fenixthegreen.blogg.se

Ojdå... Hur gick det såhär illa, så fort...?! Det var ju inte så bra. Kanske dags att avsluta det här experimentet och börja inse allvaret i den här situationen...

Saker och ting börjar dock hända omkring mig nu, saker börjar få lite mer fart. Det är mycket på gång och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag tror jag börjar i botten med de dåliga nyheterna så kan jag avsluta lite positivt med min syn på framtiden. 

All time low

Ålrajt, botten. Mitt läkarbesök på ätstörningskliniken. Det var nog tur att jag gick dit på sätt och vis. Jag hade tankar på att inte göra det, utan att ställa in allt vad som hade med dem att göra eftersom jag triggades till att jaga negativa/bekväma siffror på vågen. Nu gick jag ändå dit och fick börja med att prata med min gamla läkarkontakt, samma läkare som jag hade på Capio. Jag förväntade mig att hon skulle bli barsk och klaga på mig, same old, same old. Och jag skulle sitta där och tänka på annat medan hon haglade tips och rekommendationer. Nu blev det inte riktigt så. Hon var mer bekymrad och orolig. Jag var ett svårt fall, en besvärlig patient som hade svårt att släppa kontrollen, sa hon. Och jovisst, så är det nog. Får jag väl erkänna. Vi vägde mig. Minus igen... Denna gången hade jag tappat 2,5 kg till. På två veckor. Sammanlagt de senaste fyra veckorna har jag alltså tappat nästan 5 kg... Jag väger nu mindre än jag gjorde när jag skrevs in på Capio. Då vägde jag 56,6, nu klockar jag in på 54,6 och min läkare började dra igång sirenen. Bildligt alltså, inte bokstavligen så att det kom en ambulans, så illa är det inte, men det är inte bra förstås. Däremot drog hon igång lite processer - jag får en ny behandlare där på kliniken, den gamla som jag pratade lite med och som vägde mig hjälpte ju ingenting alls. Nu fick jag en psykolog som även fanns med på Capio och fikade med mig där. Hon har alltså lite inblick i hur manipulativ och förrädisk jag är med min störning. Förhoppningsvis kan hon tränga lite längre in i huvudet på mig och komma förbi min mur av trix och undanmanövrar. Henne ska jag nu träffa två gånger i veckan för att få rätt på mig. Ny behandlare alltså och en hel hög med näringsdrycker fick jag med mig. Jag blev också skickad att ta nya blodprov för att se hur påverkad jag var. 

Nya blodvärden

Blodprov fick jag också tagit och resultatet kom dagen efter till läkaren. Det såg tydligen inte så bra ut för hon ringde upp mig direkt. Jag ska bli skickad på ytterligare kontroll av sköldkörteln - värdet på den var tokigt. Levern var också påverkad igen och kroppen hade återigen hamnat i svälttillstånd... Det kan kanske förklara min mage kanske som har flippat ut lite den senaste veckan. Den tycks inte riktigt veta vad den ska göra med maten när den kommer ner utan höftar lite med den. Inte så att jag kräks eller medvetet jobbar ut det på annat sätt, men det verkar inte fungera helt perfekt därinne ändå. Skulle det vara tokigt med sköldkörteln så kan jag bli tvungen att peta i mig medicin för den. Olyckligt nog är det isåfall medicin som också bidrar till viktnedgång... Men vi är inte där än. Jag blev också hotad med att ta ångestdämpande medicin. Först var jag frågande till vad jag skulle med det till. Jag har väl ingen ångest? Men jo, det är ju det jag har, tyckte läkaren. Nu ogillar jag överlag att ta medicin och dessa skulle dessutom kunna göra mig illamående ett par veckor... Ett par veckor!!! Nä tack, det vill jag inte ha. Det blir jag dock så illa tvungen att ta om jag inte bättrar mig, sa hon.

Det positiva med läkarbesöket var alltså att de drog igång lite större cirkus och bättre tar tag i mig. Pinsamt att det ska behöva vara så, men jag måste nog bli mer kontrollerad för att inte smita undan för lätt. Att jag får en ny behandlare ser jag också som positivt. Jag vill gärna tro att den jag får är mycket bättre än den förra jag hade där på vuxenpsyk. Är det något fel på mina värden så är det såklart bra om jag kan få hjälp med att justera till dem igen så att kroppen blir mer optimal. 

Positivt

Lite mer positivt möte denna veckan var min kinesiska terapi. Inte lika positiv som första gången, men ändå givande. Jag tror att denna gången hamnade det lite fel i tid eftersom jag var där dagen före mitt läkarbesök. Läkarbesöket störde nog min avslappning och tankeförmåga. Jag hade tankarna på att jag skulle väga mig såsom dagen efter och kunde inte hänge mig helt åt henne och vara helt mottaglig, tror jag. Det var ändå inte helt bortkastat. Vi kom nog en bit på väg och jag fick en hel del ny energi åtminstone och all energi är väldigt välkommen måste jag medge, trött som jag är. Kanske blev det inte så mycket nya insikter egentligen, men lite, även om det mer blev ett konstaterande. Jag är ensam. Kanske är det så att ensamheten stör mig mer än jag trott och förväntade mig. Liksom förra gången jag var där på kinaterapi så jobbade vi just med känslorna och vi rotade denna gången lite bakåt i tiden. Det var då min ensamhet som stack ut som en jobbig känsla både från när jag var liten och när jag var lite äldre. Ensamheten är nog det som fick mig att börja ropa på hjälp via vikten och träningen också, på ett lite olämpligt sätt. Genom att träna kunde jag känna en viss gemenskap ett tag tills jag inte kunde träna bland folk längre pga barn och pappaledighet. När jag inte längre kunde träna bland folk så blev träningen något negativt, något som började bryta ner mig eftersom jag slutade äta ordentligt då också. Som barn kände jag mig lite utanför och udda, även om jag hade vänner som gärna ville leka med mig. Jag passade helt enkelt inte riktigt in, kände jag. Likaså är det nog nu. Inte det att jag går och tänker på att jag saknar något. Varken relation eller bra jobb, men det är nog inte såhär jag ska ha det. Det är inte såhär jag VILL ha det, faktiskt. Jag är lite malplacerad som vaktmästare, jag är en mer social människa än jag vill erkänna och mår nog mycket bättre om jag är i en relation än utan. 

Jobb

Att fixa nytt jobb genom ätstörningen är ju en märklig väg att gå, men det verkar nästan bli så. Jag har haft möte med min chef efter att jag var hos min läkare. Läkaren skrev en rekommendation om att jag inte borde jobba som vaktmästare eftersom det var alltför fysiskt krävande för mig. Jag bör heller inte bli sjukskriven på heltid eftersom då går jag bara hem och kan roa mig med störningen på heltid, det är inte bra. Istället bör jag få en tjänst där jag kan jobba mer stilla, men ändå vara fullt upptagen med att tänka så att jag inte sitter och funderar på störningen hela tiden vilket skulle ge mig ångest. Detta rekommendationsbrev presenterade jag för chefen och han drog igång en process med personalavdelningen. Möte med dem nästa vecka. Hur det går där vet jag såklart inte, men det vore nog bra med en lugnare tjänst för mig. Att kämpa mig fram som vaktmästare är ärligt talat ganska jobbigt med svaga ben och trött kropp. Det är mycket vilja som driver mig fram om dagarna. Chefen åkte med mig en dag för att se hur jag hankade mig fram. Givetvis jobbar jag. Jag gör det jag ska och lite till, precis som jag vill kunna göra. Den principen släpper jag inte på och där ger jag mig inte. Som jag sa till chefen, jag jobbar på så tills kroppen ger upp. Därför kan frågan om huruvida jag är arbetsför tas med lite skepsis. Jag KAN jobba och jag gör det, men det är bara för att jag tycker det är kul att böja ner pannbenet och köra på, trots kroppsligt motstånd. Vad som är lämpligt för mig skiter jag i, sålänge den förväntade servicen upprätthålls. 

Vägskälet igen

Mina möten till trotts och trots allas påpekande om hur allvarlig min situation är, så har jag inte ändrat mig något nämnvärt för det. Jag tog en näringsdryck extra en dag. That's it. Sen är jag kvar i ungefär samma mönster som vanligt. Lite mindre fys kanske, men det är för att jag inte orkar så mycket mer. Ändå försökte jag ta mig till gymmet idag, men lyckades inte komma in (ödet ryckte in och begränsade mig). Jag fortsätter experimentera och tycka det är lite kul och spännande att planera maten och träningstillfällena så att det blir så tajt som möjligt med kalorier för att jag ändå ska fungera och må någorlunda ok. Träningen bidrar med värme och endorfiner när kroppen är trött och frusen. JAG - HITTAR - INTE - MOTIVATIONEN!!! Motivation att bryta mönstret, modet och kraften att gå emot känslorna. Suck... Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv... Detta är inte sagt i nedstämdhet, utan mer irriterad förvåning. 

Jag tror ändå att den där ensamheten kan vara en liten kärna som blockerar mig. Känslan av att vara fel människa på fel plats. Å ena sidan är jag en ensam vaktmästare med ätstörning. Jag passar inte riktigt som vaktmästare, varken nu eller annars. Nu framförallt eftersom min kropp tar stryk (jag har jobbat fyra veckor och på de fyra veckorna har jag alltså gått ner 5 kg), men även annars eftersom jag inte riktigt känner mig som en vaktmästare. Jag är inte särskilt händig egentligen, jag må vara socialt trevlig och på så vis passa in som en gammal sorts vaktmästare som småskojar med personalen och kan vissla omkring och fixa enkla grejer (blåst är jag också eftersom mina kollegor troligen läser detta, men jag vill vara ärlig i detta forumet). Egentligen är jag mer en tänkare. Andra vägen är då istället kanske en go och glad filosof med ett trevligt förhållande. Att ha en relation på gång tror jag skulle kunna ge mig rätt spänning i livet för att tillfredsställa min experimentlust och lägga energi på det istället för på att krångla med maten. Om jag då också har ett jobb där jag får tänka mig trött istället för att jobba mig trött fysiskt, så får kroppen välbehövlig vila och kan byggas upp på ett friskt sätt. Vad framtiden har att erbjuda återstår att se. Jag försöker iallafall göra vad jag kan för att det ska gå denna andra vägen - mot en go och glad filosof med trevligt förhållande. Kanske fixar det sig med annat jobb på stället jag är nu med hjälp av störningen och personalavdelningen. En omplacering till en tjänst där jag inte rör mig lika mycket. Annars har jag börjat söka andra jobb själv också, mer på allvar nu. Således är det egentligen bara en tidsfråga innan det ändrar sig på den fronten. En relation jobbar jag på så gott det går. Det är ju inget man kan forcera fram eller bara gå och plocka sådär, men det händer saker där också ändå. 

Summering

Det positiva är alltså att de negativa resultaten som har varit denna veckan har fått saker och ting i rörelse lite mer. Saker och ting är på gång lite mer aktivt nu, både när det gäller jobb och behandling och förhållande. Kanske får jag inte någon klarhet i veckan som kommer, men det fortsätts iallafall jobba på alla plan med flera möten inbokade på alla fronter. Det är därför en spännande framtid som kommer.