fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

38

Kategori: Allmänt

Igår var det min födelsedag! Jag är lite barnsligt förtjust i att fylla år. Inte för presenternas skull, det är jag för gammal för :-), men mer för att jag gillar tanken på nystart. En passande punkt för avstamp mot en ny riktning och en bättre tillvaro. Ska det bli något avstamp i år? 

Låt mig blicka tillbaka på hur de senaste åren sett ut. 

2008 Jag firar födelsedag på vandring bland bergen i Peru. Blir bjuden på tårta i ett tält mitt ute i ödemarken. Avstamp mot att skaffa familj och satsa på att få barn (resultatet blev en liten grabb som är en rolig rackare) 

2009 Lillgrabben är en månad gammal ungefär. Jag har börjat träna lite mer målinriktat och kört en halv ironman. Avstamp mot att sätta igång med mer fokuserad träning mot att springa maraton.

2010 Träningen intensifieras. Jag har sprungit mitt första maraton och jag börjar krångla med maten. Avstamp mot nästa mål med träningen. Mer träning och mer avancerade lopp. 

2011 Lilltjejen föds. Springer mitt andra maraton. Intensiv träning och mer kontrollerat ätande. Avstamp - bli lite lättare, träna lite mer. Tankar börjar figurera om att begränsningen av maten kanske ska upphöra, en vecka till bara… 

2012 Är pappaledig och kontrollerar maten ännu mer eftersom jag inte kan löpträna lika mycket längre pga hundvalp och småbarn. Är ordentligt underviktig och söker behandling. Avstamp, börja äta (det håller kanske en vecka)

2013 Friskförklarad igen. Springer en halvmara för att fira min återkomst. Avstamp - fokus på företaget och få fart på det. 

2014 Skiljer mig och får tid och möjlighet att äta vad jag vill och träna mer än innan. Avstampet detta året är steget från att vara gift till att nu vara fri. 

2015 Har kunnat äta väldigt begränsat under lång tid, är därför väldigt tunn och trött. Avstampsförsök - efter födelsedagen ska jag sluta försöka gå ner i vikt och börja äta bättre. Håller ungefär en vecka. 

2016 Avstamp sluta försöka gå ner i vikt och börja äta bättre... (har jag hört den förut...) 

2017 Lämnar in ett manuskript för min nya bok. Jag är frisk och glad. Firar med att gå ut och äta med [blank] och barnen. Lycklig! 

Spännande med framtiden :-)

 

Födelsedagsfirande 

Själva födelsedagsfirandet gick bra igår. Jag var ute och åt på restaurang på både lunch och middag. Inte helt enkelt, men det gick. Vegansk brunchbuffé till lunch och jag tog faktiskt två gånger! Den där pajen de bjöd på var jobbigt god... frestelsen blev större än störningen och jag var tvungen att ta en extra bit. Alltihop var faktiskt jobbigt gott. Sen grönsaksbollar på Ikea till middag, inte lika fantastiskt, men helt ok. Troligtvis är kroppen ganska hungrig och behövde den lilla boosten i näringsintag som de båda restaurangbesöken gav för det kändes ändå ganska ok på kvällen. Ett annat tecken på att kroppen är hungrig var när jag på lördagen la mig för att meditera en stund (jag var supertrött så jag gjorde det mycket för att få lite välbehövlig vila), men det gick inte så bra att hålla fokus - tankarna flög hela tiden bort till mat och ätande...

 

Jobb

Jag har ju börjat jobba igen vilket tar ganska mycket på krafterna. Inte helt enkelt och ganska tungt i kroppen. Nu vill jag inte gärna vara gnällig och oförmögen till praktiskt arbete. Det tar väl helt enkelt några dagar eller kanske veckor innan jag är helt tillbaka i rutiner och så igen, men just nu känns det besvärligt. Första dagen efter jobbet var jag så färdig när jag kom hem att jag var tvungen att lägga mig en stund och vila, vilket känns väldigt avlägset för mig annars. Jag har ju inte tålamod att sitta still ens, nu var jag tvungen att lägga mig.. Men som sagt, jag hoppas ju att jag kommer igång mer efter ett tag. Jag vill inte vara en sån som inte kan jobba och som bara campar på sjukskrivningar i en evighet. "Ät så orkar du mer", kan den kloke såklart påpeka. Mm, vore det så enkelt så skulle jag väl inte varit på Capio i fyra månader eller skrivit den här bloggen för den delen. Istället kör jag hellre tryggt och låter störningen hållas lugn. Speciellt nu när jag är trött efter jobbet så är det inte lätt att hitta energi för att kriga med mig själv också (då jobbar jag ändå bara 50%...). 

 

Världens bästa kollegor 

Sen måste jag ge en stor eloge till mina kollegor som nog är de bästa man kan tänka sig. Mer omtänksamma människor får man leta efter. De är fullt införstådda i mina problem och är väldigt måna om att kunna göra allt för att hjälpa mig tillbaka. Hade de kunnat trolla hade de säkert gjort det, men de erbjuder allt stöd de kan komma på för att underlätta det för mig. Exempelvis fick jag en kram inför fredagsfrukosten där det bjöds på frallor. Det är helt enkelt så att jag blev väldigt rörd över deras erbjudande om att alltid finnas för mig när jag behöver lite extra stöd och de anstränger sig för att komma på hur de kan hjälpa mig på bästa sätt. Sen är jag ju också en falsk jävel... Vid frågan om det fanns något de kunde göra så svarar jag att jag inte kommer på något. Men visst finns det något jag kan behöva hjälp med. De där kusliga näringsdryckerna som vore lätt att lägga till vid frukost eller lunch kunde vara något som någon kunde påminna mig om eller tillochmed sätta fram till mig. Sen att jag är för feg och inte riktigt vill bli påmind om dem är ju för att störningen överröstar mitt friskare jag. Det är dock lite blandade problem med att behöva bli påmind om något sånt. Jag har problem också med att behöva bli tillsagd av någon annan, som om jag inte kunde ta hand om mig själv. Ingen annan ska säga åt mig vad jag ska göra. Vad jag gör med mig själv är väl min ensak, kan jag tycka lite av princip. Fast sådär blandade problem är det kanske ändå inte. Det är givetvis störningen som använder de där värderingarna i mig för att hitta en ursäkt för att slippa äta. Ännu mer fånigt är det att risken finns att mina fina kollegor läser detta och kommer att påpeka min idioti och mitt trilskande så fort jag träffar dem. Visst, det är fortfarande jag som bestämmer. Det är jag som måste vilja bli frisk. Därför ligger det fortfarande på mig att ta med mig näringsdrycker om jag vill ha en näringsdryck på jobb, det är jag som måste dricka dem och ta emot hjälpen om jag nu behöver hjälp med att bli påmind om dem. 

 

Motivation

Det är precis det som min gamla behandlare från Capio också sa åt mig när jag träffade henne för sista gången förra veckan. Jag måste hitta motivationen och viljan inom mig själv först och främst. Annars kommer jag aldrig att bli frisk. Hon sa detta i samband med att jag berättade att det var svårt att hålla sig på den friska vägen och att jag inte fått tag på någon ny terapi än. Det finns ingen mening med att gå in i en ny behandling sålänge jag inte vill bli frisk, sa hon. Jag kan gå tusentals behandlingar utan att bli bra om jag ska motarbeta processen i smyg hela tiden. Frågan är därför om jag vill bli frisk. Svaret borde vara självklart. Inte något man ska behöva fundera på eller sväva på svaret med. Ändå känns det inte sådär gjutet. Skrämmande nog. Vad i helvete är det jag vill då?!? Min gamla behandlare uttryckte ungefär samma frustration och blev barsk mot mig. Jo, det är klart jag VILL bli frisk. Alternativet är såklart inte särskilt lockande. Att bli svagare och gå ner mer i vikt ger inte några nya spännande upplevelser. Det har jag testat. Som jag har sagt flera gånger vill jag ju må bra och just nu börjar jag må sämre faktiskt och då finns det egentligen bara en väg att gå. En begränsande faktor just nu är den där förbannade vågen. Det är vägning på torsdag och sen i tisdags förra veckan har jag gått och tänkt på vad den kan visa för siffror och att det vore spännande med en liten viktnedgång jämfört med förra gången. Det behöver inte vara mycket, men lite nedgång ger en skön tillfredställelse på något vis. Problemet är att jag troligen vill ha samma tillfredställse sen nästa gång igen... Min strategi är därför att sluta med vägningen. Jag kan absolut gå dit och prata med min våg-tant i mer terapisamtal eller något, men att ställa mig på vågen ska jag försöka slippa. Det borde ta bort en viss udd av störningen i och med att jakten på resultat med siffrorna försvinner. Visst kan jag väga mig hemma, men min våg är en gammal klumpvåg som jag har ställt undan och den är inte helt smidig att dra fram igen. Därför är det inga större bekymmer att undvika att väga mig hemma. När jag för någon gång sedan fick lite längre mellan vägningarna så kunde jag faktiskt slappna av de första dagarna efter vägningen och tillåta mig att äta lite bättre.

Att ta bort vägningen och siffrorna hjälper nog inte hela vägen. Jag måste fortfarande våga äta och låta bli att träna som en tokig. Det krävs fortfarande motivation, inte bara begränsningar för att TVINGA in mig på rätt väg. Någon måste gå vägen också och det kan inte vara någon annan än jag. Det går inte att åka snålskjuts eller bli att bli puttad av någon annan. 

Kärlek 

Jag har gläntat lite på dörren till kärleken och registrerat mig på en dejtingsida. En av tjejerna från Capio har varit på dejt och på en dejt kan man såklart inte sitta och få panik över att äta. Snacka om pinsamt att göra bort sig så från början. Jag tänker mig att kärleken och en sådan lockelse skulle kunna få mig motiverad att fungera normalt. Nu vet jag att jag har hittat på en massa möjliga förslag till motivationshöjare tidigare, men att jag hittills bara kommit med förslagen och sen inte använt dem som mål ändå. Varför detta skulle vara annorlunda vet jag inte riktigt. Eller jo, det lockar lite mer med att hitta kärleken. Det är på sätt och vis lite enklare att börja dejta än att satsa på en långresa jorden runt. Iallafall till en början kostar dejtande inte lika mycket som en långresa heller, även om jag reser billigt. Sen krävs det mod till att träffa folk också visserligen, men det ger även energi i massor när det börjar kännas spännande och förväntningarna byggs upp. Funkar det sen lite socialt också så ger det ännu mer boost och motivation. 

Visst kan jag tycka att jag borde älska mig själv ordentligt först innan jag försöker hitta kärleken via någon utomstående, men om det kan hjälpa mig att hitta kärleken till mig själv också i en sån process när jag får lite hjälp av något utomstående som lockar mig så känns det ändå ok. Värt ett försök iaf. Love is all you need. 

 

Födelsedag

Kategori: Allmänt

Idag fyller jag år :-)
 
Någon längre blogg blir det därför inte idag eftersom jag blir utbjuden på finrestaurang för att fira. Styrkevibbar mottages tacksamt lite efter 13 idag. Mer utförförlig blogg och veckorapport kommer senare om någon dag. 
 
 

Vapenvila

Kategori: Allmänt

Skitstörning... Mer och mer har den återtagit sitt grepp om mig de senaste veckorna. Det blir en självklarhet att jag inte ska ta ordentligt med pasta till maten, att ta en näringsdryck på eftermiddagen är helt uteslutet och att träna allt hårdare varje dag blir till ett tvång fastän jag inte äter och fastän jag inte orkar. Kroppen jämnar sig och känns tung och trött. När jag har ätit fryser jag, precis som jag gjorde när jag var sjuk. Jag blir seg, irriterad och märker att jag inte tänker riktigt klart längre. Att välja mellan saker eller komma ihåg varför jag började på något som till exempel öppnade kylen blir allt svårare och att läsa bok på kvällen är nästintill meningslöst - jag hänger inte med och minns inte det jag läser ändå... Skittråkigt! Så vill jag ju inte må och vara... Men ändå är det så förbaskat svårt att tänka klart när det kommer till mat eller träningsrutiner, det är bara ätstörningen som hörs. Mat och träning upptar dessutom nästan all tid i huvudet. Tråkigt att jag ska vara så taskig mot mig själv.


Förrädisk vägning

Lik förbannat gick jag upp i vikt med ett halvt kilo denna veckan.(!) Detta trots att jag knappt ätit senaste veckan och tränat i massor. Skumt, tycker jag på sätt och vis, men det visar egentligen bara hur opålitlig vågen är. Den visar vad jag väger, men det säger inte något om hur kroppen mår eller håller på att förändras. Kroppen är trögare än att den ändrar sig på en vecka. Maginnehållet ger ju givetvis en direkt effekt på vågen, om jag precis innan vägning skulle ätit eller låtit bli att äta på hela dagen före, men ett underskott med massor av kalorier per dag i ett par veckor tar längre tid för kroppen att registrera, tydligen. Lyckligtvis kom överraskningen med viktuppgången när jag var på gott humör och hade en relativt frisk stund i huvudet. Uppgången hade därför ingen direkt jättenegativ effekt på mig och mitt beteende. Jag kunde mest bara se på det med förvåning. Väl medveten om att jag inte kan plåga mig mycket mer än vad jag gjort ändå den senaste veckan om jag överhuvudtaget ska kunna fungera någorlunda och kunna ta hand om både hus, barn och mig själv. Ska jag dessutom börja jobba på måndag måste jag orka ta mig uppför trapporna i hus, helst utan att vara alltför plågad av en sån enkel bedrift.

 

Taskig

Jag funderade en del på det där jag nämnde om att jag är taskig mot mig själv, varför jag är taskig? Om jag någonsin skulle vara taskig mot någon annan skulle det vara för att jag är arg eller ogillar denne. Innebär det då att jag är arg eller ogillar mig själv? Varför isåfall? Spontant kan jag mest koppla en orsak till ilska mot mig själv till att det skulle bero på att jag har försatt mig i denna situationen som jag är, att jag låtit mig själv bli så svag och att jag inte kan tänka klart längre. Det är väldigt frustrerande... Att jag dessutom inte kan klara av att bli frisk på fyra månader skäms jag för. Samtidigt sitter störningen därinne och myser nöjt över att det är så. Illmarigt gnuggar han händerna i triumf som om han hade vunnit hela kriget. Han har visserligen kommit långt eftersom han lyckats manipulera mig att bli arg på mig själv för att ha lyssnat på honom. Det är kroppen som tar stryk när jag blir arg eller gör som ätstörningsdemonen säger. Han har hela tiden funnits kvar i huvudet på mig och bara stundtals varit lite tystare, men aldrig helt tyst. Hela tiden har han funnits med och haft ett ord med i alla val jag gör för att försäkra sig om att det inte går helt vilt till. Lite som en övervakare, ett säkerhetsråd, redo att blanda sig i och ta över. Den som ska vara objekt för ilskan är ju istället just ätstörningen. Jag ogillar normalt att bli tillsagd vad jag ska göra och tycka, Här har jag en som gör det varje dag, jämt och ständigt. "Det är farligt att gå upp i vikt".


Rädsla

Att jag är rädd för att gå upp i vikt och bli frisk, vilket jag också kopplar till min identitetskris i att jag vet vem jag är när jag är ätstörning, tryggheten i min identitet som ätstörd, är också lite snurrig. Hur länge tror jag att det är ok att presentera mig som Andreas, ätstörd och vinna sympatier i det...? Till slut blir det bara patetiskt. Ingen orkar höra på en gnällig person hur länge som helst. Man tröttnar och går därifrån lite diskret. Tryggheten i den personligheten, eller epitetet som det kanske bättre kan benämnas, är därför förrädisk. En tillfällig njutning i den omtanken som jag kan få därifrån. Den omtanken tar slut. Likt en drogberoende som blir utstängd i kylan när omgivningen tröttnar på dennes lögner och brustna löften, oförmågan att ta tag i sig själv och visa vilja till förbättring och först då inser då inser vikten av att göra en förändring, så kan jag också börja inse det nu, tror jag. Jag ÄR väldigt ensam. Och sålänge jag inte äter ordentligt eller tänker lite mer normalt så kommer jag inte orka eller klara av att komma in i någon social värme heller. För att vinna mer sympatier eller omtanke måste jag börja visa framsteg och vilja till förbättring. Sålänge jag inte äter ordentligt och sålänge jag håller på att träna så visar jag inte sån vilja. Istället för att försöka vinna sympatier genom att vara ynklig ska jag vinna uppskattning i att göra framsteg och vara intressant. Bara då kan jag komma in i riktig och äkta social värme igen. Jag kan inte gärna gå på dejt och inte äta. Eller ännu märkligare, gå på dejt och presentera mig som ätstörd. Nä, Andreas, filosof låter bättre. Som filosof förväntas jag också kunna tänka och föra lite resonemang från början till slut. Desto mer förväntas jag också kunna dricka ett glas rödvin eller tre och då har jag en lång väg med utmaningar att gå för att våga mig på några glas rödvin. Jag tvekar ju nästan på att dricka kolsyrat vatten med smak... Men det är ju så jag vill må och vara. 

Min ilska ska som sagt riktas mot ätstörningen för att den håller mig tillbaka och begränsar mig på så många vis. Bästa sättet att få utlopp för ilskan i den riktningen är att göra tvärtemot vad den säger att jag ska göra. Säger den till mig att hoppa över en näringsdryck så är det precis då jag ska bli bestämd och göra tvärtom - gå och ta en näringsdryck. Jag kan hälla i mig fyra om dagen om jag vill. Desto snabbare blir jag frisk och kan tänka bättre.


God vilja

Trenden har på sätt och vis vänt igen inom mig igen, jag är mycket mer positiv och taggad igen nu. Jag har under helgen funnit ny motivation på något sätt och jag känner att jag VILL göra rätt. I den motivationen och energin har jag också mer ork att gå emot demonernas infall. Jag träffade av en slump en av tjejerna från Capio på bussen i helgen och det var otroligt inspirerande. Det kändes bra att återse en medbrottsling och på så vis återknyta till det vi gemensamt kämpade mot när vi var där. Jag tror det stödet och den förståelsen vi har inför våra problem och kan ge varandra är väldigt betydelsefullt. Nästan så jag önskar att jag hade en liten intresseförening där man kan finna stöd hos varandra. Anonyma Anorektiker, fast med ett friskare fokus än att ställa sig upp och identifiera sig med ätstörningen. Inte "Jag heter Andreas och jag är anorektiker", utan "Jag heter Andreas och jag vill vara snäll mot mig själv och bli frisk".


Vapenvila i kriget

Jag VILL vara snäll mot mig själv, jag VILL bli frisk och må bra. Bli stark och glad. Vapenvila är begärd mot ätstörningen där denne lägger ner vapnen ett tag så att vi kan komma till en fredlig lösning. Jag har ju dock baktanken att jag ska äta upp mig under denna pausen. Jag går in i något zen-hippie-tillstånd och slappnar av på ett friskt sätt. Med sänkt gard öppnar jag istället upp för att ge mig själv lite kärlek och värme.