Nu blev det jobbigt
Kategori: Allmänt
Andra hela veckan på Capiokliniken, nu börjar jag komma in i vanorna där. Visserligen har jag varit sugen på att gå därifrån någon dag, men generellt har jag det bra där. Framförallt gör det nytta, tror jag.
Minus
Tisdagens invägning kom nästan lite efterlängtat. Jag hade på något vis laddat minutiöst och noga planerat för att det skulle bli ett "bra" resultat. Spännande att se vad det hade blivit - lite som en tävling eller ett prov jag skulle få ett resultat på. Resultatet blev överraskande. 55,6 kg! Ytterligare nytt bottenrekord. Det var en väldig lättnad som släppte eftersom känslorna var livrädda för att det skulle ha varit en jätteökning med tanke på all mat jag fått på Capio veckan innan. Dessvärre måste jag därför erkänna att det kändes bra med en viktminskning till. Dessutom, och ännu värre, insåg jag att jag nu var nära 55 kg. Sifferfreak som jag är hade det nu varit kul att åtminstone komma ner under 55. Nu när man ändå är så nära liksom.
Jag inser dock att det inte hade slutat där. Kommer jag väl under 55 kg så börjar jag närma mig 50 som såklart blir nästa mål som lockar. Så där kan det sen hålla på tills det inte är något alls kvar av mig. Ett skräckscenario, som jag fick höra berättat om från en av de andra intagna, vore att bli intagen på sluten vård. Där hamnar man om man får ett BMI på 15 eller lägre. Slutenvård var tydligen mycket mer industri där man plockas fram från sin lucka när det är dags att matas. Efter att man tvångsmatats så blir man sen inlåst igen och får inte gå ut. Även om det inte är så extremt kanske så är jag verkligen inte sugen på att vara inlåst 24 timmar om dygnet. Just nu har jag BMI 17, enligt Capio, så jag är inte där än, men om jag börjar satsa på 50 så kommer jag dit.
Samvetskval
Behandlarna förvånade sig över min viktminskning såklart - "tränar du något?", undrade de. "Nä", svarade jag, vilket såklart var en lögn... Jag hade kört med kettlebells både på kvällen innan och på morgonen. Capio förstod ingenting, men satte mig genast på att dricka näringsdryck varje dag för att boosta upp vikten. Den där näringsdrycken var något av det värsta jag druckit. Smakade ungefär som en blandning av sirap, cola och avslagen öl. Den skiten ska jag hälla i mig en gång om dagen tills jag når BMI 19. Och då är det bara den fysiska aspekten av det - att det smakar illa. Mentalt är det ungefär lika illa - tvingas dricka något supersött, kaloririkt och konstgjort. Lyckligtvis hittade jag vid nästa tillfälle en annan smak som var lite bättre, men det hjälper inte den mentala ångesten. Kanske är den medvetet äckligt gjord för att man ska motiveras att gå upp i vikt så fort som möjligt så att man slipper dricka mer av den.
Lögnen började senare på dagen gnaga mig. Varför hade jag ljugit sådär, vad skulle det vara bra för?! Så meningslöst och dumt. De ville sätta in en utredning på mig för att få reda på varför jag gick ner i vikt. Det behövs såklart inte om jag bara säger som det är. Jag vet ju varför. Skulle jag fortsatt med den lögnen hade jag bara snärjt in mig i ännu fler lögner och fått ett himla huvudbry. Lika bra att gå tillbaka och erkänna, vilket jag gör så fort jag får tillfälle dagen efter. Det blev en tacksam och rörd terapeut.
Hämnden
Terapeuten och Capio kunde dock ge igen senare i veckan och plåga mig tillbaka. Givetvis fick jag bannor för att jag hade tränat och mer betoning på att det var ABSOLUT träningsförbud - PÅ ALLVAR!! Trenden med viktnedgång MÅSTE brytas eftersom det har varit två veckors nedgång nu med ett kilo per vecka. De lägger till med ytterligare en näringsdryck om dagen som åtgärd, jag måste alltså dricka den sliskiga drycken två gånger om dagen... De går även igenom min själ på jakt efter någon känslig punkt som kan få känslorna att ta lite stryk. Man kan säga att de lyckades. Det var längesen jag var så förstörd så länge. Hon hittade en riktigt öm punkt som hon kunde trycka på för att få mig i fosterställning. På något vis börjar känslorna här också ge med sig och då inte bara för stunden. Inte så lönt att kämpa emot längre, nu måste hela Andreas börja jobba mot en bättring och viktökning. Jag tittar på min viktkurva och drar en linje mellan prickarna. Det visar tydligt en nedåtgående trend, vilket visuellt ser mycket tråkigare ut än lite prickar här och var på pappret. Jag inser också hur mycket rop på hjälp det här faktiskt är. Medvetet har jag valt bort att till exempel salta på maten för att det ska ge sämre värden. Medvetet till den nivån att jag har stått och tänkt salt eller inte salt - inte salt. Jag inser det nu lite som i dimma. Resonemanget i hjärnan har ju faktiskt varit så pass medvetet, även om jag inte riktigt har kunnat erkänna det för mig själv.
Direkt efter en jobbig terapistund kom nästa kalldusch. Det var chokladbollar till mellanmål! PANIK!!! Jag vill verkligen inte ha chokladbollar och orkar inte kämpa i mig dem nu. En dag när jag är glad är det mycket lättare. Jag masade mig till köket, sist av alla. Tog de förbannade bollarna och satt sen och funderade på flyktvägar. Ett alternativ vore att kasta dem i väggen och gå därifrån. Det kunde sett kul ut med två bruna, kladdiga fläckar på väggen. Med stort stöd från tjejerna i gruppen ändrar jag istället strategi och bestämmer mig för att ta dem som om de vore medicin. Svälj dem hela. Nu gjorde jag såklart inte det, men de kom snabbt ner så att det inte skulle finnas någon återvändo. Sjukt irriterad och arg kunde jag sen sitta och ha fått det överstökat.
Nu jävlar
De andra intagna tjejerna på kliniken hjälper mycket. Framförallt kan jag hämta mycket inspiration från de som varit där lite längre. Där är en fysiskt liten tjej som är så sjukt mycket större och starkare än mig mentalt. Jag känner mig som en feg, ynklig liten stackare i jämförelse med henne. Och då vill jag ändå vara en stark och stabil person. Hon kom med många kloka tips när vi hade gruppterapi och jag sög åt mig så mycket jag kunde för att bära med mig så att jag kan komma igång. Här ska in med mycket mer jävlaranamma än jag haft fram tills nu. Jag måste bli modigare och våga testa och våga riskera att slå mig. Man måste kasta sig ut i det okända för att komma vidare. Dessutom finns det ingen annan väg. Jag är där för att gå upp i vikt. Det finns ingen genväg, jag ska uppför berget. På den vägen backar man inte! Att backa är att misslyckas och misslyckas vill jag inte!
Nu på helgen har jag tagit ett par stora steg framåt. Jag har inte tränat sen torsdags, ärligt! Och jag har suttit med barnen till frukost och ätit likadan gröt som de har gjort. Det intressanta är att jag efter frukosten inte varit panikslagen utan känt en stolthet i att ha klarat det. Både stolthet i att ha ätit något ovant och till stor del även för att jag har gett barnen välförtjänt kvalitetstid där vi sitter tillsammans och pratar. En stor drivkraft finns i att jag vill ge barnen en så bra uppväxt som möjligt med en mer närvarande pappa.
