fenixthegreen.blogg.se

Inte bra, kniven mot strupen kan man säga och spökena virvlar omkring i huvudet som arga getingar i en glasburk. Jag har nu två veckor på mig att visa bättre resultat annars är det ajöss och tack för besöket på kliniken. 

Så lite…

Det var på den alltid lika spännande invägningen det visade sig vara en svaag, svag viktminskning, 2 hg... Dvs ett glas vatten för lite eller några skedar yoghurt för lite på frukosten. Kliniken såg det ändå som en viktminskning och som sådan gillades det inte alls utan det blev ytterligare åtgärd och en sista varning. En tredje näringsdryck per dag ska jag pressa i mig och visar jag inte resultat med en viktuppgång inom två veckor så får jag inte vara kvar. Jag som har haft svårt att hälla i mig två näringsdrycker, nu ska jag dra en tredje... Bara att gilla läget och försöka suga i mig dem. En första reaktion på att det nu var tre om dagen blev jobbigt ur ett helt annat perspektiv än att jag skulle behöva dricka dem. Eftersom jag skulle åka iväg torsdag till söndag räknade jag snabbt ut att jag behövde packa med mig 12 stycken flaskor dryck... Suck, jobbigt med en massa extra packning. Bra motivationsfaktor för att faktiskt dricka dem på trippen. Ju fler jag dricker, desto färre att släpa med mig hem :-). 

Motivation

För att motivera mig mer att äta och dricka rätt försöker jag fokusera på de målen jag skrivit ner för mig själv. Sånt jag ser som fördelar med att bli "normal". Bland annat att jag vill orka mer. Jag är trött på att inte ha energi att röra mig. Ännu mer är jag trött på att sakna energi så att jag kan börja träna igen (detta känns just nu väldigt avlägset…). Dessutom MÅSTE jag bli grövre. Själv tycker jag mig känna att revbenen sticker ut mer nu än de gjort tidigare och de är obekväma. Kanske bara inbillning, men det känns iaf lite småäckligt. Likadant är det när jag duschar, det är en massa onormala håligheter och insjunkningar som krånglar till det när jag tvålar in mig (ursäkta om jag skapar oönskade mentala bilder..., snart klar med min beskrivning). Tänk om man var slät som en boll.

Jag kan behöva alla motivationsfaktorer jag kan komma på eftersom jag hela tiden har i bakhuvudet att jag ska vara iväg på konferens hela helgen med två dagars tågresa. Dvs fyra dagars nästan helt stillasittande. Skrämmande att inte ens få stå och gå minsta lilla! Direkt går tankarna till att kompensera det med mindre mat, vilket såklart är helt vansinnigt eftersom jag inte ska bibehålla en vikt, utan faktiskt gå upp i vikt. Den sociala pressen från folk i min omgivning börjar också hårdna. Lite mer bittra toner nu än tidigare. Nu är det inte längre bara förstående peppning med medlidande, utan mer frustrerade och desperata krav på resultat. Det kan faktiskt vara bra för mig, jag får skämmas lite mer och det spelar då an på ömtåligare känslor i mig än bekväma omtankar. Jag vill ju inte att någon annan ska må dåligt pga mig. 

Resan

Ändå är det så förbaskat svårt att ta de där stegen och göra "rätt". Första tågresan norrut på min långhelg började bra med en relativt normal frukost enligt Capio-modell, gröt med mjölk. Lunchen funkade väl godkänt den också, även om jag körde trygg grönsaksmat. Sen spårade det ur totalt när jag inte längre hade kontrollen. Köpa snabbmat till middag var ju otänkbart. Jag insåg också med en chock att jag inte ätit ute på länge eftersom priserna på enkel mat var mycket dyrare än jag kom ihåg. 85 pix för en trekantsmacka eller 130 spänn för en sallad... Jag blev snål. Mycket med tanke på att jag ändå inte skulle uppskatta det utan kanske peta bort en massa eller bara få en isbergssallad ändå. Barnen var dock hungriga och fick äta Sibylla-burgare. Hungrig som jag var kände jag ett skrämmande sug efter Astrids överblivna hamburgerstump. Den hamnade som tur var tryggt bland soporna. När de väl var klara med sin mat kunde jag gömma mig bakom faktumet att klockan var mycket. Därför kunde jag inte gå in på någon annan restaurang och vänta på att de skulle svänga ihop en sallad åt mig enligt mina begränsningar. En Plan B utformades: att gå inom en vanlig mataffär och ta något enkelt, men till skräckblandad förtjusning fanns det inte någon affär på vägen till hotellet (gå och leta kunde vi såklart inte heller, intalade jag mig).

På hotellet fanns det en liten snackshylla att kanske hitta något från. Efter en evighets velande framför tre olika sorters påsar med nötter och frön i olika blandningar tog jag till slut en av dem och knaprade i mig tillsammans med lite medhavd frukt och näringsdryck. Bättre än inget, men inte en fullgod middag heller precis. Särskilt inte med tanke på att den stillasittande dagen inte var så stillasittande med en halvtimmes promenad kånkandes på två stora resväskor mellan tåget och hotellet. Denna promenaden kom sen att bli standard varje dag (förutom resväskorna) eftersom konferensen låg i centrum och vi bodde en bit bort.

Spöken

Hotellfrukosten var precis så fin och välsorterad som man kan önska sig av ett smörgåsbord. Det var inget man kunde sakna i frukostväg egentligen. Hungern fick mig att åtminstone testa lite nytt, men hela tiden begränsad av tanken på att sitta still hela dagen på konferensen och att jag inte hade koll på vad jag skulle bli bjuden på för någon lunch och middag. Tanken på att gå all-in på frukosten är vansinnigt skrämmande. Suget på att äta både det ena och det andra finns, men det vore ju katastrof och så otroligt hemskt. Därav min liknelse med The Shining i rubriken, det är lockande och spännande med det där förbjudna rummet, men därinne finns bara hemsk, rutten fasa. Spökena ler och höjer glasen i skål medan jag irrar omkring i huvudet på mig själv. Alltför många rum och jag vet inte vad som är verklighet eller fantasi. Jag vill testa, det är lockande, men vet inte om jag vågar. Ångesten som skulle förföljt mig om jag testade något som är långt ifrån min trygga mat vore också extremt tung. 

Maten jag fick på konferensen var sen inte så farlig. Visserligen var det inte någon mat jag hade 100% kontroll på, men det var veganskt vilket gjorde att det passerat en första hård granskning. Några principer kunde jag behålla iaf. Sen var portionerna ganska små, lite i gourmetstil, vilket gjorde att det gick lite lättare att få i mig det som bjöds. För det tredje var jag hungrig när det vankades mat och det var dessutom gott, vilket underlättade ännu mer. 

Näringsdryckerna har jag lyckats få i mig till viss del. Inte tre om dagen får jag erkänna, men två iallafall. Jag får hoppas att det räcker för en viktuppgång på tisdag. En liten klapp på axeln kanske jag kan unna mig trots allt efter helgen eftersom jag faktiskt gläntat på det förbjudna rummet och ätit serverad mat tre gånger om dagen. Varav en visserligen buffé där jag valde själv, men även på den sista frukosten släppte jag spärrarna lite och skojade till det med en extra portion gröt OCH tog ändå macka till det. En vanlig vecka stundar och lite extra terapi ska kanske få bukt på skräckhistorierna i mitt huvud.