fenixthegreen.blogg.se

Veckan kan nog sammanfattas som att det varit den i särklass tuffaste veckan hittills, psykologiskt sett. Jag har nog inte tänkt så mycket i hela mitt liv som jag gjort denna veckan, iallafall inte på mig själv. Aldrig tidigare har jag väl grottat in mig så i min känslomässiga djungel och hittat så mycket spöken som jag gjort denna veckan. Väldigt jobbigt, men väääldigt nyttigt, tror jag. 

Vägningen är ju alltid som den är. Den kan aldrig bli riktigt bra, men inspirerad av tjejerna på kliniken, så skulle jag iaf försöka komma ut ur rummet med ett leende på läpparna. Om inte annat så för att lura mig själv och de andra i kön att det var bra. Nu landade det nog så bra det kunde ändå. +0,7 kg, vilket kan accepteras av alla - Känslo-Andreas, Förnufts-Andreas och Capio. Inte för mycket och inte för lite. Lagom. 

Terapi

Sen efter invägningen började stålbadet. Terapisamtal där barndomen hårdgranskades. Mycket trassel gås igenom och ska försöka hitta sin plats i mitt psykologiska pussel. Bit efter bit faller det på plats och varje gång det gör det kastas man upp i luften och blir både väldigt lättad och glad. Insikterna om hur varför jag har gjort som jag gjort är otroligt befriande. En massa känslomässiga filtar har tydligen legat över mitt beteende och mina reaktioner och begränsat mig till vissa mönster och vissa relationer. Det är också märkligt vilka spärrar man har inom sig, helt omedvetet. Min terapeut frågade och frågade, försökte få mig att känna efter hur jag kände inför olika barndomscenarier. Tankarna flyger åt alla håll och är svåra att fokusera. Sen bara BOM, fastnar tankarna lite och terapeuten ställer precis rätt fråga på precis rätt sätt i precis rätt stund, en fråga som visar sig vara ett riktigt njurslag. Man bara viker sig och faller till marken i fosterställning. Vansinnigt jobbigt just då, men sen efteråt känns det som sagt så otroligt befriande. Man blir av med den där besvärliga knuten som man inte ens visste att man hade. Den har bara funnits där och tagit plats, hindrat mig från att röra mig fritt i vissa situationer. Helt plötsligt börjar en helt ny värld visa sig, man börjar se en större del av sin inre karta och kan lära sig att hitta rätt. Många såna knutar kan nog finnas kvar, men ett par stycken har trixats bort denna veckan känns det som och nu. Äntligen kanske jag kan bli fri från dessa spärrarna och för första gången på 38 år hitta mig själv och bli mitt riktiga jag. På tiden kan det tyckas, men absolut bättre sent än aldrig och jag är väldigt glad av att det i alla fall är på gång. 

Stort tack

På grund av terapisamtalen har mina utmaningar beträffande mat hamnat lite åtsidan. Jag skulle gått och fikat med en god vän i veckan, men jag kände mig tvungen att prioritera bearbetning av de insikter jag kommit fram till på terapin. Det räcker liksom inte bara att sitta på terapin och prata, jag måste själv göra en massa jobb med mitt inre själv också. Jag måste sätta mig ner och verkligen tänka och känna, försöka vända på fler mentala stenar för att se vad som kan gömma sig i skrymslena därinne. Det gäller därför att ta tag i det när man nu väl har det ganska färskt i huvudet och spinna vidare på de spår man hittat för att se vart det kan leda. Kanske kan det ge lösning åt även andra mentala problem man inte visste man hade. Jag vill därför passa på att rikta ett stort tack till min vän (min vän i verkligheten, inte min mentale inre lille vän) för både förståelse, stöd, bra tips och bra råd. Tack! 

Mellanmål

Veckan har dock inte varit helt utan mat-utmaningar. Kliniken har varit tvungna att stänga efter lunch hela veckan pga personalbekymmer. Därför har ansvaret med att äta mellanmål hamnat på oss patienter själva. För mig innebar det att jag både skulle äta något mellanmål själv och att jag skulle vara duktig nog att packa med mig en extra näringsdryck från kliniken och dessutom dricka den när det var mellanmålsdags. 

Det funkade! Väldigt förvirrad har jag sällt mig och knåpat ihop lite mellanmål på kliniken, helt själv!!! Utan att någon sa åt mig att göra det och utan att någon kontrollerade så att jag verkligen tog pålägg på mackan! Jag blev förvånad över mig själv när jag stod där mitt i situationen och bredde hummus på en skiva bröd. För några veckor sen skulle jag inte komma på tanken att äta varken bröd eller hummus. Nu står jag alltså frivilligt och gör det... En tanke som hela tiden finns där medan jag fixar mellanmålet är iochförsig att jag inte behöver äta den när jag väl kommer utanför dörrarna. Jag kan ju "glömma" den i väskan. Där i väskan kan mackan dessutom gå sönder i smulor och bli oätbar. Jag kan "tappa" stora delar av den när jag väl äter. Eller så kan jag helt enkelt bara precis slänga skiten när jag passerar en soptunna. Dessa undanflykts-strategier följer jag dock inte. Jag sätter mig på en bänk och skalar av plastfolien från mackan med både hummus, tomat och gurka. Tänker att på Capio, om där hade varit öppet, hade jag ätit. Det är därför inte konstigt att äta nu. Dessutom tänker jag att om jag någonsin, någon gång, ska bli frisk och kunna göra allt det som en frisk person kan göra, så måste jag äta! Min lille gode vän på rätt axel hejar också på mig - You can do it!, peppar han. Det funkar också. Jag äter faktiskt. Helt själv dessutom!!! (De personerna som rör sig på stationen i Malmö märker jag inte ens och de räknas därför inte). OCH efter mackan plockar jag även fram min medtagna extra näringsdryck och sörplar i mig den!!! (Den är iochförsig ganska god, lite som att dricka glass). Jag är både stolt och överraskad av mig själv. Någonstans där långt borta kanske man kan ana en frisk människa, en Andreas som kan äta obehindrat utan att tänka ihjäl sig på vägen och utan att behöva gråta eller springa en mil efteråt. 

Mina framsteg (som jag faktiskt tolkar dem, både viktuppgången och mitt ätande på egen hand vid mellanmålen) bör belönas för att göra dem mer markerade och glädjefyllda. Belöning åt mig själv har jag svårt för. Jag kan ju inte gärna fira med att unna mig en god kaka eller att gå ut och äta. Det skulle haft direkt motsatt effekt. Att köpa någon grej åt mig är inget jag heller uppskattar. Hela huset är fullt av skit och komma hem med mer grejer blir nästan bara jobbigt. Istället kom jag på snilleblixten att barnen ska få det lite extra kul när jag har varit duktig i "skolan". Jag förklarar det för barnen som att jag går på superhjälte-skola och ska där bli stor och stark. Invägningen förklaras som att jag har prov på skolan och går det bra på provet så ska vi fira det med ex McDonalds eller godis, de uppskattar det. På så vis blir det win-win för hela familjen. Jag får glada och nöjda barn och kan glädjas av deras lycka. Samtidigt kan de hjälpa mig att hypa invägnings-tisdagarna med lite förväntan. Vi ser fram emot tisdagarna och om det går bra för mig på "provet", så firar vi på kvällen. 

God helg

Känslomässigt urvattnad, men nöjd, har jag och barnen därför kunnat njuta av en skön och välbehövligt avkopplande helg. Hoppas att mina eventuella läsare också haft det!