fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Iceclimber

Kategori: Allmänt

Likt en frusen stackare som ligger i isvaken kämpar jag med mina små isdubbar för att ta mig upp. Små steg i taget för att inte halka ner igen. Varje tag är en ansträngning, varje bit fram är en vinst även om vinstens sötma inte ger sådär värst mycket glädje och effekt just nu. Men slutmålet är värdefullt, det är dit jag vill nå, men vägen dit måste bestå av delmål och firande. Därför fortsätter jag gärna att kämpa. Jag har böjt ner pannbenet åt rätt riktning nu. Jag SKA upp. Jag SKA kunna stå rakryggad och skaka av mig, kunna stå stor och stark. Jag SKA klara det. 


Tung vecka

Det har varit en minst sagt tuff vecka. Redan på måndagen fick jag huvudvärk. När jag får huvudvärk så brukar den vara ett par dagar innan den släpper igen. Det är drygt och det påverkar mig ganska mycket i den mån att jag blir trött och omotiverad till allt. Relativt bra klarar jag av att föra mig socialt ändå om dagarna, även om det sänker gnistan i mig, men det är framförallt framåt kvällen som energin är helt slut. Det är också på kvällen jag behöver som mest energi för att orka utmana mig när det gäller maten och ångesten över att inte träna. När jag ringde vårdcentralen för att be om hjälp när huvudvärken inte gått över i slutet av veckan så frågade de mig om jag testat synen på länge… Oj, nä, det har jag tänkt på göra ganska länge ändå. En enkel lösning på huvudvärken kan ju vara att skaffa nya glasögon! Tidigare har jag tänkt att jag kommer att förändra synen ändå när jag går upp i vikt och kroppen ändrar sig, men jag kan inte gå och vänta på det. Vikten kanske inte ens är hela lösningen, synfel kan jag ju ha ändå och behöver ändå korrigera synen och kanske skaffa nya glasögon igen om ett år. Bättre att ha något som tar bort problemet fram till dess också. Med tanke på att jag tydligen såg riktigt dåligt när jag gjorde synundersökning så kan det säkert hjälpa mig med huvudvärken att skaffa glasögon. 

Trots huvudvärken har jag dock ändå lyckats hålla motivationen och energin uppe för att hålla mig på rätt väg. Det kom en stark motiverande överraskning i måndags - jag blev kallad till anställningsintervju!!! :-) Om jag skulle på intervju så ville jag se frisk och stark ut så att de skulle välja mig. De vill gissningsvis ha den starkaste och ståtligaste kandidaten, inte den klena sjuklingen som inte orkar gå uppför trappan ens. Därför vågade jag äta ordentligt fram tills dess - här gällde det att boosta sig ordentligt och bli full av energi. Ett par dagars ordentligt ätande gör kanske inte så stor skillnad egentligen, men det motiverade mig iallafall att göra det, vilket såklart är jättebra. 

För kännedom så gick intervjun så bra som man kan förvänta sig, tror jag. Jag gjorde vad jag kunde och svarade uttömmande på alla frågor. Det kändes bra. Sen är de såklart proffs på att vara trevliga och ha pokerface ändå så det går inte att säga mer än att det kändes ok för mig. 

Visualiseringar med vikten

Huvudvärken hängde dock ändå sig kvar även över intervjun. Förut brukade jag kunna komma ut och springa lite och på så vis skaka av mig spänningarna, men det vågar jag inte göra nu. Jag VILL inte göra det eftersom det skulle leda mig åt fel håll på vågen. Jag VILL jobba mig upp över ytan. På tal om vikten så gjorde vi intressanta visualiseringar på min kinesiska terapi denna veckan. Vi tittade just på vikten och hur jag skulle reagera om jag gick upp i vikt och vågen visade si och så mycket. Nu hade jag terapin dagarna före intervjun, så jag var visserligen påverkad av tankarna kring den och taggad till tänderna för att den skulle gå så bra som möjligt. Men oavsett så var det intressant att föreställa mig ett viktpåslag på 1,5 kg vid nästa invägning. Det kändes ok. Jag var inte rädd och fylld av ångest i min visualisering. Jag vet vart jag vill - se stark ut på intervjun. Nästa mål sen är att jag vill börja träna någon kampsport efter nyår. För att kunna göra det måste jag väga ganska mycket mer än idag. Jag satte en siffra 10 kg upp som en tankelek. Det kändes ok. Jag var inte rädd för den siffran heller. Överraskad men glad över reaktionen fortsatte vi och kollade på hur mycket jag föreställde mig att jag vägde om 10 år. Min bild av mig själv om tio år var att jag var ganska mycket grövre än idag. Troligen har jag gymtränat en del fram till dess för bilden av mig själv föreställde jag mig att jag hade väldigt grova underarmar och killen (jag) var en rejäl bit - en stabil kille. Vikten jag hade då var mer än 15 kg upp från min nuvarande vikt och mer än jag har vägt på mååånga år. Jag har inte vägt så mycket sen jag gjorde militärtjänst och då, som kökschef var tvungen att smaka på maten och gärna försåg min stabschef (och mig själv) med varma wienerbröd varje morgon. Det kändes ok. Jag var inte rädd för den vikten heller. Väldigt intressant och överraskande, men kul. Så skönt att inte behöva vara rädd. 


Positiv och negativ motivation 

I vardagen är det visserligen svårt att bära med mig den känslan av att inte vara rädd varje dag när jag ska äta. 10 år fram i tiden är lite för långt att fokusera när jag ska motivera mig. Betydligt lättare med snabba mål såsom intervjun. När det är så nära i tiden inser jag att det inte går att vänta längre. Efter intervjun har jag fått en ny motivationsfaktor. En negativ sådan denna gången, intervjun var något jag drogs till att prestera på. Nu har jag fått något att fly ifrån. Båda funkar bra för att motivera mig. Det var på mitt besök hos psykologen nu i veckan som jag återigen fick träffa min läkare. Hon är väldigt uppmärksam på mig... Eftersom vikten trots allt inte visade på rätt håll (fastän jag kämpat, ätit bättre och hållit mig borta från träning) så tänkte hon gå in och skriva en remiss till slutenvården i Lund. Dvs hon ville lägga in mig på dygnet-runt-behandling... Dygnet-runt-behandling är min skräck. Det jag absolut inte vill. Dels för att jag hört skräckexempel på andras upplevelser av det och dels för att jag då är helt utan min familj ett antal dagar... Jag lyckades övertala henne att ge mig en vecka till att lyckas med att vända vikten. Nu har jag alltså denna veckan på mig att få i mig tillräckligt mycket mat så att vågen kan visa positiva siffror nästa gång. Det var fruktansvärt frustrerande att se resultatet på vågen denna gången eftersom jag faktiskt VILL gå upp och när jag nu har föreställt mig att det kommer att kännas ok när jag gör det. Och så får jag ett minusresultat istället... Det blev en förlorad boll, inget att hänga upp sig på och bli negativ över. Fokus på nästa boll bara, hela tiden fokus på nästa, varken mer eller mindre. 


Dejt 

Ytterligare motiverande faktor är hela dejtinghistorien. Jag hade dejt på gång och vi planerade att ses, men min dejt hade börjat tänka på mig och min sjukdom. Hon blev rädd att jag skulle vara en belastning och ett jobbigt sällskap... Hårt, men förståeligt. Såklart har hon en poäng, jag ÄR inte mitt rätta jag just nu. Det finns mer personlighet i mig som är nertryckt av störningen och av energibrist just nu. Jag KAN inte vara fullt närvarande vid en matsituation eftersom jag tänker på vad vi äter och hur jag ska det passar in i bland dagens övriga måltider och aktiviteter. Så ska det såklart inte vara. Om jag kan komma upp lite i vikt kommer en hel del av såna tankar försvinna, det blir lättare att äta ovan mat om jag är van vid att variera och utmana mig. Personligheten kommer fram mer när jag orkar mer och kroppen mår bättre. Dessutom har jag bättre kontakt med mina känslor och kan känna efter bättre själv ifall det är en bra relation eller inte. Just nu är känslorna höljda i dunkel till stor del. Jag vet inte riktigt vad jag känner, om något alls i många situationer, hur ska jag då kunna känna glädje i en begynnande relation?! Två dejter och två försök har nu misslyckats på grund av störningen. Det ska inte hända igen. 

I skrivande stund börjar huvudvärken äntligen ge med sig. Jag ser fram emot en fantastisk ny vecka, ny månad och nya utmaningar. Jag ser fram emot att fortsätta kampen och matchen. Det är inte bara en match och strid mot ätstörningen, utan även en prestigekamp mot de andra behandlingarna jag genomgått. Jag ska lyckas där de misslyckats. Även om jag har psykologhjälp så är det ändå JAG som krigar om dagarna och på så vis räknar jag det som att det är JAG som krigar själv. Innan var det Capio som gav mig allt serverat och höll mig i handen hela dagarna. Som en romantisk avslutning på dagens inlägg har min dejt tänkt om igen och vågar chansa på att jag kan vara en hyvens kille trots allt. Jag ska inte göra henne besviken på den punkten!

 

 

Wow, vilket lappkast, vilken rivstart!!!

Kategori: Allmänt

Vilken vecka!!! Helt otrolig! Så mycket har hänt denna veckan så jag vet knappt var jag ska börja. Kan tillochmed vara så att det är idel positivt att komma med denna veckan :-) 

Det har framförallt varit tre riktigt stora händelser som har påverkat mig väldigt mycket denna veckan. Tre stora motivationsfaktorer som var och en skulle vara tillräckliga för att verkligen ge mig en hård spark i ändan. Nu är det fokus framåt och bara framåt. En boll i taget. Jag ska tamejfan vinna matchen! Men en boll i taget. 

Första händelsen

Jag var på min kinesiska terapi igen i måndags. Min tredje gång där och jösses vad det gav effekt denna gången. Det känns som att jag hade legat där på terapibänken en vecka så mycket som jag gick igenom. Det tog iochförsig också en och en halv timme, även om jag tyckte det kändes som en kvart när jag väl låg där. Jag tror vi hittade roten till mitt krångel och vi hittade en riktigt stark motivationsbild åt mig. En känsla som jag kan plocka fram vid behov och som jag ska ha som vägledare. Jag ska följa den känslan och framförallt KÄNNA den för att bibehålla min motivation. 

Jag började med att återuppleva känslan jag hade när jag sist vägde mig och såg resultatet som ju var en minskning på 2,5 kg. Det kändes ju spännande. En lite obehaglig, kittlande känsla. Lite som att åka bergochdalbana. En känsla av att det var lite farligt och förbjudet, men ändå en spännande känsla av kontroll. Jag kan styra över min kropp som jag vill, en lite härlig maktkänsla. Det är JAG som bestämmer över denna kroppen. Farligt inser jag visserligen att leka med elden, men spännande. Som ett 5-årigt barn kunde jag återskapa samma känsla när jag lekte med farsans stora machete i garaget. Det var aldrig något jag faktiskt gjorde då, men jag ville gärna. Nu fick jag göra det i tankarna och kände samma spännande, farliga känsla som jag känt på vågen. Jag FICK ju inte, det visste jag. När terapeuten frågade vad jag skulle med den till så insåg jag att det var ju faktiskt inte att förstöra något jag ville. Det jag ville ha var känslan av kontroll - nu kunde jag bestämma och jag kunde försvara mig och familjen om det behövdes, maktkänslan igen. Terapeuten bad mig känna hur det skulle kännas om jag faktiskt FICK ha den, om det var ok för mina föräldrar. Plötsligt kände jag mig jättestolt! SÅ stor och stark jag kände mig. Jag struttade omkring i huset med macheten hängande i hölster vid benet som ett svärd. Jag ägde världen! 

Hon bad mig tänka mig som 12-åring med kniven, men då var inte kniven lika spännande längre. Den hade gjort sitt och var tillochmed lite i vägen. Jag la den och tittade efter något annat redskap, men jag insåg att jag inte behövde något verktyg eller vapen. Det jag skulle göra var att lära mig att använda mig själv, min egen kropp. Jag skulle lära mig någon kampsport. Kanske karate. Terapeuten bad mig att jag skulle föreställa mig att jag hade svart bälte i en kampsport och stod på prispallen och hade vunnit alla matcher. Åh, vilken lycka, vilken stolthet!! Jag ägde världen igen! Och där hade vi det. Den där goda, gyllene känslan jag hade i hjärtat och magen, tillochmed omkring hela mig skulle jag ta med mig in i nuet och verkligheten. Det jag saknar och vill ha är en känsla av kontroll och av att kunna försvara mig. Det bor väl en liten rädd pojke inom mig som vill ha en känsla av kontroll och kunna försvara sig. I mitt vuxna liv nu kan jag se hur min självkänsla kan stärkas genom att lära mig kampsport. Jag får utlopp för mitt kontrollbehov och kan modelera med min kropp där. Problemen började nog faktiskt i samband med att jag slutade träna thaiboxning kom jag på nu... Hah, där ser man... 

Det var alltså bristen på kontroll och självkänsla som har hållit mig tillbaka. Jag har inte vågat släppa min kontroll över vikten eftersom jag inte har haft något att ersätta den med. Nu har jag hittat ett substitut, något annat att kontrollera och känna stolthet i. Jag ska lära mig kampsport som en symbolisk grej om inte annat. Karate eller thaiboxning återstår att se. Karate lockar pga det japanska, filosofiska och att man hela tiden kan stiga i grader med nya bälten - det blir steg att fira efterhand som man levlar upp. Thaiboxning lockar eftersom den känns mer effektiv och hård - lite mer spännande. 

Men jag sa ju att jag hittade både roten till krånglet och en motivationsbild. Roten var bristen på självkänsla och saknad av kontroll. Motivationsbilden blev av mig själv 10 år framåt i tiden. På frågan vad jag gör och hur jag ser mig om tio år kunde jag lätt svara att jag var stark och frisk, såg bra ut (bra i betydelsen just frisk och stark) och jag jobbade som föreläsare, författare och filosof. Jag stod på scen som inspirationsföreläsare och hade skrivit filosofiska böcker i ämnet. Parallellt med detta höll jag diskussionsforum med kniviga filosofiska tankelekar (något jag redan börjat med faktiskt, bara att boka en tid ;-) ). Denna bilden och denna Andreas-om-tio-år ska jag ha som förebild och guide. Jag ska be mig själv om råd när jag står och ska välja. Exempelvis om jag ska gå och handla och ska handla bröd - Hur skulle Andreas-om-tio-år göra? Skulle han stå och titta igenom alla brödens näringsvärden i jakt efter brödet med lägst kalorier innan han valde, eller skulle han ta ett som såg gott ut? Det sistnämnda såklart. 

En Andreas-om-tio-år och en gyllene stolthetskänsla av att ha vunnit alla matcher och stå överst på prispallen fick jag alltså med mig därifrån. Det var lätt att gå därifrån. Supertrött på kvällen förstås efter den stora upplevelsen, men det var en nöjd Andreas som gick och la sig den kvällen. 


Andra händelsen

Nästa händelse som påverkade mig ganska starkt var av mer fysisk karaktär. För det första blev jag sjukskriven av min läkare när jag var hos psykologen i början av veckan. Läkaren sitter vägg i vägg med psykologen och har full koll på mig nu... Vilket ju är bra, jobbigt, men bra. Iallafall, eftersom min arbetsgivare inte ville hjälpa mig att komma på fötter genom att ge mig något fysiskt lättare jobb än vaktmästarjobbet, så sjukskrev hon mig. Jag FÅR INTE röra mig så mycket. Lite småjobbigt tyckte jag och tänkte på mina kollegor som nu får slita en man kort igen, men samtidigt så är det kanske bäst för mig. Jag ÄR trött i kroppen. Varje steg är tungt bara jag går vanligt. Att då också jobba i tunga kläder och utföra fysiskt arbete är något jag måste använda mycket mental kraft för att klara. Nu, som sjukskriven, kan jag använda den energin till att orka stå emot ätstörningen och prestationsdjävulen. Min positiva tanke blev att jag ska förvalta tiden väl. Jag ska inte bara gå och dra, utan jag ska lägga all min tid på att söka nytt jobb. Ett jobb där jag är mer stilla. Därför spenderar jag nu dagarna med att söka jobb. I denna vevan tog jag lite motvilligt en selfie för att skicka till en kommande dejt. Jag fick då själv också se hur jag faktiskt ser ut. Spegeln säger tydligen inte riktigt sanningen, för bilden jag fick se av mig i telefonen var ingen rolig syn. Fy vad hängig och sjuk jag såg ut. Påsar under ögonen, blek och utmärglad. Inte roligt alls. 

Jag fick också frågan av en god vän som är insatt i jobbrekryteringar just om hur jag såg ut nuförtiden. Om jag ser sjuk ut kommer jag inte att få något jobb. När man anställer vill man anställa en som ser frisk och stark ut. Man tar ju inte den sjuklige, oavsett hur bra CV den har. Survival of the fittest. Det gav mig en rejäl tankeställare. Jag vill ju inte se ut sådär själv ändå och jag vill hellre kunna skicka bilder av mig till en dejt där jag ser lite roligare ut, men framförallt är det inte lönt att jag söker jobb hela dagarna om jag sen ändå aldrig kan få jobbet när jag kommer på intervju och ser sjuk ut. Här måste ätas och komma upp i nivå så att jag blir presentabel. 

Är det någon som har något jobbtips så får ni gärna höra av er. Jag har 6 sjukskrivningsveckor på mig att hitta nytt :-). Admin/koordinatorsjobb är det jag letar efter. CV skonar jag ointresserade läsare från att läsa här ;-)


Tredje händelsen

Eftersom jag hade låg puls när läkaren testade den så blev jag skickad för att kolla mitt EKG. Inga konstigheter med det. Det såg bra ut sa de. Långsamt men bra. En puls på 35. Inget som förvånade mig nämnvärt, jag tränar ju och har en liten kropp. Hjärtat behöver inte slå mer. En låg puls är ju bra, se på Gunde Svan. Sist jag var sjuk hade jag en puls på 32 direkt när jag la mig, trots att jag hade tre skrikiga barn i rummet. En puls på 35 var därför ingen överraskning. EKG-läkaren sa också att det såg bra ut. Ett lugnt och fint hjärta. Det var dock inte lika positivt när jag kom till min egen läkare dagen efter (jag skulle bara träffa psykologen egentligen, men återigen hade min läkare koll på mig och ville prata). Tydligen hade EKG-läkaren ringt henne efter mitt besök. Bara det tog hon som alarmerande, det gör de inte med alla patienter. Det var en farligt låg puls. Min hänvisning till Gunde Svan och vältränade människor höll inte. Visst, det kan vara bra med en låg puls om man är normalviktig och äter ordentligt. Men INTE om man har en allvarlig anorexi... Hjärtat slår långsamt för att det inte får energi. Hjärtmuskelaturen är också trött, hjärtat ORKAR inte slå snabbare än så. Det är ett svagt hjärta. ... ... Den kommentaren tog. Jag vill ju ha ett starkt hjärta. Nu må jag göra romantiska analogier, men det funkar ju det också, kommentaren tog hårt. På frågan om jag tränar svarade jag ärligt ja. Direkt livsfarligt, sa hon. Varje gång jag tränar försvagar jag hjärtat ytterligare. Risken är att hjärtat stannar. Nu har jag svårt att ta till mig en sån extrem, men visst jag köper att det inte är bra med träning. Jag vill oavsett ha ett starkt hjärta och om jag försvagar hjärtat genom att träna så är det ju fel väg att gå. Min bild var tidigare helt tvärtom - att hjärtat stärks av träning. Men så funkar det inte när man är i mitt tillstånd tydligen. Dessutom kan skelettet lakas ur eftersom jag tar av de reserver som finns i kroppen. Följden kan bli benskörhet, vilket också rimmar väldigt illa med min målbild som en stark försvarare. Kroppen behöver få mer energi och hjärtat behöver vila. Mat och vila är lösningen.

Små steg framåt

Med dessa tre händelser med mig i tankarna och ryggsäcken ska jag nu, ännu en gång, vandra framåt. Denna gången ska jag ta rätt väg. Nu vet jag vart jag vill gå och om jag blir osäker så har jag mig själv som vägvisare. Jag försöker ta några minuter varje dag att sätta mig ner och återuppleva min stolthetskänsla och måla upp bilden av mig själv om tio år framför mig. Det är dit jag vill, det är dit jag ska. 

Men vägen dit är inte enkel. Jag kan inte ta för stora kliv för då kan jag trilla alltför hårt. Små steg i taget är grejen. Jag vågar ännu inte ens försöka titta för långt framåt i rädsla för att det ska kännas som en alltför lång och jobbig väg och då inte orka försöka. Istället ska jag ha blicken här och nu, en boll i taget. Tanken och metaforen med en boll i taget fick jag av min chef. Det är en tennistanke, där man hela tiden ska fokusera på nästa boll. Varken den som spelades precis eller den som kommer efteråt, utan bara denna. Så länge man vinner sista bollen i matchen så är man vinnaren. Jag ser den gamle Stefan Edberg framför mig som blir sådär svenskt lagom-glad och knyter näven lite diskret vid sidan varje gång han vinner en boll. Så ska jag också göra. Jag tar en boll i taget och vinner jag den så ska jag bli lite lagom-glad. Missar jag en boll så är det bara fokus på nästa boll ändå. Den förra finns då inte längre. Nästa boll. En boll i taget. Jag ska tamejfan vinna sista bollen. Jag ska vinna matchen och nå mitt mål.

 

Experiment som spårat ur...

Kategori: Allmänt

Ojdå... Hur gick det såhär illa, så fort...?! Det var ju inte så bra. Kanske dags att avsluta det här experimentet och börja inse allvaret i den här situationen...

Saker och ting börjar dock hända omkring mig nu, saker börjar få lite mer fart. Det är mycket på gång och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag tror jag börjar i botten med de dåliga nyheterna så kan jag avsluta lite positivt med min syn på framtiden. 

All time low

Ålrajt, botten. Mitt läkarbesök på ätstörningskliniken. Det var nog tur att jag gick dit på sätt och vis. Jag hade tankar på att inte göra det, utan att ställa in allt vad som hade med dem att göra eftersom jag triggades till att jaga negativa/bekväma siffror på vågen. Nu gick jag ändå dit och fick börja med att prata med min gamla läkarkontakt, samma läkare som jag hade på Capio. Jag förväntade mig att hon skulle bli barsk och klaga på mig, same old, same old. Och jag skulle sitta där och tänka på annat medan hon haglade tips och rekommendationer. Nu blev det inte riktigt så. Hon var mer bekymrad och orolig. Jag var ett svårt fall, en besvärlig patient som hade svårt att släppa kontrollen, sa hon. Och jovisst, så är det nog. Får jag väl erkänna. Vi vägde mig. Minus igen... Denna gången hade jag tappat 2,5 kg till. På två veckor. Sammanlagt de senaste fyra veckorna har jag alltså tappat nästan 5 kg... Jag väger nu mindre än jag gjorde när jag skrevs in på Capio. Då vägde jag 56,6, nu klockar jag in på 54,6 och min läkare började dra igång sirenen. Bildligt alltså, inte bokstavligen så att det kom en ambulans, så illa är det inte, men det är inte bra förstås. Däremot drog hon igång lite processer - jag får en ny behandlare där på kliniken, den gamla som jag pratade lite med och som vägde mig hjälpte ju ingenting alls. Nu fick jag en psykolog som även fanns med på Capio och fikade med mig där. Hon har alltså lite inblick i hur manipulativ och förrädisk jag är med min störning. Förhoppningsvis kan hon tränga lite längre in i huvudet på mig och komma förbi min mur av trix och undanmanövrar. Henne ska jag nu träffa två gånger i veckan för att få rätt på mig. Ny behandlare alltså och en hel hög med näringsdrycker fick jag med mig. Jag blev också skickad att ta nya blodprov för att se hur påverkad jag var. 

Nya blodvärden

Blodprov fick jag också tagit och resultatet kom dagen efter till läkaren. Det såg tydligen inte så bra ut för hon ringde upp mig direkt. Jag ska bli skickad på ytterligare kontroll av sköldkörteln - värdet på den var tokigt. Levern var också påverkad igen och kroppen hade återigen hamnat i svälttillstånd... Det kan kanske förklara min mage kanske som har flippat ut lite den senaste veckan. Den tycks inte riktigt veta vad den ska göra med maten när den kommer ner utan höftar lite med den. Inte så att jag kräks eller medvetet jobbar ut det på annat sätt, men det verkar inte fungera helt perfekt därinne ändå. Skulle det vara tokigt med sköldkörteln så kan jag bli tvungen att peta i mig medicin för den. Olyckligt nog är det isåfall medicin som också bidrar till viktnedgång... Men vi är inte där än. Jag blev också hotad med att ta ångestdämpande medicin. Först var jag frågande till vad jag skulle med det till. Jag har väl ingen ångest? Men jo, det är ju det jag har, tyckte läkaren. Nu ogillar jag överlag att ta medicin och dessa skulle dessutom kunna göra mig illamående ett par veckor... Ett par veckor!!! Nä tack, det vill jag inte ha. Det blir jag dock så illa tvungen att ta om jag inte bättrar mig, sa hon.

Det positiva med läkarbesöket var alltså att de drog igång lite större cirkus och bättre tar tag i mig. Pinsamt att det ska behöva vara så, men jag måste nog bli mer kontrollerad för att inte smita undan för lätt. Att jag får en ny behandlare ser jag också som positivt. Jag vill gärna tro att den jag får är mycket bättre än den förra jag hade där på vuxenpsyk. Är det något fel på mina värden så är det såklart bra om jag kan få hjälp med att justera till dem igen så att kroppen blir mer optimal. 

Positivt

Lite mer positivt möte denna veckan var min kinesiska terapi. Inte lika positiv som första gången, men ändå givande. Jag tror att denna gången hamnade det lite fel i tid eftersom jag var där dagen före mitt läkarbesök. Läkarbesöket störde nog min avslappning och tankeförmåga. Jag hade tankarna på att jag skulle väga mig såsom dagen efter och kunde inte hänge mig helt åt henne och vara helt mottaglig, tror jag. Det var ändå inte helt bortkastat. Vi kom nog en bit på väg och jag fick en hel del ny energi åtminstone och all energi är väldigt välkommen måste jag medge, trött som jag är. Kanske blev det inte så mycket nya insikter egentligen, men lite, även om det mer blev ett konstaterande. Jag är ensam. Kanske är det så att ensamheten stör mig mer än jag trott och förväntade mig. Liksom förra gången jag var där på kinaterapi så jobbade vi just med känslorna och vi rotade denna gången lite bakåt i tiden. Det var då min ensamhet som stack ut som en jobbig känsla både från när jag var liten och när jag var lite äldre. Ensamheten är nog det som fick mig att börja ropa på hjälp via vikten och träningen också, på ett lite olämpligt sätt. Genom att träna kunde jag känna en viss gemenskap ett tag tills jag inte kunde träna bland folk längre pga barn och pappaledighet. När jag inte längre kunde träna bland folk så blev träningen något negativt, något som började bryta ner mig eftersom jag slutade äta ordentligt då också. Som barn kände jag mig lite utanför och udda, även om jag hade vänner som gärna ville leka med mig. Jag passade helt enkelt inte riktigt in, kände jag. Likaså är det nog nu. Inte det att jag går och tänker på att jag saknar något. Varken relation eller bra jobb, men det är nog inte såhär jag ska ha det. Det är inte såhär jag VILL ha det, faktiskt. Jag är lite malplacerad som vaktmästare, jag är en mer social människa än jag vill erkänna och mår nog mycket bättre om jag är i en relation än utan. 

Jobb

Att fixa nytt jobb genom ätstörningen är ju en märklig väg att gå, men det verkar nästan bli så. Jag har haft möte med min chef efter att jag var hos min läkare. Läkaren skrev en rekommendation om att jag inte borde jobba som vaktmästare eftersom det var alltför fysiskt krävande för mig. Jag bör heller inte bli sjukskriven på heltid eftersom då går jag bara hem och kan roa mig med störningen på heltid, det är inte bra. Istället bör jag få en tjänst där jag kan jobba mer stilla, men ändå vara fullt upptagen med att tänka så att jag inte sitter och funderar på störningen hela tiden vilket skulle ge mig ångest. Detta rekommendationsbrev presenterade jag för chefen och han drog igång en process med personalavdelningen. Möte med dem nästa vecka. Hur det går där vet jag såklart inte, men det vore nog bra med en lugnare tjänst för mig. Att kämpa mig fram som vaktmästare är ärligt talat ganska jobbigt med svaga ben och trött kropp. Det är mycket vilja som driver mig fram om dagarna. Chefen åkte med mig en dag för att se hur jag hankade mig fram. Givetvis jobbar jag. Jag gör det jag ska och lite till, precis som jag vill kunna göra. Den principen släpper jag inte på och där ger jag mig inte. Som jag sa till chefen, jag jobbar på så tills kroppen ger upp. Därför kan frågan om huruvida jag är arbetsför tas med lite skepsis. Jag KAN jobba och jag gör det, men det är bara för att jag tycker det är kul att böja ner pannbenet och köra på, trots kroppsligt motstånd. Vad som är lämpligt för mig skiter jag i, sålänge den förväntade servicen upprätthålls. 

Vägskälet igen

Mina möten till trotts och trots allas påpekande om hur allvarlig min situation är, så har jag inte ändrat mig något nämnvärt för det. Jag tog en näringsdryck extra en dag. That's it. Sen är jag kvar i ungefär samma mönster som vanligt. Lite mindre fys kanske, men det är för att jag inte orkar så mycket mer. Ändå försökte jag ta mig till gymmet idag, men lyckades inte komma in (ödet ryckte in och begränsade mig). Jag fortsätter experimentera och tycka det är lite kul och spännande att planera maten och träningstillfällena så att det blir så tajt som möjligt med kalorier för att jag ändå ska fungera och må någorlunda ok. Träningen bidrar med värme och endorfiner när kroppen är trött och frusen. JAG - HITTAR - INTE - MOTIVATIONEN!!! Motivation att bryta mönstret, modet och kraften att gå emot känslorna. Suck... Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv... Detta är inte sagt i nedstämdhet, utan mer irriterad förvåning. 

Jag tror ändå att den där ensamheten kan vara en liten kärna som blockerar mig. Känslan av att vara fel människa på fel plats. Å ena sidan är jag en ensam vaktmästare med ätstörning. Jag passar inte riktigt som vaktmästare, varken nu eller annars. Nu framförallt eftersom min kropp tar stryk (jag har jobbat fyra veckor och på de fyra veckorna har jag alltså gått ner 5 kg), men även annars eftersom jag inte riktigt känner mig som en vaktmästare. Jag är inte särskilt händig egentligen, jag må vara socialt trevlig och på så vis passa in som en gammal sorts vaktmästare som småskojar med personalen och kan vissla omkring och fixa enkla grejer (blåst är jag också eftersom mina kollegor troligen läser detta, men jag vill vara ärlig i detta forumet). Egentligen är jag mer en tänkare. Andra vägen är då istället kanske en go och glad filosof med ett trevligt förhållande. Att ha en relation på gång tror jag skulle kunna ge mig rätt spänning i livet för att tillfredsställa min experimentlust och lägga energi på det istället för på att krångla med maten. Om jag då också har ett jobb där jag får tänka mig trött istället för att jobba mig trött fysiskt, så får kroppen välbehövlig vila och kan byggas upp på ett friskt sätt. Vad framtiden har att erbjuda återstår att se. Jag försöker iallafall göra vad jag kan för att det ska gå denna andra vägen - mot en go och glad filosof med trevligt förhållande. Kanske fixar det sig med annat jobb på stället jag är nu med hjälp av störningen och personalavdelningen. En omplacering till en tjänst där jag inte rör mig lika mycket. Annars har jag börjat söka andra jobb själv också, mer på allvar nu. Således är det egentligen bara en tidsfråga innan det ändrar sig på den fronten. En relation jobbar jag på så gott det går. Det är ju inget man kan forcera fram eller bara gå och plocka sådär, men det händer saker där också ändå. 

Summering

Det positiva är alltså att de negativa resultaten som har varit denna veckan har fått saker och ting i rörelse lite mer. Saker och ting är på gång lite mer aktivt nu, både när det gäller jobb och behandling och förhållande. Kanske får jag inte någon klarhet i veckan som kommer, men det fortsätts iallafall jobba på alla plan med flera möten inbokade på alla fronter. Det är därför en spännande framtid som kommer.