fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Black friday, en ödets dag

Kategori: Allmänt

En vecka full av utmaningar och spännande vändningar, kan man säga. Och så ett lite oväntat avslut. Överlag får man nog ändå säga att det har gått bra. Just nu sitter jag iallafall här och är väldigt nöjd och glad. Det har varit en händelserik och rolig vecka. Livet känns bra :-)!

Tvångstankar

Jag fick kul och spännande utmaningar av min psykolog när jag träffade henne i måndags. De målen jag fick gick delvis ut på att komma i säng tidigare än jag gjort på länge. Det ligger mycket ätstört tvångsbeteende i mina kvällsrutiner har fått mig att komma i säng extremt sent. Mentalt och känslomässigt har jag byggt upp regler för mig själv - hur jag får lov att göra och när jag får göra det. Exempelvis får jag inte börja fixa med kvällsmålet förrän en viss tid och det ska utföras enligt en viss procedur. Visst KAN jag bryta detta mönster, men det känns väldigt motigt när jag försöker. Det blir liksom fel, lite som att ha vänster sko på höger fot – man KAN gå så, men det känns fel. Detta tvångsbeteende beror på ätstörningen eftersom jag inte har något tvångstänkande på andra plan. Därför skulle vi försöka bena ut störningen från kvällsmålet. Jag skulle behålla mitt invanda kvällsmål, men ändra på NÄR jag gjorde det. För att få mer tid över tidigare på kvällen fick jag därför också utmaningar som skulle frigöra tid. 

Köpemat

Utmaning ett - vegansk köpmat från affären, frysmat. Det blev en Felix VeggieBowl. Utvärdering: Som utmaning var det lite svårt med det okontrollerade i just köpmat som jag inte visste hur det var tillagat, men det var iallafall veganskt och dessutom var det ganska lite mat. Sett som måltid var det nog inte riktigt komplett eller tillräckligt. Jag blev inte riktigt mätt, trots att jag fyllde upp med en rejäl sallad bredvid. Utebliven mättnad underlättade utmaningen. Jag tror också att det är ett positivt sätt att ta sig an utmaningar. Hade jag blivit jättemätt och fått ångest så hade det varit svårare att ge sig på köpmat fler gånger. Nu har jag brutit min köpemats-oskuld och kan med lite mer mod ge mig på fler varianter. Små steg framåt, öka svårighetsgraden i takt med att jag levlar upp. 

Eftersom det gick snabbt att laga och städa efter att ha ätit färdigmat så fick jag tid över att fixa till med kvällsmålet redan i samband med middagen. Fördelarna med det var att jag i förväg kunde bestämma vad jag skulle äta så att jag inte kunde smita lika lätt på kvällen. Och så var det klart att bara plocka fram på kvällen när jag var klar med annat. Jag kunde därför komma i säng i väldigt god tid och få nästan en hel natts sömn! Fantastiskt! Det var längesen. 

Ärtsoppa, senap och punsch

Min andra utmaning var att äta ärtsoppa! I ärtsoppan skulle jag ha senap!! Senap är inte helt enkel mat - alltför kaloririk i min bok. Till ärtsoppan skulle jag dricka punsch!!! Sprit har jag inte druckit på hur länge som helst, men något jag vill kunna göra i framtiden. Jag vill kunna dricka både vin och whisky. Hur ska jag kunna jobba som filosof utan att dricka rödvin!?! Det är lika dumt som att jag jobbar på kommunen utan att dricka kaffe... Eller som att gå på bandy utan att dricka kaffegök... Vissa saker hör ihop helt enkelt bara. En baktanke var också att lite sprit skulle kunna underlätta mot min återkommande huvudvärk också eftersom sprit är lite muskelavslappnande. Detta var en lite svårare utmaning, men gick bra ändå. Det blev inte så mycket mat av en köpekorv med ärtsoppa, så inte heller denna dagen blev jag riktigt mätt. Mängden soppa gjorde det lättare att våga ta i lite extra senap. Punschen var en kul utmaning. En nostalgitripp till studenttiden när ärtsoppa och punsch var en kul tradition. Det var ju faktiskt också riktigt gott med punsch. En bra introduktion till att dricka sprit - börja med något som är sött och gott, precis som en annan tonårstjej som börjar med att dricka sötsliskiga shots eller cider som smakar saft. Jag började med söt punsch och det funkade bra, det blev till och med två glas. 

Även denna dagen fick jag tid över att fixa kvällsmålet redan i samband med middagen och kunde därför komma i säng tidigare än vanligt. Två dagar av utökad sömn! Kul experiment att testa för att se hur det påverkar mig. Min sömnbrist måste såklart ha påverkat mig negativt på något sätt. Nu när jag får sova mer borde det kunna ge lite bekväma effekter. Jag har därför blivit motiverad att fortsätta att komma i säng tidigare och få sova längre. Annars vore det två bortkastade kvällar egentligen. Bättre att fortsätta med att bryta den gamla rutinen nu när jag har kommit igång och börjat testa något nytt. För att verkligen se hur mer sömn kan påverka mig måste jag sova längre mer än två dagar.  
 

Akuten

Men sen kom fredagen... Black friday. Jag tänker inte mig black friday som något positivt egentligen i någon bemärkelse. Shoppinghysterin tycker jag är vansinnig och för mig blev det en verkligt udda dag. Inte så negativ egentligen, men annorlunda. Möte med psykologen och invägning. Jag hade gått ner tre kilo. Märkligt, men jag tänker inte så mycket på den där vågen längre. De där siffrorna går inte att lita på eftersom de hoppar helt orimligt upp och ner. Men ödet tog ändå fasta på att jag hade gått ner och tyckte att jag skulle ta det ännu lugnare än vad jag har gjort (ändå har jag inte tränat eller anstängt mig något överdrivet på länge nu). Ödet gick in och placerade en häst som tydligen var väldigt spännande i min och Bobbos (hundens) väg när vi var ute och gick. Bobbo är så disponerad att han kan få för sig att rycka iväg mot katter och hundar ibland, men idag ville han testa att göra det mot en häst. Oförberedd som jag var och klen som jag är drog han omkull mig så att jag landade klumpigt på höften och hade sen stora svårigheter att ta mig hem. Ett par timmar senare insåg jag att det inte blev bättre, utan tvärtom jag kunde inte resa mig eller sätta mig utan att bli tårögd. Attans ätstörning att ha gjort mig klen och bräcklig. Det fick bli till att ta mig till akuten... Igen... Denna gången gick det lite snabbare, kändes det som. De var åtminstone mer effektiva och roliga än sist jag var på akuten (kanske inte kan jämföra Trelleborgs akut med Malmös, Malmös vann lätt matchen i roligaste akutmottagning). Resultat: Omplåstring av mina gamla sår på benen som de tyckte såg otrevliga ut, röntgen - ingen fraktur, en kul cocktail med smärtstillande och sen tack och adjö. 

Ödet

Ödets spel denna veckan har varit lite utöver ätstörningen också, även om det har flätats samman. I måndags träffade jag banken för att prata huslån. Samtalet slutade i att vi istället för att krångla med lånen så ska vi sälja huset! Såå skönt att bestämma mig för det. Ska bli riktigt, riktigt skönt att komma härifrån och få något nytt eget. En riktig nystart på nytt ställe. Jag bestämde därför träff med mäklare som kom och pratade. Vi bestämde för att köra igång direkt och bokade in att vi skulle ha fotografering om lite mer än en vecka. Det innebar en rejäl press på mig att komma igång med att röja ut en massa gamla grejer från huset så att det blir lite mer luftigt och inbjudande. Helgen bokades därför in för att storstäda och röja. Nu satte mitt trasiga ben stopp för det. Helt omöjligt att springa omkring för att städa och bära när jag knappt kan gå överhuvudtaget. Jag FÅR inte röra mig, jag ska vila och återhämta mig – jag är sjuk… Så himla svårt att inse och erkänna det. Helgen fick därför bli en lugn och mysig helg istället.  

Eftersom det tog sån tid på akuten (jag sa att det KÄNDES som att det gick snabbare, det tog såklart ändå en hel evighet med all väntan), så istället för att bli hämtad av någon välvillig vän eller familjemedlem så bokade jag in en sjukresa, vilket innebar ännu mer väntan. Närmre midnatt kom min chaufför. Men det kan ha varit värt väntan. Det visade sig nämligen att chauffören var intresserad av att köpa hus på landet för sin familj med tre barn. Inte för att jag vågar tro att han är Köparen, men det gav ett spännande avslut på en annars lång och småjobbig fredag. Jag vill ändå vädja till alla som läser detta att fundera på ifall de känner någon som vill köpa hus – spännande sekelskifteshus till salu.

Helgen

Helgen har sen också blivit lugn, precis som jag kanske behöver och som ödet har ordnat för mig. Utmanande för mig att inte ens kunna gå ut med hunden. Istället har det blivit legobygge, tv-spelande (hittade mitt gamla Donkey Kong-spel när jag plockade fram julgrejerna) och filmtittande. Jag har dessutom utmanat mig ytterliggare med att gå all-in på lördagen - jag drack glögg! Jag spetsade dessutom glöggen med lite punsch!! Sötare än så kan man knappt få det, men gott och kul för barnen att se att hela familjen skålar in julen tillsammans! En lugn och skön familjehelg alltså, istället för aktiv storstädning. Betydelsen av denna vändningen återstår att se. Jag kan bara fortsätta utmana mig och tycker det är kul att klättra mina små steg uppåt. Nya spännande utmaningar kommer. Nästa är att äta på Max…

 

Mr Incredible

Kategori: Allmänt

Jag ska bli en superhjälte. Det börjar kännas pinsamt att gå omkring och vara såhär stickig och klen som jag är nu. Dessutom är jag för gammal för att hålla på såhär och krångla. De andra som kommer till ätstörningspsyk i Malmö är till största delen tonårstjejer som har allehanda bekymmer förutom ätstörning. Och så kommer jag där, dubbelt så gammal och kille, även om kön inte har någon relevans egentligen, men det är lätt att känna sig gammal när jag sitter där tillsammans med de andra i väntrummet. Jag ska ju istället stå på andra sidan och hjälpa dem, ge dem tips och råd för hur de kan tänka och vilka fällor det finns. Där hade jag kunnat må bra – få hjälpa stackars vilsna själar. Med min förståelse för hur svårt det är kan jag nog hjälpa på ett trovärdigt sätt. Men då duger det inte att vara så klen att jag inte kan gå rak i vinden när det blåser ute. Det är inte alls trovärdigt så länge jag inte har ordning på mitt eget liv. Jag måste lära mig att tycka om mig själv. Jag ska bli en superhjälte. 

Nyttig insikt

Tanken på att bli en superhjälte föddes när jag blev "tvungen" att sitta still i soffan med lillgrabben för att kolla på film. Han hade studiedag och ville ha lite soffmys med pappa, bara han och jag. Helt omöjligt att säga nej till en sån önskan, jag fick snällt stå ut med min ångest över att sitta still utan att göra någonting alls. Han ville se Superhjältarna. Det var nyttigt för mig att sitta och ta det lugnt såklart, men det blev nyttigt på annat sätt också. Jag fick lite insikt och tid att reflektera över mig själv. Föräldrarna i filmen tar väl hand om sina barn såklart, men i en scen sitter mamman med barnen och pratar med dem och i nästa stund reser hon sig upp, tar ett skutt och springer sen iväg. Jag tänkte att det skulle jag ju aldrig orka nu. Mina ben och min kropp är alltför trött för att jag skulle orka något sådant. Hemskt! Hur ska jag kunna leka ordentligt med barnen om jag är så seg i kroppen. Jag ska ju också vara full av energi, precis som föräldrarna i filmen. Det gäller inte bara möjligheten att springa omkring, utan att närsomhelst resa mig och spontanleka med dem på alla nivåer, skämta lyfta upp dem och vända dem uppochner. Nu är jag glad om jag orkar resa mig från soffan för att hämta lite godis åt dem ibland. Dessutom är pappan i familjen givetvis en stor och grov kille, såsom det anstår en superhjälte. Så ser jag verkligen inte ut. Snarare är jag på helt andra sidan spektret och är klenare än ett offer... Pinsamt. Jag måste se till att komma upp i vikt och energi så att jag kan gå lite på gym och bli grov. Nu får det fan räcka! Bort från den här sörjan och smutsiga sjukdomen. Jag är trött på att gå och harva med dessa tankarna. Jag är trött på att vara klen och jag är trött på att vara trött.

Tålamod

Det här med att fastna i tankarna har jag tänkt på extra mycket i veckan när jag gått och handlat. Att det ska vara så förbaskat svårt att bara ta ett paket knäckebröd utan att kolla på allas näringsvärde och välja det som känns mest tryggt. Eller att det ska vara så jädra svårt och omständligt att bestämma vad jag ska äta om dagarna, hur upplägget ska vara på dagen så att det inte blir farliga kalorimängder. Ändå både vet jag och vill jag gå upp i vikt och då är det genom den enkla matematiken att det måste in fler kalorier än vad jag gör av med. Vi diskuterade även detta hos psykologen när jag var där i veckan. Jag gick upp i vikt denna veckan och jag insåg att det skulle kunna bli jobbigt för mig senare under dagen eller dagarna efter om jag inte försökte få rätt fokus på tankarna kring viktuppgången. Istället för att se det som något dåligt och jobbigt behövde jag rikta om tankebanorna till mer accepterade och positiva tankar. Tankar som skulle kunna tilltala mig på ett djupare plan än att bara "det är rätt och bra för mig". En tanke som hjälpte mig var att det är just vikten som är en förutsättning för att bli fri från tankarna. Jag måste komma upp i vikt för att tankarna ska försvinna - det hänger trots allt ihop med sifforna på vågen. När jag närmar mig en hälsosam vikt så kommer tankarna succesivt försvinna. Dessutom är jag inte helt frisk bara för att jag är uppe i en hälsosam vikt. Jag behöver inte vara rädd för att förlora min identitet som sjuk även om jag är uppe i rätt vikt. Nu ska jag såklart inte identifiera mig med sjukdomen, men det är lätt att göra det. Det tar tid att bli frisk. Mattillåtet jämför det med att opereras eller något. Även efter att man har lagat kroppen så krävs det återhämtning och rehabilitering innan man är frisk och återställd. Likadant är det med ätstörningen. Bara för att man reparerar och får ordning på vikten så är där många tankar att rehabilitera bort. Framförallt gäller det mina tankar och min identitet eftersom jag alltid varit intresserad av mat, träning och vad som är nyttigt. Det har jag varit även utan ätstörning. Att bena ut vilka av mina tankar som är sjuka och vilka som är rimliga att behålla kan kräva lång tid och mycket bearbetning. Jag vill liksom inte trilla tillbaka i sjukdomen en gång till.

Nya utmaningar

En annan sak som vi pratade om hos psykologen och som också hänger ihop med att jag fastnar i affären var att jag denna veckan fick i utmaning att lägga till nya sorters nötter till mina mellanmål. Jag har fortfarande inte handlat några. Tittat på olika nötter har jag gjort när jag varit i affären, men efter att ha jämfört näringsvärdena ett antal gånger bestämde jag mig för att jag kunde handla det senare i veckan - motiv: det kan jag unna mig till helgen, jag behöver inte ta det nu. Det där med att unna mig är nog något av det svåraste. Att verkligen känna att det är ok för mig att njuta av något är svårt. Därför har det ännu inte blivit av att jag ätit nötter. Veckan är klart inte slut än. Det får bli en tur till affären idag och plocka på mig ett paket. Utöver nötterna skulle jag utmanas med att äta ute på lördagen efter att jag jobbat som filosof - för att fira detta. En tredje utmaning var att jag skulle äta falafel igen för att verkligen avdramatisera falafeln. Ärligt talat har det gått riktigt dåligt för mig med utmaningarna inser jag nu. Jag har inte gjort nånting. Restaurangbesök hoppade jag helt enkelt över. När jag var klar med filosoferandet så var klockan hög middagstid och jag var väldigt trött och väldigt hungrig. Att jag sen befann mig i Trelleborg underlättar inte när man ska ut och få tag på vegansk mat i någon restaurang. Vegankost har inte nått dit riktigt än. Stället jag var på hade fullt upp med att ta hand om det stora sällskap som var där, vilka också var de som jag hade roat med min filosofi. Restaurangen där kunde svänga ihop en sallad, men jag vågade inte chansa på att det skulle bli något som faktiskt var någon fullvärdig måltid och inte bara isberg, så jag tackade nej och lät kocken koncentrera sig på gästerna istället. Efter att ha irrat omkring en stund bestämde jag mig istället för att strunta i det och köra hem så att jag fick någon mat i mig överhuvudtaget.

Falafel är inplanerat att äta idag tillsammans med barnen. 

Mitt jobb som filosof gav också precis rätt motivation. För att orka stå och prata inför folk kände jag att jag behövde energi. Utan problem tuggade jag därför i mig både banan och några mandlar. Plus att jag tog en sked honung i teet – allt för att ge mig lite extra energi. En bra insikt att få – att det kräver mycket energi för att orka stå och prata en längre stund. Jag vill ju dessutom även se ut som att jag orkar och inte stå och krokna inför publiken, därför måste jag bygga upp mig FÖRE ett sånt här event också. Det är alltså nyttigt för mig att jobba! Jag måste jobba med rätt typ av arbete bara och detta var förhoppningsvis det första av många kommande liknande tillställningar. Successivt bygger jag mitt liv, både fysiskt, mentalt och socialt. En spännande resa det här – jag ska bli superhjälte! 

 

Uppdrag

Kategori: Allmänt

Var har mina känslor tagit vägen...?! Jag insåg i veckan att jag är ganska känslokall och avtrubbad. Ingenting är särskilt roligt, jag känner ingen spänning eller nyfikenhet inför nya upplevelser och jag bryr mig inte nämnvärt när det är något tråkigt heller... Det var en tråkig insikt att få, så vill jag såklart inte vara. Jag vill känna både kärlek och glädje och jag vill ha nära kontakt med mina känslor. Hellre lite mjuk och färgglad än ett grått stenansikte. Jag vet också att det är energibristen som är orsaken till mitt avtrubbade tillstånd. Vägen till lycka går via maten, det vet jag också. Det är bara att ge sig på det. Bara att göra. Bit ihop och ta kampen, varje dag, varje måltid, varje stunds ångest för utebliven träning eller jobbigt livsmedel. Fortsätt kämpa! Och jag kämpar!

Trasig kropp som behöver byggmaterial

Nu kan jag ha varit påverkad av det faktum att jag har tuggat i mig penicillin hela veckan också. Benen har också sett lite risiga ut och till och från och gjort lite ont, det har också tagit udden av mina känslor. Därtill har jag sovit dåligt och varit konstant trött, vilket också kan ha berott på penicillinet och att kroppen jobbat med läkningen av benen. Allt sammantaget tillsammans med den snåla och begränsade kosten som jag har levt på och till viss del fortfarande har så är där inte så mycket för kroppen att jobba med. Boken Mattillåtet gör liknelsen av kroppen med en byggarbetsplats. För att kroppen ska kunna bygga upp sig ordentligt måste det finnas byggmaterial av alla sorter för att byggandet ska kunna gå vidare. Om det inte finns tegelstenar (protein och vitaminer/mineraler) till exempel så blir det inget bra hus, finns det inget att transportera materialet med (kolhydrater och fett) så står det still, finns det inga arbetare som jobbar med glädje (känslor) så blir det en tråkig arbetsmiljö. Och med begränsade resurser så får kroppen jobba bäst den kan med det material som finns. Kommer det inte några leveranser av nytt material så går konstruktionen ner i lågvarv - arbetarna kan gå hem och arbetsplatsen/kroppen ser slö och övergiven ut. Det material som finns eller kommer måste gå till det nödvändigaste, dvs hålla ihop så det inte rasar. I mitt fall går energin och materialet åt till att lappa ihop benen som är trasiga och då finns det inte tillräckligt med energi till att hålla mig pigg och sprudlande av känslor. Lösning: ge kroppen mer material.

Utmaningar

Min psykolog hjälper mig också med att komma med utmaningar åt mig för att hjälpa mig att bygga bättre. För en icke-störd person ser utmaningarna troligtvis otroligt väldigt banala ut, men för mig är det inte så simpelt. Vissa lättare än andra såklart, men det är bättre att ta små steg på en vinglig bro än ett stort hopp där jag riskerar att trilla ner i avgrunden. En utmaning var därför att jag skulle äta knäckebröd till mellanmålet på eftermiddagen, inte bara en frukt och näringsdryck som jag sträckt mig till innan. Nästa utmaning var att jag skulle jobba med mig själv och ta det lite lugnt också - jag skulle sitta still på kvällen och se på film med barnen. Den sista utmaningen var att jag skulle äta falafel igen (för att avdramatisera något jobbigt måste jag utsättas för det flera gånger utan alltför lång tid emellan). 

Utmaningarna i verkligheten

Med målet att bli frisk och min Andreas-om-tio-år-filosof-frisk-och-stark som hjälp har det funkat ganska bra med utmaningarna. Knäckebröd fick jag i mig hälften av dagarna iallafall, de andra dagarna funkade det inte eftersom jag var iväg och att ha med mig knäckebröd i bilen funkar inte så bra. Filmutmaningen var lite svårare och krävde mycket tankeverksamhet och planering. Vad skulle vi äta, hur skulle vi få ihop kvällspusslet vad skulle vi se. Det blev tacos, vi åt i soffan för att effektivisera och vi såg filmen Det regnar köttbullar 2. Jag hade inte så mycket behållning av filmen eftersom jag samtidigt trollade och jonglerade med alla tacotillbehör och satt och tänkte på att jag satt stilla i en och en halv timme. Men jag gjorde det. Barnen tyckte det var jättekul. Däremot blev det inte så effektfullt eftersom det skulle vara något jag gjorde för min egen skull för att vara snäll mot mig själv. Nu blev det något jag gjorde för barnen, vilket visserligen också är fint och jag fick samtidigt sitta still, vilket också är nyttigt för mig. Men jag måste försöka hitta något som kan vara en frisk njutning och avkoppling åt mig själv också. Den tål att tänkas mer på, jag kan inte riktigt komma på vad jag kan göra som motiverar tillräckligt mycket och som jag vågar ge mig på. 

Falafelutmaningen har varit den svåraste och den jag fortfarande inte har lyckats med. Inte på grund av bristande motivation egentligen, även om det också påverkat till viss del, men till största delen har yttre faktorer och omständigheter påverkat att det inte blivit av. Eftersom jag bor som jag gör är det inte bara att springa ner och ta en falafel från närmsta falafelfixare i något gathörn, utan det krävs att jag klär på barnen, sätter oss i bilen och kör en stund för att hämta det. Barnen gillar inte ens falafel, vilket gör att de vill ha något annat ändå och samtidigt vill de gärna att vi äter ungefär samma eller liknande mat. När grabben därför hellre ville laga mat tillsammans med mig och äta veggoburgare, trots att jag försökte locka med att äta ute, så gav jag mig ganska lätt. Kanske billiga undanflykter, men det har iallafall inte blivit av att jag ätit någon falafel än. 

Födelsedagskakor

En annan utmaning var helgens familjefirande. Visserligen var det farsdag, men vi skulle istället fira morsan och mormor som fyllde år. Jag visste redan innan att det skulle bjudas på både kakor, grädde och middag med fett. Trots att jag fick förklarat ganska exakt vad det skulle bjudas på så stängdes öronen av och paniken satte på mig brus-hörlurarna så fort kakor kom på tal... Morsan hade ansträngt sig och både bakat och lagat veganskt, så det etiska bekymret var ur världen. Jag fick även fri väg att välja vad jag ville äta eller låta bli. Med mycket panikbrus och kamp kunde jag både äta och vara social. Kakorna VAR goda (någon rolig platt rulltårta med soyagrädde på och så någon bakelse istället för tårta). Middagen slank också ner, lite enklare eftersom det var lite mer bekväm mat. Jag kunde även här använda mig av byggarbetsplats-metaforen när jag tänkte på att morsans mat innehåller mer fett än jag skulle ta själv. Min kropp behöver det för att alla funktioner ska fungera ordentligt. Den bristen på fett som jag troligen har de flesta dagarna gör att det finns utrymme för att fylla på lite extra en dag så att kroppens försummade delar kan få återhämtning de också. 

Palats

Nu har den nya veckan redan börjat. Jag tänker mycket på att vara snäll mot mig själv. Motivationen är fortfarande hög att bli frisk och stark och jag är fortfarande taggad och inspirerad att ta mig an denna veckan med full kraft. Penicillinet är slut, benen känns bra och ser bra ut och jag har nya glasögon och ny bil :-). Till helgen har jag dessutom jobb som filosof, vilket fungerar som ett bra kortsiktigt mål att jobba mig stark till. Here we go! Jag ska bygga upp mitt ruckel till kropp till att bli ett präktigt palats!