Äntligen
Kategori: Allmänt
Nu börjar det hända grejer.
Inte med mig direkt än visserligen. För gällande mig kan man nog säga status oförändrat. Vikten kvar på lågnivå, vilket är en lättnad varje gång jag ser det. Gärna några gram neråt, då känns det bra. Attityden gentemot ätande och aktivitet är i stort också densamma.
Däremot har jag fått tid hos psykolog för samtal. Det ska bli spännande. Förhoppningsvis är det någon som kan förstå och ge förtrolighet. Känns människan inte kompetent är risken att det strandar i trevliga samtal i bästa fall. På onsdag vet jag.
En sak jag har gått och funderat på denna veckan är varför det har blivit såhär. Något känslomässigt motiv måste ändå ligga bakom, tycker jag. Den bästa gissningen jag kommit på är att det handlar om uppmärksamhet. I mitt försök att rädda omvärlden och få alla i min omgivning att må bra pressar jag migsjälv till det yttersta och försöker träna, eller bevisa för mig själv att det går, eller ska gå att finnas för de som behöver det även om jag måste prioritera bort mina egna behov såsom mat och sömn. Jag ska kunna vara den store hjälten som springer flera mil efter hjälp eller flyttar på berg för att rädda någon. Detta måste såklart funka även om jag inte får mat eller sömn.
Förklarat så låter det iof inte som uppmärksamhetssökande, men i förlängningen kommer jag nog till det ändå. Ovanstående förklarning beskriver hur det på ett lite medvetet rationellt plan börjar som en rolig drivkraft för att bli bättre och starkare - att bli så bra jag kan. Problemet är när detta sen går till överdrift. Normalt och sunt kan man absolut ha den drivkraften jag beskriver, men då måste jag lägga in tid för återhämtning också. Har jag sprungit ett maraton måste jag få vila ett par dagar. Det håller inte att gång på gång bara resa sig och börja på nästa och springa vidare.
Den här överdrivna jakten och självplågandet blir lite uppmärksamhetssökande, ett litet rop på hjälp. Vem ser om mina behov? Vem lägger handen på min axel och säger "det är lugnt, du klarade det och behöver inte kämpa mer"? Vem säger åt mig att sluta springa?
Den frågan kan vara mer komplex än en enkel fråga. Det är inte alls säkert att uppmärksamheten kan komma från vemsomhelst. Troligen måste det vara någon som kan backa upp sin kommentar med erfarenhet och kunskap om vad kroppen klarar och hur det funkar. En kommentar såsom "det där är inte bra för dig" kan, om det kommer från en person fungera som en trigger, medan om den kommer från en trovärdig auktoritär istället fungerar avskräckande.
Mina personliga amatörpsykologiska spekulationer. Kanske är det något ännu mer grundläggande fel. På onsdag påbörjas letandet efter bra svar och resan mot en hel, lagad person igen. Mot den hjälten jag vill vara som faktiskt kan klara allt och som dessutom orkar det också. Förhoppningsvis får jag nu hjälp så att jag inte behöver bära migsjälv på mina egna axlar längre.
