Iceclimber
Kategori: Allmänt
Likt en frusen stackare som ligger i isvaken kämpar jag med mina små isdubbar för att ta mig upp. Små steg i taget för att inte halka ner igen. Varje tag är en ansträngning, varje bit fram är en vinst även om vinstens sötma inte ger sådär värst mycket glädje och effekt just nu. Men slutmålet är värdefullt, det är dit jag vill nå, men vägen dit måste bestå av delmål och firande. Därför fortsätter jag gärna att kämpa. Jag har böjt ner pannbenet åt rätt riktning nu. Jag SKA upp. Jag SKA kunna stå rakryggad och skaka av mig, kunna stå stor och stark. Jag SKA klara det.
Tung vecka
Det har varit en minst sagt tuff vecka. Redan på måndagen fick jag huvudvärk. När jag får huvudvärk så brukar den vara ett par dagar innan den släpper igen. Det är drygt och det påverkar mig ganska mycket i den mån att jag blir trött och omotiverad till allt. Relativt bra klarar jag av att föra mig socialt ändå om dagarna, även om det sänker gnistan i mig, men det är framförallt framåt kvällen som energin är helt slut. Det är också på kvällen jag behöver som mest energi för att orka utmana mig när det gäller maten och ångesten över att inte träna. När jag ringde vårdcentralen för att be om hjälp när huvudvärken inte gått över i slutet av veckan så frågade de mig om jag testat synen på länge… Oj, nä, det har jag tänkt på göra ganska länge ändå. En enkel lösning på huvudvärken kan ju vara att skaffa nya glasögon! Tidigare har jag tänkt att jag kommer att förändra synen ändå när jag går upp i vikt och kroppen ändrar sig, men jag kan inte gå och vänta på det. Vikten kanske inte ens är hela lösningen, synfel kan jag ju ha ändå och behöver ändå korrigera synen och kanske skaffa nya glasögon igen om ett år. Bättre att ha något som tar bort problemet fram till dess också. Med tanke på att jag tydligen såg riktigt dåligt när jag gjorde synundersökning så kan det säkert hjälpa mig med huvudvärken att skaffa glasögon.
Trots huvudvärken har jag dock ändå lyckats hålla motivationen och energin uppe för att hålla mig på rätt väg. Det kom en stark motiverande överraskning i måndags - jag blev kallad till anställningsintervju!!! :-) Om jag skulle på intervju så ville jag se frisk och stark ut så att de skulle välja mig. De vill gissningsvis ha den starkaste och ståtligaste kandidaten, inte den klena sjuklingen som inte orkar gå uppför trappan ens. Därför vågade jag äta ordentligt fram tills dess - här gällde det att boosta sig ordentligt och bli full av energi. Ett par dagars ordentligt ätande gör kanske inte så stor skillnad egentligen, men det motiverade mig iallafall att göra det, vilket såklart är jättebra.
För kännedom så gick intervjun så bra som man kan förvänta sig, tror jag. Jag gjorde vad jag kunde och svarade uttömmande på alla frågor. Det kändes bra. Sen är de såklart proffs på att vara trevliga och ha pokerface ändå så det går inte att säga mer än att det kändes ok för mig.
Visualiseringar med vikten
Huvudvärken hängde dock ändå sig kvar även över intervjun. Förut brukade jag kunna komma ut och springa lite och på så vis skaka av mig spänningarna, men det vågar jag inte göra nu. Jag VILL inte göra det eftersom det skulle leda mig åt fel håll på vågen. Jag VILL jobba mig upp över ytan. På tal om vikten så gjorde vi intressanta visualiseringar på min kinesiska terapi denna veckan. Vi tittade just på vikten och hur jag skulle reagera om jag gick upp i vikt och vågen visade si och så mycket. Nu hade jag terapin dagarna före intervjun, så jag var visserligen påverkad av tankarna kring den och taggad till tänderna för att den skulle gå så bra som möjligt. Men oavsett så var det intressant att föreställa mig ett viktpåslag på 1,5 kg vid nästa invägning. Det kändes ok. Jag var inte rädd och fylld av ångest i min visualisering. Jag vet vart jag vill - se stark ut på intervjun. Nästa mål sen är att jag vill börja träna någon kampsport efter nyår. För att kunna göra det måste jag väga ganska mycket mer än idag. Jag satte en siffra 10 kg upp som en tankelek. Det kändes ok. Jag var inte rädd för den siffran heller. Överraskad men glad över reaktionen fortsatte vi och kollade på hur mycket jag föreställde mig att jag vägde om 10 år. Min bild av mig själv om tio år var att jag var ganska mycket grövre än idag. Troligen har jag gymtränat en del fram till dess för bilden av mig själv föreställde jag mig att jag hade väldigt grova underarmar och killen (jag) var en rejäl bit - en stabil kille. Vikten jag hade då var mer än 15 kg upp från min nuvarande vikt och mer än jag har vägt på mååånga år. Jag har inte vägt så mycket sen jag gjorde militärtjänst och då, som kökschef var tvungen att smaka på maten och gärna försåg min stabschef (och mig själv) med varma wienerbröd varje morgon. Det kändes ok. Jag var inte rädd för den vikten heller. Väldigt intressant och överraskande, men kul. Så skönt att inte behöva vara rädd.
Positiv och negativ motivation
I vardagen är det visserligen svårt att bära med mig den känslan av att inte vara rädd varje dag när jag ska äta. 10 år fram i tiden är lite för långt att fokusera när jag ska motivera mig. Betydligt lättare med snabba mål såsom intervjun. När det är så nära i tiden inser jag att det inte går att vänta längre. Efter intervjun har jag fått en ny motivationsfaktor. En negativ sådan denna gången, intervjun var något jag drogs till att prestera på. Nu har jag fått något att fly ifrån. Båda funkar bra för att motivera mig. Det var på mitt besök hos psykologen nu i veckan som jag återigen fick träffa min läkare. Hon är väldigt uppmärksam på mig... Eftersom vikten trots allt inte visade på rätt håll (fastän jag kämpat, ätit bättre och hållit mig borta från träning) så tänkte hon gå in och skriva en remiss till slutenvården i Lund. Dvs hon ville lägga in mig på dygnet-runt-behandling... Dygnet-runt-behandling är min skräck. Det jag absolut inte vill. Dels för att jag hört skräckexempel på andras upplevelser av det och dels för att jag då är helt utan min familj ett antal dagar... Jag lyckades övertala henne att ge mig en vecka till att lyckas med att vända vikten. Nu har jag alltså denna veckan på mig att få i mig tillräckligt mycket mat så att vågen kan visa positiva siffror nästa gång. Det var fruktansvärt frustrerande att se resultatet på vågen denna gången eftersom jag faktiskt VILL gå upp och när jag nu har föreställt mig att det kommer att kännas ok när jag gör det. Och så får jag ett minusresultat istället... Det blev en förlorad boll, inget att hänga upp sig på och bli negativ över. Fokus på nästa boll bara, hela tiden fokus på nästa, varken mer eller mindre.
Dejt
Ytterligare motiverande faktor är hela dejtinghistorien. Jag hade dejt på gång och vi planerade att ses, men min dejt hade börjat tänka på mig och min sjukdom. Hon blev rädd att jag skulle vara en belastning och ett jobbigt sällskap... Hårt, men förståeligt. Såklart har hon en poäng, jag ÄR inte mitt rätta jag just nu. Det finns mer personlighet i mig som är nertryckt av störningen och av energibrist just nu. Jag KAN inte vara fullt närvarande vid en matsituation eftersom jag tänker på vad vi äter och hur jag ska det passar in i bland dagens övriga måltider och aktiviteter. Så ska det såklart inte vara. Om jag kan komma upp lite i vikt kommer en hel del av såna tankar försvinna, det blir lättare att äta ovan mat om jag är van vid att variera och utmana mig. Personligheten kommer fram mer när jag orkar mer och kroppen mår bättre. Dessutom har jag bättre kontakt med mina känslor och kan känna efter bättre själv ifall det är en bra relation eller inte. Just nu är känslorna höljda i dunkel till stor del. Jag vet inte riktigt vad jag känner, om något alls i många situationer, hur ska jag då kunna känna glädje i en begynnande relation?! Två dejter och två försök har nu misslyckats på grund av störningen. Det ska inte hända igen.
I skrivande stund börjar huvudvärken äntligen ge med sig. Jag ser fram emot en fantastisk ny vecka, ny månad och nya utmaningar. Jag ser fram emot att fortsätta kampen och matchen. Det är inte bara en match och strid mot ätstörningen, utan även en prestigekamp mot de andra behandlingarna jag genomgått. Jag ska lyckas där de misslyckats. Även om jag har psykologhjälp så är det ändå JAG som krigar om dagarna och på så vis räknar jag det som att det är JAG som krigar själv. Innan var det Capio som gav mig allt serverat och höll mig i handen hela dagarna. Som en romantisk avslutning på dagens inlägg har min dejt tänkt om igen och vågar chansa på att jag kan vara en hyvens kille trots allt. Jag ska inte göra henne besviken på den punkten!
