Långfredag
Kategori: Allmänt
Den i särklass största händelsen i veckan har varit min enormt långa fredag. Trodde aldrig den skulle ta slut. Det var längesen jag väntade så länge och hade det så tråkigt. I övrigt har veckan flutit på fint, med små steg mot förbättring varje dag kämpar jag mig framåt. Den jobbiga biten började inte förrän i slutet av veckan.
Vägning
Det var på torsdagen det började. Invägningsdag! Jag hade lyckats hålla vägningen ur tankarna ganska bra dagarna före. Det var inte direkt något som påverkade humör eller ätandet inför denna veckans vägning. Besattheten kring siffrorna börjar alltså släppa. Likväl fanns det en viss oro på morgonen, men jag gjorde en meditativ visualiseringsövning och försökte föreställa mig hur jag skulle känna om jag vägde si eller så. Tillsammans med mig i min visualisering hade jag min målbild av mig själv som stöd. Andreas-om-10-år, som är frisk och stark, kunde vara med och peppa mig med att det är uppåt jag vill. Det kändes också helt ok med de höga siffrorna som jag föreställde mig på vågen där i min fantasivärld. I den riktiga världen visade vågen sen överraskande höga siffror när jag var på ätstörningscentret, så det var en himla tur att jag hade förberett mig mentalt på det och kunde ta siffrorna med lite mer ro. Behandlarna på kliniken var dock inte lika lugna. Det var en alltför hög stigning för att bara accepteras, tyckte de. Aldrig blir det riktigt bra, antingen går jag ner, går upp för långsamt, eller som nu - går upp för fort…
Akuten
De började spekulera i vätskeansamling i mig och tittade på mina ben. De VAR ganska svullna och har faktiskt varit så ett antal dagar, kunde jag intyga. Jag tänkte att det berodde på två ganska stora sår som jag har på benen, vilka har sett lite otrevliga ut. De höll med om att det kunde vara såren som var orsaken, men oavsett var det inte helt bra med kombinationen av stor viktuppgång på kort tid, svullna ben och mitt svaga hjärta. För att få det utrett ordentligt skulle jag åka direkt in till akuten. Kl 15 en vardagskväll åker jag inte in till akuten. Det sa jag förstås inte till dem, men jag bestämde det för mig själv. Jag ville hem, hämta barnen, fixa middag och sen få barnen i säng i normal tid. Eventuellt kunde jag åka in dagen efter, men det var jag också tveksam till. Min fördom om akuten är att det är helt onödigt. Man åker in, sitter flera timmar och sen åker man hem utan att bli mycket klokare.
Fredagen kom och jag hade gjort planer för dagen. Inga planer som innefattade akuten, jag mådde ju bra och var övertygad om att svullnaden skulle gå över av sig själv. Men så ringer psykologen och frågar hur det gick på akuten... Jag fick ju erkänna att jag inte varit där. Hon betonade ännu en gång vikten av att faktiskt åka in och kolla det så att inte hjärtat skulle krångla till det med den onormala belastningen. Ett litet frö av oro såddes i mig och detta fick sen gödning och vatten av vänner som alla sa att jag verkligen borde åka in och kolla det. De sa det bara mer eller mindre subtilt, men jag gav ändå till slut upp och insåg dessutom den pinsamma situationen som kunde bli på måndag när jag träffar min psykolog igen om jag inte hade kollat upp det. Jag hade framstått som lite väl nonchalant i min behandling. Deras råd och rekommendationer ska ju tas på allvar om jag nu ska vara på behandling alls, annars finns det ingen mening med det. Jag åker alltså in till akuten strax före lunch på fredagen.
Väntan
Oj, herregud vilken dryg process det var. Stackars, stackars alla de som är sjuka och måste åka in akut ofta. Och vad i helvete är det för system där det ska gå till på detta viset. Man måste ju kunna effektivisera hela processen kring akutsjukvården. Jag förstår att det kommer verkligt akuta fall som måste gå före mindre akuta patienter, men det borde ändå gå att lösa och få det effektivare än såhär. Till exempel, varför inte ha en akut-akut-sjukvård med en egen avdelning, och sen en prio 2-avdelning. Båda fullt bemannade med tillräckligt mycket personal för att mata igenom folk lite snabbare. Undrar hur det fungerar utomlands. Sverige kan iallafall inte ha något bra skolexempel på prima akutsjukvård, bättre exempel måste gå att hitta. Någon som har erfarenhet och kan berätta om bättre exempel?
Jag kommer alltså in och får börja med att sitta/stå och vänta en halvtimme innan jag ens får prata med en receptionist. Sen, och redan där är man lite körd känns det som, blir man taggad och får ett plastarmband, efter man suttit och förklarat sitt bekymmer. Nu tillhör man dem, känns det som. Ut och sitta i väntrummet. Lång-väntan nummer 1, väntan på att komma in och göra lite grundläggande undersökning. I mitt fall innebar detta en väntan på en och en halv timme innan jag blev inkallad. Givetvis slapp jag heller inte undan att ta blodprov... Jag HATAR att ta blodprov. Jag ligger och åmar mig som en uttorkad mask på britsen, utan chans att komma undan. Blodprov och EKG skulle de ta. Efter det är det ut och vänta igen. Denna gången kunde de iallafall förvarna om att det skulle ta lång tid. Minst en timme skulle det ta för blodprovet att analyseras. Som tur var hade jag med mig en liten matsäck som jag tagit med det när jag åkte ifrån jobbet efter att ha varit där på förmiddagen och sökt jobb. Där var lite bröd och grönsaker, det fick bli en enkel lunch ute i väntrummet... Inte den finaste och trevligaste restaurangen alltså, men jag vågade heller inte gå därifrån i rädsla att missa när de kallade. Man kunde ju alltid hoppas att det skulle gå snabbt... (naiv tanke...). Jag hann äta och jag hann vänta. Och vänta. Och vänta. Fruktansvärt uttråkad och rastlös gick jag på toa. Precis när jag stänger toadörren ropar de såklart på mig, efter tre timmars väntan sedan den förra händelsen. Toabesök prioriteras i detta fallet långt ner - jag behöver inte vänta mer på att få komma in än vad jag redan gjort, tyckte jag. Men så fantastiskt revolutionerande var det dock inte att få komma in. Den enda förändringen var att jag fick ett nytt rum som jag kunde sitta och vänta i... Denna väntan var inte roligare. Batteriet började ta slut i telefonen, vilket skulle innebära att situationen blev än mer tråkig och händelsefattig. Efter två timmar började jag rota i min matkasse på jakt efter något som iallafall kunde likna mellanmål/middag eftersom det var hög tid för det. Några små chilipaprikor fick det bli... Men precis när jag börjat tugga på dem kom såklart en läkare. Jag svär att de har en under uppsikt hela tiden och bara väntar tills man håller på att bryta ihop eller tar sig an något kreativt - såsom att gå på toa eller att äta. DÅ kommer de. Så länge man sitter och bara tittar och ser helt förstörd och uttråkad ut, då låter de en hållas. De vet då att de har en under kontroll. En människa som är uppgiven och väntar är lätt att hantera. En kreativ och produktiv människa kan bli farlig - tänk om den börjar protestera och ifrågasätta systemet...
Undersökning
Det kom alltså in en underläkare och började ställa frågor och undersöka mig. Jag förvånades över titeln, jag visste inte ens att det fanns en underläkare. Varför är det inte en riktig läkare, vad fattas hon som placerar henne lägre i rang än bara läkare? Hon hade heller inte hela svaret på vad som var fel med mig efter sin undersökning, utan fick gå och rådfråga sin överläkare. De var överrens om att svullnaden troligen berodde på mina infekterade sår. Hjärtat var fint så det behövde inte oroa oss i nuläget (vilket låter trevligt såklart, jag vill gärna ha ett fint hjärta). Som bot mot svullnaden och infektionen fick jag penicillin. Hon KUNDE ge mig vätskedrivande också, men eftersom jag var så låg i vikt ändå, trots min trekilosuppgång, så tyckte hon det blev fel att krama vätska ur mig. Penicillinet skulle fixa problemet. Och sen var jag äntligen, äntligen färdig där. 1750 kom jag därifrån, dvs mer än 6 timmar på akuten. En tur till apoteket också bara, sen kunde jag äntligen köra hem igen... En hel dags väntan för att få en burk penicillin. Jag försummade vänner jag skulle träffat, hunden fick vänta orimligt länge innan han blev rastad och jag har nog inte varit så uttråkad på 15 år (sist jag väntade så länge utan att veta hur länge jag skulle vänta var på Cuba, men det är en annan historia). En timme skulle jag kunna gå med på att det hade varit rimligt att vänta, inte 6-7 timmar... Återigen, stackars, stackars de som måste åka in ofta för att få hjälp. Medan jag satt där och väntade kom det folk som hade hål i huvudet, bokstavligen, och folk som satt och kippade efter andan. De fick också sitta och vänta i evigheter. Nä, ändring av systemet! Jag klandrar absolut inte sköterskor eller läkare, de kutar omkring som myror och är förvånansvärt trevliga och lugna när de väl lyckas stanna hos en. Men istället för att de springer som myror skulle jag vilja se dem gå som betande kor eller något och att alla ändå fick hjälp inom rimlig tid. Jag är kanske en drömmare, en som lever i en orimlig önskan om en utopi...
Annars?
Hur går det då med störningen och motivationen? Jotack, det går nog bra. Hade lite känsla av att motivationen kom lite på glid ett par dagar och att störningen började låta lite mer, men jag tycker ändå att jag lyckats hålla mig motiverad. Mina visualiseringar av mig själv om tio år och med delmål såsom intervju och eventuellt dejting håller mig på rätt bana. Det kräver dock att jag sätter mig ner nästan varje dag och tänker efter. Går igenom dagen lite ifall det är något som oroar mig och återknyter till den där stolta känslan av att ha klarat det - att ha besegrat sjukdomen och att stå som vinnare på prispallen. Med den känslan aktiv och aktuell i hjärtat är det lättare att ta striden mot en macka eller lite extra gröt.
Fest
En annan stor händelse är den sociala tillställningen som det bjöds på denna veckan. Fantastiskt roligt har jag lyckats få till det så att jag kunde åka på halloweenfilmfest hos mina gamla vänner. Jag har sett fram emot att träffa dem väldigt länge och nu var det alltså dags. Visst fanns det en oro över maten och hur jag skulle klara det. Men jag försökte skifta fokus till att tänka på hur kul det skulle bli och att jag faktiskt fick lov att ta en avslappnad lördag där jag bara tog det lugnt, kollade på skräckfilm och umgicks med goda vänner. Strategin funkade bra, jag kunde koppla av i soffan och bara precis kolla på film! Och jag åt tillochmed en bit vegansk morotskaka, trots att jag lätt kunde smita ifrån den eftersom den serverades precis när jag skulle gå. Av artighet och nyfikenhet tog jag en liten bit innan jag gick! Lite ångest hade jag allt över den, men den arbetade jag bort genom att tänka att jag var värd den och hade haft en trevlig kväll – jag kunde få lov att fira med den biten kaka. Även små steg kan vara stora ibland. Sluta aldrig att kämpa!
