fenixthegreen.blogg.se

Det här med ödet är en märklig historia. Här har jag hamnat i en konstig röra utan större framgång med att hitta ut ur mitt trassel där jag fastnat med tankar och känslor. Likt en fluga som studsar mot fönstret så stångar jag på mot samma hinder hela tiden. Oförmögen att bryta mig loss verkar det. Trots att det egentligen vore så lätt att bara chansa och våga ta ett par steg tillbaka för att kunna se att det finns en öppning och väg ut i fönstret bredvid. Jag måste bara våga tro på att det är så och att att det där lilla steget tillbaka inte bara leder bort från ljuset som jag så gärna vill nå. Just nu har jag inte den övertygelsen riktigt, men den kommer, det är jag övertygad om. Av någon anledning tror jag på att det är så lite som krävs. En liten knäpp eller något som får spärren att släppa. Det är precis som att jag har en liten känslomässig knut eller kärna som sitter i vägen för att känslorna ska kunna flyta fritt och låta mig få full användning av dem på rätt sätt - få dem att jobba MED förnuftet snarare än mot dem. Jag letar och letar efter den där knäppen, den där insikten och aha-upplevelsen. Den kommer.

Känslor vs. förnuft

För att hålla mig flytande i min väntan på rätt motivation och undertiden jag letar så har jag slutat gå och väga mig. Jag insåg att jag triggades i fel riktning av att väga mig. Känslorna vill ha minussiffror och känslorna talar alltför högt och kontrollerar beteendet så starkt att det trubbigare förnuftet inte har någon chans. Det förnuftet kan göra är just att planera vägen fram i grova drag och styra de åtaganden som ska göras. Att ställa in vägningen var en sån grej. Där tar jag bort något som lockar mig i fördärv. En åsikt jag har är att gå till läkare generellt gör jag när jag är sjuk, inte när jag är frisk. Så om jag nu ska gå och väga mig eller på annat ätstörningsrelaterat läkarbesök, så ska det synas att jag är sjuk. Annars har jag inte där att göra. Det vore pinsamt och slöseri med allas tid om jag skulle komma där och vara frisk eller, ännu värre, TRO att jag är sjuk, men bara ha en fis på tvären. Detta är en anledning till att känslorna är noga med att styra mitt beteende, så att jag kan vara uppenbart sjuk när jag kommer dit och därmed slipper skämmas som en inbillningssjuk. Samma känslor höll mig nog tillbaka på Capio-tiden också, inser jag nu när jag tänker tillbaka på det. Jag var tvungen att vara sjuk om jag skulle vara där. Därför begränsade jag mig. Jag höll igen och lät inte behandlingen påverka mig hela vägen. Jag tog den inte till mig helt och hållet för jag lyssnade samtidigt på den där rösten som sa åt mig att inte släppa sjukdomen helt. Därför hade jag med mig den lite latent hela tiden. Jag slutade aldrig träna till exempel, jag var ganska noga med vad jag åt hemma så att det inte blev något frosseri (ska förstås som att jag inte åt mer än precis vad jag behövde som mest).

Kanske ska jag helt sluta med all läkarkontakt som går att relatera till ätstörningen. Men samtidigt har jag ju testat att vara helt utanför vård också. Det gick ju sådär. Anledningen till att jag hamnade i vården från början är ju för att jag krånglade till det för mig när jag var själv. Det är JAG som har försatt mig själv i mitt trassel. Kalla det en defekt i hjärnan eller vadsomhelst, men det är ändå JAG som har fått mig hit. Det är såklart inte vårdens fel. Inte heller någon annans, även om det skulle vara skönt att släppa ansvaret och peka på någon annan, utomstående orsak. Nix, jag tar mitt ansvar. Det är också JAG som måste ta mig ur det här. Det är JAG som måste be om hjälp om jag känner att jag behöver det. Och det behöver jag, måste jag motvilligt erkänna. Jag vet bara inte riktigt var jag ska fråga, vem som är kompetent nog för att motivera mig. Min behandlare på Capio var det, tror jag. Hade jag haft mer tid med henne hade jag nog kommit i land, eller ut genom rätt fönster om vi ska hålla kvar liknelsen. Kanske kan min kinesiska terapeut också funka. Hon hade väldigt stor effekt på mig sist och hon ska få en ny chans att visa vad hon kan hjälpa mig med nu på tisdag. Jag hoppas och vill gärna tro att hon kan. 

Hur äter jag egentligen?

Hur akut det är vet jag inte riktigt. Sist jag vägde mig hade jag ju tappat två kilo. Sen dess har jag väl inte direkt bättrat mig. Jag har nog inte försämrat mig medvetet heller, utan kanske ligger det ungefär på detsamma. Fast jag vet inte. Rädslorna blir mer befästa med tiden och det är så små steg som förändras hela tiden att jag knappt märker det själv. Sakta men säkert byts beteende ut och blir lite mer störda efterhand. Där jag tidigare med självklarhet skulle äta en hel måltid till lunch med hela kostcirkeln räcker det nu med lite enklare mat. Mellanmålet behöver heller inte vara så tilltaget. Träna på morgonen måste jag ju göra för att vara pigg och glad på dagen... Och ju mer jag håller på sådär desto tröttare och svagare blir jag ju såklart... Min mat på lunchen kommenterades på jobbet en dag. Pinsamt att det är folk som tänker på hur kasst jag egentligen äter. Omtänksamt och fint, såklart att jag har så fina vänner i min närhet, men det blir givetvis ändå jobbigt att bli påkommen i min smuts där jag sitter fast i mitt trassel.

Farsan ville bjuda mig på pizza i fredags och jag blev helt paff. Miljontals tankar flög igång direkt som en flock kråkfåglar som blir skrämda från trädet. Ett högljutt kraxande och flaxande med tankarna – hur skulle jag komma undan det här??? Och jag såg en sladdrig köpepizza från den lokala syltan framför mig. En skräck som står på min önskelista att kunna äta, men det är långt fram i min plan. Inget jag känner att jag vågar äta nu… Det var inte fullt så illa utan det var en pizza från Icas frysdisk. Phu, det skulle vara lite enklare i alla fall. Dessvärre var den inte vegansk och därför blev den ratad på ett accepterat sätt. Lite synd kan jag genuint tycka eftersom den hade jag vågat äta annars och det hade varit en bra övning i strävan efter en pizza från hörnkrogen.

Jobb

Det riktigt sjuka på tal om jobb annars och det faktum att jag är svag i kroppen och själen är att tanken på att sjuka mig från jobbet tillochmed har föresvävat mig... Den tanken är kuslig. Där är jag inne och börjar tumma på annars ganska rigida principer i den friska delen av mig. Jag har alltid haft inställningen att jag ska sköta mina åtaganden klanderfritt. Att gå till jobbet är ett sånt åtagande. Dit går jag så länge jag överhuvudtaget KAN gå och stå upprätt. Feber är knappt en ursäkt att stanna hemma. Det skulle vara av hänsyn till andra som jag kan tillåta mig att vara hemma från jobb när jag har feber eller är toksnorig, normalt sett (omtanke för andra är också en genuin princip i mitt friska jag). Tanken på att sjuka mig går emot båda de principerna. Om jag skulle stanna hemma för att jag är för trött, då visar jag inte precis någon hänsyn till mina snälla kollegor och jag sköter inte mina åtagande, trots att jag egentligen KAN. Att stanna hemma skulle jag klassa som ren lathet och det duger inte som anledning. Nu går det inte så långt heller. Förnuftet lyckas sätta ner foten ordentligt och hindra de lata, trötta känslorna att påverka mitt beteende. Som tur är.  Jag får skärpa mig istället.

Kärlek

En sak som jag har trott skulle kunna motivera mig är kärleken. Jag började kolla på dejtingsidor och registrerade mig på en sån. Det gav lite resultat. Att vara på en dejtingsite är lite som att lägga ut ett cv och sen vänta på att någon vill kalla på intervju. Samtidigt som jag kan leka rekryterare som också kan leta efter någon att anställa, err intervjua/dejta. Det börjar ungefär likadant som vid en anställning. Man skickar en intresseanmälan – meddelanden - och beskriver sig själv närmre. Lite som ett personligt brev när man söker ett jobb, fast på dejtingsidor gör man det lite mer uppdelat utifrån vad den andre undrar. Jag klarade mig igenom en första gallring och fick svar på mitt meddelande och intresset blev ömsesidigt. Det hela resulterade i en dejt såsom idag. Spännande och kul. Förslaget blev promenad längs stranden, vilket tilltalade mig på alla vis - fysisk aktivitet som samtidigt fungerade som en lagom aktivitet för att kunna prata utan att det skulle bli stelt. Både min romantiska sida och min störda sida uppskattade det. Dessvärre höll jag på att ställa till det genom att vara så förbannat seg och trög i huvudet. I min störda lilla värld och hjärna uppfattade jag dagen som att den hopade sig med supermycket som var tvunget att bli gjort. En massa som behövde fixas med hus, hem, bil och barn. Hur skulle jag hinna med allt det och samtidigt hinna gå på dejt? Jag ställde in dejten... Den sunda tanken i det var att jag skulle tänka på mig själv först och främst. Klokt och bra tänkt på sätt och vis, men inte så rationellt och väl genomtänkt å andra sidan. Som tur var fick jag upp ögonen och perspektivet på vad jag höll på att göra. Jag höll på att bli en sån där människa som man skämtar om – en som inte kan träffa folk för att de måste tvätta håret eller något annat oväsentligt. Fy vad pinsamt (tack C för att du fick mig att inse det i tid). Givetvis kunde jag fixa med sånt senare. Bloggen MÅSTE inte skrivas på söndagförmiddag, den KAN vänta. Kärleken får givetvis gå före. PRIORITERA och prioritera rätt för bövelen! Lyckligtvis gick det att ångra mitt beteende och dejten var på igen. Vi fick en långpromenad och ett bra samtal. Kul! Huruvida det kan påverka mig och motivera mig att gå emot ätstörningen vet jag inte än. Det är nog för tidigt att säga något om än. Mina känslor är ju som sagt lite trassliga så därför kan det nog ta ett tag innan jag hittar rätt i virrvarret och kan hitta en kärlekskänsla som jag kan fånga, hålla tag i och motivera mig till att ändra beteende helt. Lite påverkade det mig nog iof ändå. Jag ville ju ha energi och ork för att kunna framstå i lite bättre dager. Komma med säckiga ögon och hasa mig fram hade inte sett så bra ut. Jag vill såklart inte avskräcka någon utifrån såna kriterier. Ska jag avskräcka någon ska det vara för att jag är opassande för den andres personlighet. Det tror jag faktiskt inte att vi var. Vi var nog tillochmed ganska lika på många sätt. Vi skulle alldeles säkert kunna komma väldigt bra överrens. Min rädsla är mer att vi kanske är lite för fritänkande båda två och kanske därför inte passar. Samtidigt tror jag att vi just därför skulle kunna passa väldigt bra ihop också - att vi vore bra för varandra. Vi måste då bara våga släppa lite på våra egenheter. Jag vet inte, vi får se. Det var kul att vara på dejt iaf och jag fortsätter här med denna dejten och ser vart det bär. To be continued... 

Nu är jag dock väldigt trött, men nöjd. Jag har rört mig mycket och ätit lite – därav tröttheten. Nöjdheten ligger i att jag fick gå på min dejt och kunde styra om i mina prioriterinar. Men framförallt ligger nog nöjdheten i den spänningen som dejtande innebär. Det var kul :-)