fenixthegreen.blogg.se

En bra vecka, trots bakslag. Jag är tillbaka med ny energi och större vilja mot att bli frisk. Överlag har veckan alltså varit bra. Torsdagens Maratonmarsch blev visserligen inte alls bra för Andreas-Som-Ska-Bli-Frisk, Prestationsdjävulen på axeln log dock lömskt och gnuggade sina händer i lycka. Men jag ska resa mig igen. Lyssnar just nu dessutom på Rockys soundtrack, för att peppa mig extra för att fortsätta kämpa :-) ). 

Jag kan

Jag började veckan med att använda lite järnvilja för att få mig att äta en vettig frukost hemma innan förmiddagsmöte. Frukost hade jag normalt annars hoppat över. Jag tog mig dessutom tid att förbereda en lunch som jag kunde äta på väg till kliniken sen efter mitt förmiddagsmöte. Normalt sett har jag annars "oskyldigt" hoppat över lunchen på måndagar med motiveringen att jag inte hinner äta mellan förmiddagsmötet och kliniken. Medtagen, kall, hand-lunch löste det problemet hur lätt som helst, det är inget matförbud på tågen. Tidsbrist var en lam ursäkt eftersom under en 20 minuters tågresa hinner mat äta en smärre buffé egentligen. . 

Döda Jante

Min nya inställning och vilja att verkligen bryta förra veckans vikttrend gav därför också resultat. Vågen har vänt! Nu pekar kurvan uppåt igen! Inga jättekliv visserligen, men på rätt håll. Nu ska jag inte se det så. Jag jobbar med mig själv att kunna vara nöjd med ett resultat. Prestationsdjävulen ska inte få sitta på axeln eller ryggen och pressa på hela tiden och tvinga mig att hela tiden jaga mer resultat och prestationer. Ibland ska jag bara vara nöjd för att ha nått ett resultat, punkt! Inga men, inga ursäkter för att det inte blev ännu bättre, inga beskrivningar på förbättringsalternativ, inga förklaringar på hur man kunde löst uppgiften istället. Jag vände kurvan och fick vågen att peka på rätt håll. Punkt! Det är bra så, inget mer behövs tilläggas. Det – är – bra! Jag är nöjd. (... huuu, det tar emot att inte linda in en sån mening i lite janteförklaring..., vill ju inte verka präktig...). 

Belöning

Capio var såklart också glada att jag visade vilja att bli frisk. Sånt blir tydligen belönat. För att fira trenden tutades det i festluren och de bullade upp med tårta åt alla. Nä, såklart inte. Det hade gjort oss alla till skakande nervvrak, tror jag. Men min terapeut blev iallafall glad och ville låta mig komma igång med mer djupgående terapi. För mig är det belöning eftersom jag tycker det är skitspännande med psykologi. Här är det dessutom tal om en ny terapiform som låter riktigt bra och spännande. Hon frågade mig om jag orkade. Orkade?!?

Hell yeah, klart jag orkar, bara kör igång! :-).

Jag fick därför direkt en massa frågeformulär att fylla i. Här fick både relationen till mina föräldrar och jag genomgå en djupgranskning. Kanske är jag spritt språngande galen, men det är isåfall bra att det kommer fram här så att jag kan programmera om mig till en vettig och fungerande människa. 

Monster

På tal om tårta och att bryta ihop så är det lite intressant hur störningen tar sig olika uttryck hos oss intagna. Förra veckan satt jag och grät över två chokladbollar. Denna veckan var det fruktsallad till mellanmål en dag. Frukt är i min värld helt ok. Det är naturlig mat med mycket vitaminer = bra. Hellre ett äpple än en macka, till exempel. Här var det dock ett par tjejer som fick sina system att sätta sig på tvären, de kunde inte få i sig en hel skål med frukt. De hade däremot inga problem med chokladbollarna, utan kunde till och med ta en extra när det begav sig. Vi har tydligen alla våra monster som vi tampas med, de ser bara olika ut i våra förvridna huvuden. 

Maratonmarschen

Veckans bakslag för mig kom i torsdags. Kristi himmelsfärds och då också mitt arrangemang Maratonmarschen som jag håller traditionsenligt just denna dag i Trelleborg. Visserligen skulle jag bara glida med på cykel när de andra gick i sina 6 km/h, men det jag bekymrade mig för i förväg var hur jag skulle kunna äta en stabil lunch när jag cyklade hela tiden och troligtvis inte skulle vara klar med tävlingen förrän framåt eftermiddagen. Nu blev det tillochmed värre än så. Det var inte så enkelt att jag kunde ligga och ha det skönt med styrfart på cykeln, utan fältet av tävlande drogs ut väldigt och jag hade en kille jättelångt fram samtidigt som en tävlande låg en bra bit efter huvudklungan. Jag blev tvungen att jobba för dagen och cykla som en tok mellan första och sista tävlande för att hålla koll på dem och deras hastigheter. Dessutom var det ett gäng väldigt duktiga vandrare som inte gav sig i första taget. De gick långt och länge. Imponerande insats av dem och normalt sett borde jag peppa dem att köra och tänka att en lång vandring är bra. Men nu orkade inte min kropp och mitt psyke lika mycket som det borde för att uppskatta en lång aktiv dag. Det blev en femmilacykling av det och nästan fem timmars aktivitet med vääldigt lite mat - en näringsdryck och ett äpple blev det till lunch. Kroppen kändes också därefter i slutet. Energin var heelt slut. Man kunde ha blåst omkull mig med en cykelpump så att jag virvlat iväg.

Äntligen mat

Jag var ändå tvungen att jobba mig igenom efterarbetet med att återställa lånade grejer och allt jag haft med mig. Det dröjde därför ett tag innan jag väl fick i mig mat och då var det nästan på sätt och vis för sent. Störningen var triggad igen. "Det var ju spännande det här", "Det funkade att gå hela dagen, aktiv, med minimalt att äta", "Jag behöver inte äta mer nu på kvällen". Middagen hos morsan blev därför inte något skrovmål där jag tog igen för förlorad matinkomst under dagen, utan en begränsad och trygg måltid (så trygg det var möjligt när morsan lagat maten... fett och pasta, hu...).

Nya krafter

Senare på kvällen började kroppen dock att säga till att jag hade gått över gränsen. Den var trött, väldigt trött. varenda muskel i kroppen fick anstränga sig för att jag skulle gå omkring i huset, hjärnan var seg och sömnig. En irrande märklig trötthet låg som tjära i hela systemet och tog emot vad jag än skulle göra. Så vill jag ju inte må. Ändå var det svårt att hålla tankarna i sunda vanor på fredagen när jag återigen var på Capio. Eftersom jag insåg att jag inte ville må som jag gjort efter marschen var jag glad av att kunna vara på kliniken igen så att jag återigen kan komma på rätt väg och tänka bättre.

Jag fick tipset att se över mina anteckningar jag gjort i början av min tid på Capio där jag skrivit vad jag skulle tjäna på att vara frisk igen. Det var motiverande att titta över vad jag skrivit om mig själv och att friska upp minnet om varför jag inte vill må som jag gjort och hur jag vet att jag kan må och vad jag faktiskt kan göra om min kropp fungerar som den ska. Varför ska jag exempelvis ha en mountainbike när jag inte orkar cykla på den ändå. 

Kriget fortsätter

Under helgen nu försöker jag därför ha en sund och frisk Andreas som förebild och jag anstränger mig för att inte lyssna på Prestaitionsdjävulen. Så fort han har sagt sitt vänder jag blicken mot Frisk-Andreas för bekräftelse. Det tycks ge ett visst stöd åt mig. Jag vågar utmana mig med livsmedel och måltider såsom det skulle sett ut på kliniken, ungefär. Jag vill heller inte svika den positiva trenden med ett viktfall på kommande tisdags invägning. Prestationsdjävulen vill såklart det och piskar i den riktningen hela tiden. Inne i huvudet ropas det glåpord och visas arga blickar efter jag har ätit något som inte är trygg och godkänd mat. Striden är därför igång för fullt, men Andreas har mer energi att kriga nu, det är inte lika lätt för Prestationsdjävulen att ta sitt grepp och vinna mark. I got him! På tisdag ska det se bra ut, enligt MINA mått mätt (vilket är på samma håll som Capio vill) / ("Tyst Prestationsdjävulen! Tyst!!!").