fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Uppdrag

Kategori: Allmänt

Var har mina känslor tagit vägen...?! Jag insåg i veckan att jag är ganska känslokall och avtrubbad. Ingenting är särskilt roligt, jag känner ingen spänning eller nyfikenhet inför nya upplevelser och jag bryr mig inte nämnvärt när det är något tråkigt heller... Det var en tråkig insikt att få, så vill jag såklart inte vara. Jag vill känna både kärlek och glädje och jag vill ha nära kontakt med mina känslor. Hellre lite mjuk och färgglad än ett grått stenansikte. Jag vet också att det är energibristen som är orsaken till mitt avtrubbade tillstånd. Vägen till lycka går via maten, det vet jag också. Det är bara att ge sig på det. Bara att göra. Bit ihop och ta kampen, varje dag, varje måltid, varje stunds ångest för utebliven träning eller jobbigt livsmedel. Fortsätt kämpa! Och jag kämpar!

Trasig kropp som behöver byggmaterial

Nu kan jag ha varit påverkad av det faktum att jag har tuggat i mig penicillin hela veckan också. Benen har också sett lite risiga ut och till och från och gjort lite ont, det har också tagit udden av mina känslor. Därtill har jag sovit dåligt och varit konstant trött, vilket också kan ha berott på penicillinet och att kroppen jobbat med läkningen av benen. Allt sammantaget tillsammans med den snåla och begränsade kosten som jag har levt på och till viss del fortfarande har så är där inte så mycket för kroppen att jobba med. Boken Mattillåtet gör liknelsen av kroppen med en byggarbetsplats. För att kroppen ska kunna bygga upp sig ordentligt måste det finnas byggmaterial av alla sorter för att byggandet ska kunna gå vidare. Om det inte finns tegelstenar (protein och vitaminer/mineraler) till exempel så blir det inget bra hus, finns det inget att transportera materialet med (kolhydrater och fett) så står det still, finns det inga arbetare som jobbar med glädje (känslor) så blir det en tråkig arbetsmiljö. Och med begränsade resurser så får kroppen jobba bäst den kan med det material som finns. Kommer det inte några leveranser av nytt material så går konstruktionen ner i lågvarv - arbetarna kan gå hem och arbetsplatsen/kroppen ser slö och övergiven ut. Det material som finns eller kommer måste gå till det nödvändigaste, dvs hålla ihop så det inte rasar. I mitt fall går energin och materialet åt till att lappa ihop benen som är trasiga och då finns det inte tillräckligt med energi till att hålla mig pigg och sprudlande av känslor. Lösning: ge kroppen mer material.

Utmaningar

Min psykolog hjälper mig också med att komma med utmaningar åt mig för att hjälpa mig att bygga bättre. För en icke-störd person ser utmaningarna troligtvis otroligt väldigt banala ut, men för mig är det inte så simpelt. Vissa lättare än andra såklart, men det är bättre att ta små steg på en vinglig bro än ett stort hopp där jag riskerar att trilla ner i avgrunden. En utmaning var därför att jag skulle äta knäckebröd till mellanmålet på eftermiddagen, inte bara en frukt och näringsdryck som jag sträckt mig till innan. Nästa utmaning var att jag skulle jobba med mig själv och ta det lite lugnt också - jag skulle sitta still på kvällen och se på film med barnen. Den sista utmaningen var att jag skulle äta falafel igen (för att avdramatisera något jobbigt måste jag utsättas för det flera gånger utan alltför lång tid emellan). 

Utmaningarna i verkligheten

Med målet att bli frisk och min Andreas-om-tio-år-filosof-frisk-och-stark som hjälp har det funkat ganska bra med utmaningarna. Knäckebröd fick jag i mig hälften av dagarna iallafall, de andra dagarna funkade det inte eftersom jag var iväg och att ha med mig knäckebröd i bilen funkar inte så bra. Filmutmaningen var lite svårare och krävde mycket tankeverksamhet och planering. Vad skulle vi äta, hur skulle vi få ihop kvällspusslet vad skulle vi se. Det blev tacos, vi åt i soffan för att effektivisera och vi såg filmen Det regnar köttbullar 2. Jag hade inte så mycket behållning av filmen eftersom jag samtidigt trollade och jonglerade med alla tacotillbehör och satt och tänkte på att jag satt stilla i en och en halv timme. Men jag gjorde det. Barnen tyckte det var jättekul. Däremot blev det inte så effektfullt eftersom det skulle vara något jag gjorde för min egen skull för att vara snäll mot mig själv. Nu blev det något jag gjorde för barnen, vilket visserligen också är fint och jag fick samtidigt sitta still, vilket också är nyttigt för mig. Men jag måste försöka hitta något som kan vara en frisk njutning och avkoppling åt mig själv också. Den tål att tänkas mer på, jag kan inte riktigt komma på vad jag kan göra som motiverar tillräckligt mycket och som jag vågar ge mig på. 

Falafelutmaningen har varit den svåraste och den jag fortfarande inte har lyckats med. Inte på grund av bristande motivation egentligen, även om det också påverkat till viss del, men till största delen har yttre faktorer och omständigheter påverkat att det inte blivit av. Eftersom jag bor som jag gör är det inte bara att springa ner och ta en falafel från närmsta falafelfixare i något gathörn, utan det krävs att jag klär på barnen, sätter oss i bilen och kör en stund för att hämta det. Barnen gillar inte ens falafel, vilket gör att de vill ha något annat ändå och samtidigt vill de gärna att vi äter ungefär samma eller liknande mat. När grabben därför hellre ville laga mat tillsammans med mig och äta veggoburgare, trots att jag försökte locka med att äta ute, så gav jag mig ganska lätt. Kanske billiga undanflykter, men det har iallafall inte blivit av att jag ätit någon falafel än. 

Födelsedagskakor

En annan utmaning var helgens familjefirande. Visserligen var det farsdag, men vi skulle istället fira morsan och mormor som fyllde år. Jag visste redan innan att det skulle bjudas på både kakor, grädde och middag med fett. Trots att jag fick förklarat ganska exakt vad det skulle bjudas på så stängdes öronen av och paniken satte på mig brus-hörlurarna så fort kakor kom på tal... Morsan hade ansträngt sig och både bakat och lagat veganskt, så det etiska bekymret var ur världen. Jag fick även fri väg att välja vad jag ville äta eller låta bli. Med mycket panikbrus och kamp kunde jag både äta och vara social. Kakorna VAR goda (någon rolig platt rulltårta med soyagrädde på och så någon bakelse istället för tårta). Middagen slank också ner, lite enklare eftersom det var lite mer bekväm mat. Jag kunde även här använda mig av byggarbetsplats-metaforen när jag tänkte på att morsans mat innehåller mer fett än jag skulle ta själv. Min kropp behöver det för att alla funktioner ska fungera ordentligt. Den bristen på fett som jag troligen har de flesta dagarna gör att det finns utrymme för att fylla på lite extra en dag så att kroppens försummade delar kan få återhämtning de också. 

Palats

Nu har den nya veckan redan börjat. Jag tänker mycket på att vara snäll mot mig själv. Motivationen är fortfarande hög att bli frisk och stark och jag är fortfarande taggad och inspirerad att ta mig an denna veckan med full kraft. Penicillinet är slut, benen känns bra och ser bra ut och jag har nya glasögon och ny bil :-). Till helgen har jag dessutom jobb som filosof, vilket fungerar som ett bra kortsiktigt mål att jobba mig stark till. Here we go! Jag ska bygga upp mitt ruckel till kropp till att bli ett präktigt palats!

 
Kommentera inlägget här: