fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Ojdå

Kategori: Allmänt

Det var ett lite överraskande telefonsamtal jag fick på tisdagen. "Jag har skickat en remiss åt dig till akuten. Åk in och be dem kolla på dig".

Nu är jag väldigt mycket en struts när det gäller det här spektaklet. Jag mår ju fortfarande bra som om inget hade hänt. Därför började jag ifrågasätta och säga emot. 

Vad hände
Från början. Jag var på vårdcentralen på måndagen och pratade med läkaren och fick ta lite prover. Han hade sett proverna som tagits när jag var på bedömning för flera veckor sen, men ville ta proverna en gång till för att se hur utvecklingen såg ut. Tydligen var utvecklingen inte så bra eftersom han vred igång varningssignalen på tisdagen och ringde mig för att få mig till akuten. Ämnesomsättningen hade helt stängt ner och kroppen gick i svält, sa han. En del värden låg under gränsvärdet och behövde höjas - därav remissen till akuten. Risken fanns att de ville behålla mig för att ge mig dropp och ha mig under observation. Inte så lockande för en som är spruträdd. Jag var ute med hunden när de ringde och såg en praktisk utväg - jag kan inte åka och bli inlagd - jag är ute och går med hunden och ska hämta barnen om en stund. De får ge mig tabletter istället. Det kunde de tydligen inte, möjligtvis kunde jag få en spruta och få balans i värdena, men jag var tvungen att åka in så de kunde kolla mig och bestämma där på akuten. 

Yay/Nej
Spontant blev jag lite glad över samtalet. Jag gissar att det var uppmärksamheten och att det blev ett mer verkligt och erkänt problem när läkaren utrycker sig så bestämt. Det är alltså inte bara jag som hittar på allt, kroppen är lite i oordning. Sen med lite eftertanke kändes det jobbigare. Dels för att jag trots allt blev lite rädd, det kanske är ganska farligt för mig att vara så här långt nere och utan mat. Samtidigt har det blivit en ordentlig spärr mot att ändra mitt matintag och träningsvanorna. Jag vet att jag borde kunna, men det har låst sig så att jag inte kan, vilket faktiskt är ganska jobbigt. Tanken på att börja äta mer ger mig direkt enorma oroskänslor och hela mitt system sätter sig på tvären, trots att jag på ett plan vill komma igång och äta. Likaså vet jag att om jag inte får gjort mina övningar kommer jag att må väldigt dåligt av det. Jag har alltså hamnat i ett besvärligt dilemma där känslorna drar åt olika håll - en del av mig vill gå ner mer i vikt och nå 55-strecket på vågen, en annan del är självbevarelsedriften som åtminstone inte vill se mig falla ihop och bli medvetslös. 

Nu åkte jag inte in på tisdagen, utan jag gjorde det motvilligt på onsdagen efter att ha ringt akuten och försökt förhandla mig till en bestämd tid och en bestämd behandling utan dropp. De kunde inte lova något av det, utan jag behövde komma in för kontroll. Ett EKG och blodprov senare (och en massa väntan såklart) så kunde de bekräfta de dåliga värdena, men det var inte någon panik ändå. Inte tillräckligt för att motivera dropp eller annan åtgärd. Jag kunde alltså glatt åka hem igen utan någon jobbig behandling. Skönt!

Påsk
Nästa stora händelse i veckan var påskfirandet. Ännu en högtid som här i Sverige sätter så orimlig hög fokus på mat och frosseri. Man kan inte gå någonstans utan att se ett påskägg som dignar av godis. Att äta påskmiddag innebär oändligt med mat och att man sitter tillsammans och äter så mycket som möjligt. Min familj är inget undantag. Åker man för att äta påskmiddag så är det 95% fokus på att äta en MASSA mat, väldigt onyttig mat också dessutom. Jag försökte bygga upp strategier för hur jag skulle hantera detta. En kompromisslösning hittades där jag skulle ta med egen mat som jag kunde vara trygg med. Men samtidigt kändes det jobbigt att komma med egen mat och ge mitt beteende onödigt mycket fokus. Jag skulle bli en udda figur som kommer där med egen mat när alla andra kan äta som folk. Så mycket vill jag inte sticka ut med det här. Att inte åka dit alls var ett alternativ, men det hade gett mig dåligt samvete också. Ännu ett dilemma alltså.

Efter lite hjälp med att vända tankarna till ett annat perspektiv bestämde jag mig för att skita i att fokusera så på maten och ätandet. Jag skulle ta med min bekväma mat, äta den utan att tänka på vad alla andra tänkte och istället fokusera på att ha det socialt trevligt - vara glad för att träffa och umgås med familjen. Det funkade bra. Givetvis var det ingen som kommenterade min mat. Det var tillochmed så att jag kunde äta mycket mindre än vad jag annars skulle gjort, vilket gladde den störda delen av mig. Den enda kommentaren som kunde varit jobbig var ifrågasättandet av varför jag inte tog en kaka till kaffet. Ett enkelt Nätack var tillräckligt för att få frågan ur världen. Skönt! 

Vardag igen
Samtidigt fortsätter jag som vanligt. Beskedet från vårdcentralen har minimerats och glömts bort, det är inget som oroar eller påverkar mig längre. Hela dagarna bygger jag fortfarande upp strategier för hur jag ska äta och träna i förhållande till varandra den dagen. Har jag inte tid att träna som vanligt eller inte kommer upp i rätt antal steg för dagen, så ska jag äta mindre. Det blir såklart alltid mindre med god marginal. Jag skulle inte våga riskera att överdriva. Att vågen visar samma som förra veckan ger lite irritationskänslor fortfarande, det borde gå ner lite tycker känslorna.

Om två veckor ska jag in på nästa bedömning hos Capiokliniken. Det ska bli en liten lättnad att få deras besked. Bara vetskapen att jag ska dit ger tyvärr lite hets i mitt beteende. Jag vill inte komma dit och bli friskförklarad direkt, pinsamt isåfall att jag går och tror att det är något som är fel på mig. Komma där och slösa på deras tid och ha gjort mig till ett åtlöje med blogg och allt och så är det inte något fel på mig, bättre då att jag kommer dit och verkligen behöver deras hjälp. Denna känsla är extremt svår att förklara. Givetvis vill jag, på ett plan, vara frisk och sund, men på ett annat plan vill jag få ett erkännande på att mitt beteende delvis är bortom min medvetna påverkan, något som jag inte riktigt kan kontrollera själv. Att det finns ett hjärnspöke helt enkelt. En liten djävul. Det är den vi ska fånga och jaga bort. Helst efter att vi hittat var den kom ifrån, var den föddes i mitt medvetande så att vi kan sanera ut roten till problemet. 

 
 
Kommentera inlägget här: