden och få alla i min omgivning att må bra pressar jag migsjälv till det yttersta och försöker träna, eller bevisa för mig själv att det går, eller ska gå att finnas för de som behöver det även om jag måste prioritera bort mina egna behov såsom mat och sömn. Jag ska kunna vara den store hjälten som springer flera mil efter hjälp eller flyttar på berg för att rädda någon. Detta måste såklart funka även om jag inte får mat eller sömn. 

 Förklarat så låter det iof inte som uppmärksamhetssökande, men i förlängningen kommer jag nog till det ändå. Ovanstående förklarning beskriver hur det på ett lite medvetet rationellt plan börjar som en rolig drivkraft för att bli bättre och starkare - att bli så bra jag kan. Problemet är när detta sen går till överdrift. Normalt och sunt kan man absolut ha den drivkraften jag beskriver, men då måste jag lägga in tid för återhämtning också. Har jag sprungit ett maraton måste jag få vila ett par dagar. Det håller inte att gång på gång bara resa sig och börja på nästa och springa vidare. 

Den här överdrivna jakten och självplågandet blir lite uppmärksamhetssökande, ett litet rop på hjälp. Vem ser om mina behov? Vem lägger handen på min axel och säger "det är lugnt, du klarade det och behöver inte kämpa mer"? Vem säger åt mig att sluta springa? 

Den frågan kan vara mer komplex än en enkel fråga. Det är inte alls säkert att uppmärksamheten kan komma från vemsomhelst. Troligen måste det vara någon som kan backa upp sin kommentar med erfarenhet och kunskap om vad kroppen klarar och hur det funkar. En kommentar såsom "det där är inte bra för dig" kan, om det kommer från en person fungera som en trigger, medan om den kommer från en trovärdig auktoritär istället fungerar avskräckande. 

Mina personliga amatörpsykologiska spekulationer. Kanske är det något ännu mer grundläggande fel. På onsdag påbörjas letandet efter bra svar och resan mot en hel, lagad person igen. Mot den hjälten jag vill vara som faktiskt kan klara allt och som dessutom orkar det också. Förhoppningsvis får jag nu hjälp så att jag inte behöver bära migsjälv på mina egna axlar längre.