fenixthegreen.blogg.se

Men... vad skulle det vara bra för?!
Egentligen visste jag hur det fungerar, en psykolog kan inte göra så mycket skillnad i beteende. En psykolog kan ge förståelse och medvetenhet. Jättespännande och intressant visserligen, men just nu räcker det inte riktigt att jag förstår vad jag gör och blir medveten om vad jag gör för fel. Jag VET vad som är fel. Problemet är att känslorna inte bryr om att det är fel eftersom de ser andra fördelar med mitt beteende strävar efter andra värden.

(En filosofisk reflektion:)
Ett beteende styrs av känslorna. Det är känslorna som bestämmer vad som ska göras. Känslorna använder sen den kunskapen de behöver och hittar i hjärndatabasen för att nå sitt mål. Det räcker inte att jag vet vad jag BÖR göra för att nå ett mål. Inte så länge känslorna har andra mål.
(En psykologisk reflektion:)
Det är här min frustration kommer in. Jag ska vara starkare än de nyckfulla känslorna, tycker jag, mind over matter, men det funkar inte. Någonstans har jag gått och blivit soft och är inte en sån viljestark järnstod som jag vill kunna vara. Kanske är det ända sen UGL-kursen (utveckling av grupp och ledare) jag gick för många år sen där vi var en samling mjuka, inkännande personer som älskade världen, eller kanske är det min aktiva pappa-roll som sänkt min testosteronnivå och tagit bort den kalla, envisa viljestyrkan. På gott och ont båda delar. Jag har obalans helt enkelt. Vari det grundar sig kan vara kul att veta, men kanske inte nödvändigt att veta. 

Åter till psykologen jag träffade och pratade med.
Småtrevligt, men det var alltså inte den lösningen jag hoppades på. Kanske lite tidigt att bedöma honom efter en gång iochförsig, jag får ge killen ett par chanser till. Han var som assietten man serverar mackan på. En assiett under mackan är fint och bra, man samlar upp smulorna som trillar från mackan och den kan vara fin att titta på, men man MÅSTE inte ha en assiett under mackan. Framförallt har jag ingen nytta av en fin assiett utan någon macka alls. Jag behöver en macka (både bildligt och bokstavligt). Min macka ligger och väntar på en restaurang, men det är fullt på restaurangen. Jag står i kön utanför och har ingen aning om när någon är färdig därinne så det kan bli min tur. 

Skyddsängel
Istället för att stå på gatan och frysa så har jag tittat efter alternativa ställen att få hjälp på. Jag har ringt och kollat med andra allmänpsyk på andra orter, men de har samma bekymmer som i Trelleborg med långa väntetider, så det var en återvändsgränd. Privata aktörer finns det inte så många av häromkring, men jag hittade Capio ätstörningscenter (det var iof inte jag som hittade dem, en av mina skyddsänglar tipsade om dem). De har 12 veckorsprogram med dagvård där man får färdiga måltider som man måste äta och samtalshjälp i både grupp och individuellt. Spontant tyckte jag det lät både jobbigt, överdrivet och lång tid. Att vara där och äta deras mat, respekterar de mina önskemål om vad jag vill äta? 12 veckor, hur ska jag då kunna sköta ett normalt liv med jobb, hus och barn? 12 veckor! Det är ju toklänge! Det behöver inte jag, det måste vara för jättesjuka. 

Klippan
En av mina andra stödpersoner, klippan som står beredd för att fånga mig när jag trillar ihop, gav mig dock annat perspektiv när jag berättade om Capios behandling. 12 veckors dagvård är nog precis det jag behöver för att bli bra. Hade jag gått på allmänpsyk en gång i veckan finns det inget som hindrar mig från att hålla mig i mina vanliga rutiner hela veckorna. Det är fortfarande jag som handlar hem mat och det är fortfarande jag som lagar min mat. Förra gången jag gick genom behandling slutade jag aldrig helt att tänka på kaloritabellerna på den maten jag handlade hem (även om jag ljög och sa att jag gjorde det, kan jag nog erkänna för mig själv nu i efterhand). Varje veckas invägning var något jag hade strategier för varje gång och jag lyckades därför också pricka in precis den vikten jag behövde pricka in. 

Ett 12 veckorsprogram ger mig förutom bestämda måltider som jag inte kan fuska med även medmänniskor i samma situation som jag själv och som kan ge varandra stöd både undertiden och efteråt. Kanske kommer man också mer ner på djupet av problemet när man går så intensivt och länge. Att klara av hus och hem är inga konstigheter eftersom man är där på dagtid bara, som vilket jobb som helst. Jag skickade in en ansökan till dem i fredags. 

Det dåliga
Mitt beteende denna veckan har inte direkt blivit bättre. Triggern att få vågen att visa lägre har blivit alltmer påtaglig. Jag har också genom ett par påpassliga tillfällen kunnat hoppa över måltider pga av tidsbrist (givetvis en dålig ursäkt, men ändå en fullt fungerande). Att hoppa över antingen lunch eller middag har därmed nästan blivit en rutin - jag MÅSTE inte äta båda utan kan välja en av måltiderna och bara ta något väldigt enkelt vid den andra tidpunkten (något för att hålla insulinet i schack och förbränningen konstant). Jag klarar mig utan en av måltiderna utan att bli jättehungrig. En annan sak jag kommit på för att slippa frysa efter att jag har ätit är att jag kan köra lite snabba övningar efter maten för att få upp värmen. Klassiskt lumparknep när man fryser - gör 20 armhävningar, lite sprattelgubbe eller annan enkel övning. Skönt att slippa frysa, men inte så nyttigt i längden för mig. Lite som att slänga en matta på elden, det dämpar de värsta flammorna till en början, men sen finns risken att elden tar sig i tyget och brinner ännu bättre sen. 

Positivt den gångna veckan är alltså att jag har hittat nytt hopp i Capiokliniken. Det hade varit en tacksam väg som faktiskt hade känts bra. Negativt är mitt sämre beteende och att känslorna numer får större inflytande på "fel" håll. Mentalt mår jag iaf fortfarande bra och är för det mesta glad och ser positivt på framtiden. Våren kommer!