fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

38

Kategori: Allmänt

Igår var det min födelsedag! Jag är lite barnsligt förtjust i att fylla år. Inte för presenternas skull, det är jag för gammal för :-), men mer för att jag gillar tanken på nystart. En passande punkt för avstamp mot en ny riktning och en bättre tillvaro. Ska det bli något avstamp i år? 

Låt mig blicka tillbaka på hur de senaste åren sett ut. 

2008 Jag firar födelsedag på vandring bland bergen i Peru. Blir bjuden på tårta i ett tält mitt ute i ödemarken. Avstamp mot att skaffa familj och satsa på att få barn (resultatet blev en liten grabb som är en rolig rackare) 

2009 Lillgrabben är en månad gammal ungefär. Jag har börjat träna lite mer målinriktat och kört en halv ironman. Avstamp mot att sätta igång med mer fokuserad träning mot att springa maraton.

2010 Träningen intensifieras. Jag har sprungit mitt första maraton och jag börjar krångla med maten. Avstamp mot nästa mål med träningen. Mer träning och mer avancerade lopp. 

2011 Lilltjejen föds. Springer mitt andra maraton. Intensiv träning och mer kontrollerat ätande. Avstamp - bli lite lättare, träna lite mer. Tankar börjar figurera om att begränsningen av maten kanske ska upphöra, en vecka till bara… 

2012 Är pappaledig och kontrollerar maten ännu mer eftersom jag inte kan löpträna lika mycket längre pga hundvalp och småbarn. Är ordentligt underviktig och söker behandling. Avstamp, börja äta (det håller kanske en vecka)

2013 Friskförklarad igen. Springer en halvmara för att fira min återkomst. Avstamp - fokus på företaget och få fart på det. 

2014 Skiljer mig och får tid och möjlighet att äta vad jag vill och träna mer än innan. Avstampet detta året är steget från att vara gift till att nu vara fri. 

2015 Har kunnat äta väldigt begränsat under lång tid, är därför väldigt tunn och trött. Avstampsförsök - efter födelsedagen ska jag sluta försöka gå ner i vikt och börja äta bättre. Håller ungefär en vecka. 

2016 Avstamp sluta försöka gå ner i vikt och börja äta bättre... (har jag hört den förut...) 

2017 Lämnar in ett manuskript för min nya bok. Jag är frisk och glad. Firar med att gå ut och äta med [blank] och barnen. Lycklig! 

Spännande med framtiden :-)

 

Födelsedagsfirande 

Själva födelsedagsfirandet gick bra igår. Jag var ute och åt på restaurang på både lunch och middag. Inte helt enkelt, men det gick. Vegansk brunchbuffé till lunch och jag tog faktiskt två gånger! Den där pajen de bjöd på var jobbigt god... frestelsen blev större än störningen och jag var tvungen att ta en extra bit. Alltihop var faktiskt jobbigt gott. Sen grönsaksbollar på Ikea till middag, inte lika fantastiskt, men helt ok. Troligtvis är kroppen ganska hungrig och behövde den lilla boosten i näringsintag som de båda restaurangbesöken gav för det kändes ändå ganska ok på kvällen. Ett annat tecken på att kroppen är hungrig var när jag på lördagen la mig för att meditera en stund (jag var supertrött så jag gjorde det mycket för att få lite välbehövlig vila), men det gick inte så bra att hålla fokus - tankarna flög hela tiden bort till mat och ätande...

 

Jobb

Jag har ju börjat jobba igen vilket tar ganska mycket på krafterna. Inte helt enkelt och ganska tungt i kroppen. Nu vill jag inte gärna vara gnällig och oförmögen till praktiskt arbete. Det tar väl helt enkelt några dagar eller kanske veckor innan jag är helt tillbaka i rutiner och så igen, men just nu känns det besvärligt. Första dagen efter jobbet var jag så färdig när jag kom hem att jag var tvungen att lägga mig en stund och vila, vilket känns väldigt avlägset för mig annars. Jag har ju inte tålamod att sitta still ens, nu var jag tvungen att lägga mig.. Men som sagt, jag hoppas ju att jag kommer igång mer efter ett tag. Jag vill inte vara en sån som inte kan jobba och som bara campar på sjukskrivningar i en evighet. "Ät så orkar du mer", kan den kloke såklart påpeka. Mm, vore det så enkelt så skulle jag väl inte varit på Capio i fyra månader eller skrivit den här bloggen för den delen. Istället kör jag hellre tryggt och låter störningen hållas lugn. Speciellt nu när jag är trött efter jobbet så är det inte lätt att hitta energi för att kriga med mig själv också (då jobbar jag ändå bara 50%...). 

 

Världens bästa kollegor 

Sen måste jag ge en stor eloge till mina kollegor som nog är de bästa man kan tänka sig. Mer omtänksamma människor får man leta efter. De är fullt införstådda i mina problem och är väldigt måna om att kunna göra allt för att hjälpa mig tillbaka. Hade de kunnat trolla hade de säkert gjort det, men de erbjuder allt stöd de kan komma på för att underlätta det för mig. Exempelvis fick jag en kram inför fredagsfrukosten där det bjöds på frallor. Det är helt enkelt så att jag blev väldigt rörd över deras erbjudande om att alltid finnas för mig när jag behöver lite extra stöd och de anstränger sig för att komma på hur de kan hjälpa mig på bästa sätt. Sen är jag ju också en falsk jävel... Vid frågan om det fanns något de kunde göra så svarar jag att jag inte kommer på något. Men visst finns det något jag kan behöva hjälp med. De där kusliga näringsdryckerna som vore lätt att lägga till vid frukost eller lunch kunde vara något som någon kunde påminna mig om eller tillochmed sätta fram till mig. Sen att jag är för feg och inte riktigt vill bli påmind om dem är ju för att störningen överröstar mitt friskare jag. Det är dock lite blandade problem med att behöva bli påmind om något sånt. Jag har problem också med att behöva bli tillsagd av någon annan, som om jag inte kunde ta hand om mig själv. Ingen annan ska säga åt mig vad jag ska göra. Vad jag gör med mig själv är väl min ensak, kan jag tycka lite av princip. Fast sådär blandade problem är det kanske ändå inte. Det är givetvis störningen som använder de där värderingarna i mig för att hitta en ursäkt för att slippa äta. Ännu mer fånigt är det att risken finns att mina fina kollegor läser detta och kommer att påpeka min idioti och mitt trilskande så fort jag träffar dem. Visst, det är fortfarande jag som bestämmer. Det är jag som måste vilja bli frisk. Därför ligger det fortfarande på mig att ta med mig näringsdrycker om jag vill ha en näringsdryck på jobb, det är jag som måste dricka dem och ta emot hjälpen om jag nu behöver hjälp med att bli påmind om dem. 

 

Motivation

Det är precis det som min gamla behandlare från Capio också sa åt mig när jag träffade henne för sista gången förra veckan. Jag måste hitta motivationen och viljan inom mig själv först och främst. Annars kommer jag aldrig att bli frisk. Hon sa detta i samband med att jag berättade att det var svårt att hålla sig på den friska vägen och att jag inte fått tag på någon ny terapi än. Det finns ingen mening med att gå in i en ny behandling sålänge jag inte vill bli frisk, sa hon. Jag kan gå tusentals behandlingar utan att bli bra om jag ska motarbeta processen i smyg hela tiden. Frågan är därför om jag vill bli frisk. Svaret borde vara självklart. Inte något man ska behöva fundera på eller sväva på svaret med. Ändå känns det inte sådär gjutet. Skrämmande nog. Vad i helvete är det jag vill då?!? Min gamla behandlare uttryckte ungefär samma frustration och blev barsk mot mig. Jo, det är klart jag VILL bli frisk. Alternativet är såklart inte särskilt lockande. Att bli svagare och gå ner mer i vikt ger inte några nya spännande upplevelser. Det har jag testat. Som jag har sagt flera gånger vill jag ju må bra och just nu börjar jag må sämre faktiskt och då finns det egentligen bara en väg att gå. En begränsande faktor just nu är den där förbannade vågen. Det är vägning på torsdag och sen i tisdags förra veckan har jag gått och tänkt på vad den kan visa för siffror och att det vore spännande med en liten viktnedgång jämfört med förra gången. Det behöver inte vara mycket, men lite nedgång ger en skön tillfredställelse på något vis. Problemet är att jag troligen vill ha samma tillfredställse sen nästa gång igen... Min strategi är därför att sluta med vägningen. Jag kan absolut gå dit och prata med min våg-tant i mer terapisamtal eller något, men att ställa mig på vågen ska jag försöka slippa. Det borde ta bort en viss udd av störningen i och med att jakten på resultat med siffrorna försvinner. Visst kan jag väga mig hemma, men min våg är en gammal klumpvåg som jag har ställt undan och den är inte helt smidig att dra fram igen. Därför är det inga större bekymmer att undvika att väga mig hemma. När jag för någon gång sedan fick lite längre mellan vägningarna så kunde jag faktiskt slappna av de första dagarna efter vägningen och tillåta mig att äta lite bättre.

Att ta bort vägningen och siffrorna hjälper nog inte hela vägen. Jag måste fortfarande våga äta och låta bli att träna som en tokig. Det krävs fortfarande motivation, inte bara begränsningar för att TVINGA in mig på rätt väg. Någon måste gå vägen också och det kan inte vara någon annan än jag. Det går inte att åka snålskjuts eller bli att bli puttad av någon annan. 

Kärlek 

Jag har gläntat lite på dörren till kärleken och registrerat mig på en dejtingsida. En av tjejerna från Capio har varit på dejt och på en dejt kan man såklart inte sitta och få panik över att äta. Snacka om pinsamt att göra bort sig så från början. Jag tänker mig att kärleken och en sådan lockelse skulle kunna få mig motiverad att fungera normalt. Nu vet jag att jag har hittat på en massa möjliga förslag till motivationshöjare tidigare, men att jag hittills bara kommit med förslagen och sen inte använt dem som mål ändå. Varför detta skulle vara annorlunda vet jag inte riktigt. Eller jo, det lockar lite mer med att hitta kärleken. Det är på sätt och vis lite enklare att börja dejta än att satsa på en långresa jorden runt. Iallafall till en början kostar dejtande inte lika mycket som en långresa heller, även om jag reser billigt. Sen krävs det mod till att träffa folk också visserligen, men det ger även energi i massor när det börjar kännas spännande och förväntningarna byggs upp. Funkar det sen lite socialt också så ger det ännu mer boost och motivation. 

Visst kan jag tycka att jag borde älska mig själv ordentligt först innan jag försöker hitta kärleken via någon utomstående, men om det kan hjälpa mig att hitta kärleken till mig själv också i en sån process när jag får lite hjälp av något utomstående som lockar mig så känns det ändå ok. Värt ett försök iaf. Love is all you need. 

 
Kommentera inlägget här: