Resultat
Kategori: Allmänt
Nu jäklar, på riktigt denna gången. Nu känner jag till och med skillnaden i tankarna. Jag har hittat ett par riktigt bra verktyg som funkar för mig att ta till för att tänka rätt när det annars är så lätt att tänka fel. Prestationsdjävulens baneman är här, striderna går åt rätt håll.
Up and away
Veckans invägning, vilket alltid är det som är det mest spännande för min del i veckan, gick åt rätt håll, objektivt sett. Mycket nervositet kring plågade mig inför vägningen. Denna veckan visste jag att det inte skulle bli roligt. Oavsett vilket håll det gick så skulle något av mina jag må dåligt - om det hade gått ner hade visserligen känslorna och min lille jävul blivit glada, men mitt mer rationella jag, och Capio, hade blivit besvikna och missnöjda. Jag vill ju få saker att hända, det är hög tid att börja visa resultat. Om jag hade gått upp hade jag mått känslomässigt dåligt och Prestationsdjävulen hade börjat klaga på mig. Resultatet var att jag hade gått upp 0,9 kg. Rekommenderad viktuppgång är mellan 0,5-2kg, så var ett helt ok resultat. Capio var nöjda och jag var nöjd till den grad att jag vet att det är rätt och bra. Men det kändes inte bra. Irriterad, plågad och besviken blev det en dyster Andreas som hasade därifrån. Lite känslomässig förmildring fick jag sen när jag sen insåg att jag fortfarande ligger under min invägningsvikt - jag vägde mer när jag först kom till Capio. AV någon anledning kändes det därför inte så farligt att ha gått upp i vikt. Jag är fortfarande dålig, varför nu det känns så tilltalande… Jag har fortfarande lång väg att gå för att vara uppe i normalvikt. Fortfarande lång väg att gå för att få och kunna träna...
Allierad
Sen hände det mer revolutionerande i min inre strid. Det dök upp en känslomässig allierad till mitt rationella jag, en Che Guevara i mysigare form, en liten god vän som kan peppa mig och som jag kan ta fram när det behövs, när paniken börjar sätta igång. En snäll liten nallebjörn som kan trösta mig och ge stöd. På något vis känns det bättre och lättare med den lille gode vännen. Eftersom det blir mer som en person utanför mig själv så är det lättare att lyssna på denne. Varför det känns som att det funkar bättre med en låtsasvän än de riktiga vännerna jag har vet jag inte riktigt. Kanske är det för att min lille gode vän kan peppa mig precis när jag behöver det. Jag har svårt att be verkliga vänner om hjälp och kontaktar inte dem när jag som mest behöver det ändå. Kanske är det för att jag har gestaltat min lille gode vän med min barndomsnalle som var ett stort stöd och bra sällskap åt mig som liten. Oavsett vilket så funkar det ganska bra änsålänge, bara jag kommer ihåg att använda honom.
Fikadags
Nästa stora monster denna veckan skapade jag åt mig själv. Jag antog en eget påhittad utmaning med att gå ut och fika. Planen var att gå på ett kafé och ställa mig i kö. Jag skulle sen ta samma fika som personen före mig tog. Väääldigt kusligt och nervöst och det blev värre ju närmre jag kom. Någon frågade vad som var det värsta som kunde hända. Rationellt förstår jag såklart att det inte händer så mycket mer än att jag rent fysiskt får i mig någon söt kaka, precis som alla andra någon gång äter. Känslomässigt skulle det dock hända mycket mer. Jag liknar gärna mitt tillstånd med en alkoholist och någon med exempelvis stor fobi för spindlar. Jag är beroende av min fobi, jag finner trygghet i att låta fobin vara och att inte utmana mig och utsätta mig för det jag är rädd för. Precis som en person med spindelfobi har svårt för att ta en spindel i handen, så har jag svårt att ta en kaka i handen och sen i munnen. Jag satt därför på Esspresso House med en blåbärspaj och vaniljsås framför mig och skakade. Det tog extremt lång tid för mig att komma igång med ätandet. Till slut tog jag ändå sats och gjorde det. Jag höll andan och hoppade ner i isvaken. Kakan åts upp och sen var det bråttom att distrahera mig med något så att inte ångesten skulle komma. Locket var nödvändigt att få på plats och sen låta det ligga över känslorna så att de inte skulle tvinga ner mig i fosterställning, gråtandes över vad jag just gjort.
Ett par dagar efteråt kunde jag dock känna en viss stolthet och vara nöjd över prestationen. Det var nog en viktig milstolpe i tillfrisknandet och det kändes som att jag lyckats klättra upp för väldigt svårforcerad tröskel.
Annat bra verktyg
Utöver min lille gode vän har jag också bra stöd av de andra i gruppen på kliniken. Återigen, vanliga vänner i all ära, men tjejerna på kliniken är i samma sits som jag, kanske en bit längre komna mot ett friskare liv. De kan därför ge trovärdigt stöd på annat sätt än någon annan kan göra. Jag kan dessutom återgälda deras stöd med att vara ett stöd tillbaka, inte bara vara i ett beroendeförhållande som det känns som jag är med vanliga vänner om jag skulle be om stöd och hjälp
Kampen går vidare
Kriget är ännu inte helt vunnit mellan mig och Prestationsdjävulen är inte över än. Jag har många kilon kvar att jobba mig upp innan jag är "färdig". Det kan säkert fortfarande komma bakslag och vacklande motivation, men just nu känns det väldigt positivt. Ett par slag är vunna, jag har en allierad och det känns verkligen som att det är på gång åt rätt håll. Prestationsdjävulen låter inte lika högt längre utan har fått ge plats åt min gode lille vän.
