fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

All in

Kategori: Allmänt

Det KÄNNS bra nu. Är inte det tillräckligt? Vad mer krävs egentligen för att man ska bedömas som frisk? Att kroppen också fungerar som den ska såklart, men om jag upplever den som fullt fungerande, ska man då rota efter mer fel? Ja, kanske, men mest som ett kritiskt tänkande, inte rota för rotandets skull så att man skapar ett problem. Men bara för att det känns bra och upplevs bra nu, så är det inte säkert att det gör det om 10 år om jag gör något tokigt nu.

 
Fenomenologiskt bra

Trots att jag försöker titta på mig själv med kritiska ögon, så tycker jag inte att jag beter mig särskilt tokigt nu. Detta levnadssättet jag har nu borde kunna vara ett levnadssätt som håller och gör mig gott i 10 år och ännu längre, tycker jag. Kanske en bit kvar på vikten så att jag har lite mer hull och energi i kroppen för att förhindra att jag blir orkeslös alltför lätt. Lite mer kraft och kropp så att jag kan börja bygga muskler ordentligt med bra träning. Gammalt hederligt gym och lite löpträning hade gjort mig gott. Men det kommer.

Om jag bara fortsätter såhär, så tror jag att vikten kommer att komma efterhand. Visserligen har jag inte vägt mig nu på över en vecka, så jag har egentligen ingen aning om hur vikten har artat sig efter förra vägningens nedgång. Jag lever i tron att den har vänt vikten uppåt igen. Men å andra sidan vill jag inte hänga upp mig så mycket på siffror och vikt. Som jag började resonomanget så KÄNNS det ju bra, varför ska jag då behöva fastna i siffrorna. Det är i sig inte fel att jag är tunn, även om jag inte vill vara såhär klen, men så länge jag inte rasar i vikt, så tycker jag det viktigaste är att jag KÄNNER mig bra. Rasa i vikt har jag dessutom svårt att tro att jag har gjort. Kroppens signaler säger inget sånt. Faktum är att kroppens signaler säger att det känns fint. Där är förstås en fallgrop. Kroppen och dess signaler är starkt påverkade av störningen och när kroppen tycker att det känns fint så finns det stor risk för att det är något stört som ligger bakom - likt det kan kännas fint när jag får köra ett riktigt tufft träningspass eller känslan av att skinnet stramar över revbenen. Nu tror jag dock att jag kan känna skillnaden mellan de störda känslorna och andra mer välmående känslor från kroppens signaler och då tycker jag att det känns som att kroppen faktiskt mår bra. Jag försöker också vara snäll mot mig själv och min kropp och verkligen lyssna efter dess äkta signaler. 

 
Maten

Ätandet tycker jag också fungerar nästan problemfritt. Visst är jag fortfarande rädd för pasta, kakor och kalorier, men det är inget som hindrar mig. Skulle jag ställas face-to-face med en fastlagsbulle så skulle jag besegra den. Det är iallafall vad jag föreställer mig och tror om mig själv. Kanske skulle det inte vara lätt, men jag skulle göra det.

Min kost är varierad och jag lyxar ibland till det med halvfabrikat (ex pulled vego eller Findus veganska grönsaksbollar) för att underlätta för mig själv och för att det faktiskt är gott. Jag har tillochmed börjat äta godis (ok, en bit bara änsålänge, men det är ändå onekligen en början). Är jag då inte frisk? Lite konstig kanske i mitt ätande och mina känslomässiga reaktioner till en del mat, men det kan jag ju vara. Konstig är ok. Det är nog heller inte något som är värre än hur andra kan reagerar inför mat de ogillar. Mitt problem är inte att jag är kräsen, jag är bara glad att jag slipper äta viss mat. Att jag är rädd för en del sorts mat tror jag också är en övergående rädsla som kommer att försvinna efterhand som jag testar och vänjer mig, vilket jag kommer att göra inom kommande 10-årsperiod. Jag har sett folk reagera bra mycket märkligare än vad jag gör inför olika sorters mat. 


Tankarna

Även på rent psykologiskt plan lyssnar jag på mig själv och är lyhörd för hur jag känner mig. Jag tar hand om mig och är snäll mot mig själv. Exempel på det från gångna veckan är att dejten jag hade träffat ett antal veckor inte längre fungerade helt smidigt och positivt. Efter ett grundligt övervägande och lyssnande på hur JAG faktiskt kände det så bestämde jag mig för att avsluta det. Det satt långt inne och att jag tar sånt bestämt kommando över mitt eget liv är ovanligt för mig. Men det funkade och det kändes väldigt bra när jag väl hade gjort det. Jag är ju livrädd för att såra någon annan och smetar hellre ut mig platt på marken än att någon annan ska må dåligt, vilket jag såklart själv mår dåligt av i längden. Så nu när jag istället satte mig själv i första vagnen och såg till att JAG fick förtur till att må bra, så kändes det riktigt, riktigt bra. 


Träningen

Ännu en riskzon till min bedömning som frisk eller sjuk  är förstås träningen. Jag HAR triggats till mer träning sen jag började köra kettlebells, det ska jag erkänna. Men det är inte något stört beteende än (och ska inte bli heller). Om jag missar ett träningstillfälle så stör det mig inte orimligt mycket. Jag tänker också på att äta ordentligt i samband med träningen så att jag inte ska gå någon förlust där. Att jag tycker att träning är kul och har det som fritidsintresse kan väl ingen säga är tokigt. Mången arbetsgivare skulle hurra och klappa med händerna om personalen tycker om att röra sig på fritiden. För att inte tala om hela läkarkåren. Så länge det inte går till överdrift. Visst, det är en farozon för mig, men inget tokigt så länge jag håller koll på mig och sköter det fint. 

 
Jag klarar testet

Alltså, jag MÅR bra, jag tycker att jag BETER mig ordentligt både privat och socialt. Hur pass trevlig och rolig jag är låter jag min omgivning avgöra, men föra mig inom normala gränser tycker jag iaf att jag gör. Jag äter och lyssnar på kroppens fysiska signaler. Plus att jag nu har upplevt den positiva känslan av att få åka 1:a klass, vilket jag kommer att låta mig göra fler gånger. På vilket vis är jag då sjuk? Andras upplevelser av mig? Det är en bra fråga. Jag fick för ett tag sedan kommentaren att jag påverkar folk i min omgivning med min sjukdom. Frågan är hur? Givetvis har jag orsakat en massa oro och tankar hos folk i min närhet under de gångna åren, men NU? Jag kan ju inte själv svara för det, men jag kan inte förstå hur andra påverkas av mig nu. Om min omgivning lever kvar i att jag är störd och instabil, så ligger det mer hos dem än hos mig eftersom jag tycker att jag själv har utvecklats och ändrat mig. Som sagt, om någon skulle utmana mig med en kladdig kaka så skulle jag synat dem och fixat det. Jag skulle ha klarat testet som om det vore en självklarhet. Vad mer kan man begära av mig i sociala sammanhang? Så länge jag inte begränsar andra med mitt beteende eller sätt att tänka så kan det väl inte påverka dem? Eller tänker jag fel? Att jag har etiska principer mot viss mat är en helt annan sak. Vill någon klaga på mitt beteende utifrån mina etiska övertygelser så är jag redo att ta en diskussion närsomhelst och försvara mitt resonemang. Något vettigt resonemang har jag aldrig haft och kan nog inte komma på för att försvara mitt störda beteende. Det skulle inte bli något hållbart resonemang. 

Om man jämför mig med någon som har hissfobi eller annat så känns det som att en svag sådan störning skulle påverka omgivningen för en sådan person bra mycket mer än vad mina fobier gör. Såna personer anses inte särskilt besvärande, tycker jag och tror inte att gemene man heller tycker det. Det rings inte till akuten eller springs efter tvångströja för sådana personer. Och om DE påverkar sin omgivning mer än vad jag gör (om jag nu har rätt i min tro att jag inte påverkar min omgivning negativt), ska då inte jag kunna passera som frisk och anses good enough? 

 
Jobb

Jag har nu jobbat två veckor nu och det känns alltså fortfarande bra i kroppen och i tankarna. Efter övervägande förra veckan kom jag därför fram till att jag ska skita i den sista biten sjukskrivning och inte ta de sista två veckorna på 50%, likt jag jobbat på de sista två veckorna. Nu går jag istället all-in och börjar jobba 100% med början på onsdag, 1:e mars. Det vill säga, jag tänker klara mig från att ha varit sjukskriven ett helt år med en månads marginal. Sjukt pinsamt att jag varit sjukskriven nästan ett år... Att jag har varit en sån svag människa...Absolut inget negativt sagt om någon annan som varit sjukskriven längre perioder - detta handlar om mina krav på mig själv och min syn på mig - min självbild. Jag trodde aldrig att jag skulle falla i en sån svacka. Andras lidande och andras mående hyser jag full respekt för och endast man själv kan avgöra hur man mår, jag klagar inte på någon som säger sig må dåligt. Själv vill jag ta mig i kragen och komma tillbaka till verkligheten nu iallafall. Jag tänker börja jobba på hundra procent och inte längre vara sjukskriven. Utan sjukskrivningen är där inte längre något som säger att jag heller är sjuk. Är jag inte sjuk så är jag frisk. Alltså: Härmed (eller från och med onsdag) friskförklarar jag mig själv! 

 

(Det borde firas. Jag ska tänka ut något kul sätt att fira det på :-) )

(Jag tänker inte avsluta mina tider hos psykologen, det kan vara bra för mig att fortsätta gå dit. Man behöver inte vara sjuk för att behöva stöd och hjälp med att bli ÄNNU bättre). 

Kanske är detta slutet på bloggen också. Boken ska skrivas. Bloggtiden som jag har avsatt varje vecka kan läggas på att författa boken. Nä, inte riktigt än förresten, jag kör en kortare avslutningsblogg nästa vecka för säkerhets skull. En ny vägning ska redovisas och så kan jag nämna något om hur onsdagen firades. Men jag närmar mig absolut slutet av denna historien. 

 

Back in business

Kategori: Allmänt

Sådär, nu har jag varit igång och jobbat en vecka. Hög tid kan tyckas, det tycker jag själv iallafall. Det har varit tråkigt den sista tiden att gå omkring och känna mig meningslös, även om jag har försökt fylla tiden med någorlunda vettiga aktiviteter - framförallt att träna på att ta hand om mig själv och lära mig att kunna sitta ner och vila också. Jag har blivit bättre på det, men det krävs nog träning under lång tid för att bli bra på det. Vila och erkänna mig i behov av vila är väldigt svårt. 

 

Besegra demonen

Hur har det då gått att jobba? Sådär får jag nog säga. Väl på plats går det bra, inga problem att jobba som så, kroppen klarar av det fint. Mentalt går det också bra när jag väl är där. Problemet är snarare att det fortfarande är ett fysiskt arbete som kräver mer energi av mig än vad jag är van vid att stoppa i mig. Därav blev det därför också en tillbakagång i vikten denna veckan. Vikten ska liksom inte gå neråt, den ska gå UPP. Den borde ha legat åtminstone 0.5 kg uppåt jämfört med förra veckan. Nu hamnade 0.6 under istället. Tillfällig dagsform kanske, men det är ändå åt fel håll. Lyckligtvis känner jag inte mig direkt triggad av denna nedgång, vilket jag lätt skulle kunna ha gjort förut. Jag blev inte sådär glad innerst inne som jag har blivit andra gånger när vågen visat neråt. Som jag tolkar det är jag är så pass frisk i huvudet att jag kan tänka mer klart nu och följa resonemang som är bättre för mig. Ätstörningen låter inte lika mycket som innan, den tar inte lika stor plats i tankarna längre.

Det jag blir lite rädd för är dock att jag trots att jag tänker friskare så är det lätt att glömma/missa/undvika att plussa på lite extra på varje måltid för att kompensera den energiförlust jag gör genom att jobba. Jag har liksom precis kommit igång med att äta relativt fullvärdiga portioner och fått in vanan med hur det ska se ut på tallriken. Nu ska jag modifiera detta igen och lägga på YTTERLIGARE på tallriken. Inte lika lätt som det låter. Acceptansen för de portionerna jag äter nu är inte helt hundraprocentig än, men ändå måste jag utöka dem. Lyckas jag inte ta igen de kalorierna jag förbrukar och dessutom ta ännu mer för att faktiskt gå upp, så är risken att jag sakta men säkert dalar i vikt igen och då försvinner snart det friska tänkandet igen. Helt plötsligt är jag tillbaka på ruta ett igen... Det vill jag inte. Jag har varit på ruta ätt så många gånger nu att den börjar bli uttjatad och tråkig. Nu är det fan dags att bli frisk.

Nu vill jag visserligen byta jobb ändå och hoppas på att kunna få ett jobb där jag inte är lika aktiv. Det är en lösning som känns både bra och rimlig, men samtidigt kan man se det som att jag flyr undan kampen mot ätstörningen. Jag kanske måste besegra den här jädra demonen ordentligt först innan jag kan få ett kvalificerat jobb där jag kan utnyttja mina kompetenser bättre. Inte förrän jag har dödat draken förtjänar jag att vinna priset - mitt drömjobb. 

 

Utveckling

Mitt lite friskare tänkande märks framförallt i ätandet och den maten jag väljer. Jag äter betydligt mer varierat nu än för någon månad sen, för att inte jämföra med för ett år sen. För ett år sen åt jag nog i stort sett bara kål, morötter och lite bönor. Och så chili i mängder. För någon månad sen var det åtminstone mer varierat än så, men ätandet höll sig ändå relativt tryggt inom några olika måltidsvarianter. Nu testar jag nytt varje vecka och experimenterar i köket - på ett friskare sätt om man låter mig ha mat som lite intresse. Hela den veganska matcirkeln är med i måltiderna och jag tänker efter så att jag verkligen kombinerar rätt och får med mig allt på tallriken. Dessutom unnar jag mig lite extra ibland. I veckan blev det till och med en semla!! En rawfood-semla visserligen som inte var större än en chokladboll, men ändå. En vegansk mac&cheese blev det en annan dag, också helt otänkbart för någon månad sen. Och igår åt jag tillochmed en godisbit!! Ett friskare tänk kring maten alltså. Pizzadejten om någon vecka känns inte helt omöjlig längre :-). 

 

Tråkigt

Ett annat problem med jobbet är att jag inte trivs med det. Som sagt, när jag väl är där går det bra och jag fick ett fantastiskt välkomnande av väldigt goda kollegor, men det är jobbet i sig som inte känns som jag. Dessa negativa känslorna är besvärliga och de riskerar att sänka min energi och lura mig in i ett begränsat levnadssätt. Ett levnadssätt där jag låter frustrationen gå ut över mig själv med mindre mat och hårdare träning. Irritationen måste få komma ut, precis som jag skrev i förra bloggen. Dvs jag har hårt mentalt arbete att göra med mig själv där jag måste gå emot min känsla och benägenhet där jag låter frustrationen gå ut över mig själv. Istället måste jag aktivt tänka på att jag ska låta mig själv ha det bra och behandla min kropp som något värdefullt och istället hitta det där mer effektiva utloppet för frustrationen. Väldigt svårt när jag är låg i energi och inklinationen är att snabbt och lätt låta frustrationen komma ut på enklast möjliga sätt så fort som möjligt.

 

Jag skapar mitt eget liv

Det känns lite märkligt ändå att inte jag kan få göra vad jag vill, varför ska inte jag kunna få ha det bra? Varför ska inte jag kunna känna både lycka och framgång? Nu kanske inte detta är något som är några vanliga känslor att uppleva för någon, vilket isåfall egentligen är väldigt tragiskt, men jag vill iallafall inte nöja mig med att härda ut i något jag vantrivs med. Är det för att jag hamnat så fruktansvärt ur spår iochmed störningen att lycka och framgång är omöjligt innan jag kommit in på rätt bana igen? Kanske. En tanke som jag klurat med och försökt bli inspirerad av är att det är upp till mig att skapa förändringen på alla fronter. Liksom jag måste döda demonen ordentligt innan jag kan förvänta mig ett drömjobb, så måste jag skapa mina egna förutsättningar på alla plan genom att ta bättre kontroll över mina tankar och styra dessa rätt. Jag har ju tidigare märkt stor skillnad på mina tankar när jag gått från min bottennotering i viktkurvan tills när jag kommit upp några kilo mot friskare vikt och BMI. Helt plötsligt har jag ju kunnat uppleva fler känslor och kunnat tänka tydligrare och friskare. Detta har varit överraskande och svårt att förstå från bottenläget, men när jag väl kommer upp så ser jag bättre och upptäcker oanade förmågor. Precis som jag resonerat tidigare så kanske det väntar sig ytterligare positiva upptäckter i tankar och känslor när jag kommit upp några steg till. Ju mer jag kan trycka bort de störda och begränsande tankarna, desto mer utrymme får jag att ta in positiva tankar. Genom att välja mina tankar rätt kan jag skapa ett gladare liv för mig själv. Detta lyser troligen sen igenom i mitt jobbsökande och jag når mer framgång i detta. Likaså planerar jag ju att börja skriva bok om det här spektaklet och det kan jag inte göra förrän jag har besegrat demonen. Ett friskare tänk krävs alltså för att jag ska få det jag vill. Kanske är det så.

 

Ihärdighet och tålamod

Jag tror oavsett att jag ska fortsätta på den banan jag börjat gå nu. Med dessa tankarna och med detta beteendet. Även om det blev en viktnedgång denna veckan så tycker jag ändå att jag jobbar på bra och med god motivation. Jag måste bara tro på att jag gör rätt och kämpa på. Med lite tålamod kommer det att ge avkastning och jag hoppas på att belöningen finns där i slutet av regnbågen. Liksom det tog mig tid att komma längst ut på omvägen jag har hamnat på, så kommer det att ta lite tid att jobba mig tillbaka på rätt väg igen, men med ihärdighet och tro på metoden kommer jag att nå dit. Det känns också som att jag är nära, jag vädrar bättre tider en liten bit fram. Kanske inte runt nästa hörn, men kanske nästa. Ett litet tag till bara. Jag kämpar på och fortsätter, demonen ska dö, jag ska komma rätt och stå som vinnare i slutet av omvägen. Motto: Jag är värd att gå på lyckans väg, precis som alla andra. 

 
 

Frihet åt Gammelsmurfen

Kategori: Allmänt

Ännu mer sjukdom drabbade familjen förra veckan. Inte så farligt, men förkylning och feber. Givetvis inte roligt för den drabbade, men resten av familjen påverkas också. Egoistiskt så tar jag det ganska dåligt när barnen är sjuka. Inte bara att jag lider med dem, men jag lider själv av frustration och isoleringen också. Jag är beroende av frihet. 

 

Straffarbete

När barnen är sjuka blir jag genast låst till hemmet och genast känns det som att jag är helt stillasittande och inaktiv hela dagarna. Det känns som att jag inte får något gjort alls, vilket visserligen inte är sant, men känslan av att bara sitta still och bli dammig är väldigt påtaglig och påverkar mig väldigt negativt. Kanske rör jag mig inte mindre än andra dagar när alla är friska och jag kan göra vad jag vill, men det är just det faktumet att jag inte KAN göra vad jag vill och när jag vill som påverkar mig så mycket. Känslan av att vara låst och isolerad är väldigt frustrerande. För att ytterligare spä på min frustration så gör det faktumet att barnen är sjuka dem mer gnälliga och negativa också (såklart, och det har de givetvis rätt till). Mitt problem är just denna frustrationen. Jag vet inte vart jag ska göra av den och hur jag ska få utlopp för den. Den byggs bara på och blir mer och mer. Normalt tänker jag inte ens på att jag är irriterad och frustrerad, utan känner bara ett allmänt missnöje och en enorm rastlöshet och känner mig meningslös. För att råda bot på den känslan tar jag hjälp av de medlen jag känner till och är van vid. Det är precis samma situation som när jag blev ätstörd från första början. Isolering och en känsla av att inte få något gjort. Min metod: ändra matintaget för att kompensera bristen på rörlighet; träna på något sätt för att bli av med den uppdämda frustrationen jag känner. Denna metoden är såklart inte bra, vilket jag vet inom mig, men irritationen och frustrationen gör det svårt att orka eller vilja göra något annat. Ilskan riktas mot mig själv och jag ”straffar” mig själv med att hindra mig från att äta ”rätt”. Spiralen börjar snurra på fel håll - mindre mat ger mindre energi, mer träning ger mindre energi. Mindre energi ger mindre tålamod, mindre ork att göra något produktivt och jag blir ännu mer irriterad och frustrerad - ännu mer straffarbete och minskade ransoner. Osv. 

 

Vänd båten rätt

För att bryta denna trenden måste jag ställa mig lite utanför mig själv och verkligen tvinga mig själv att bryta mönstret. Ut med lite uppdämd frustration och sen, DÄR, i den lilla luckan av frisk energi, fånga den positiva känslan och utnyttja den för att komma in på nya hjulspår och styra mig rätt. En metod jag kom att tänka på för att få utlopp för frustrationen var att jag kunde gnälla hos någon. Det är en legitim metod, tänkte jag, och min gissning var att det är väl så folk gör. De gnäller för sina respektive och nära vänner och får på så vis ventilerat ut de jobbiga känslorna, så att det känns lite lättare sen efteråt. Problemet som jag såg med detta var att jag inte vet vart jag ska vända mig för att gnälla. Jag vill inte påverka någon annan negativt och dra ner andra i tråkiga tankegångar med min nedstämdhet. Det är som om jag hade en smitta av böldpest eller något, den vill jag såklart inte skicka över till någon annan, det är jag alldeles för omtänksam för att göra. För den delen vet jag inte riktigt vem jag skulle kontakta för att bara gnälla. Jag har helt enkelt inte någon självklar gnällrelation med någon, vilket kanske på sätt och vis är bra, men å andra sidan, lite besvärande i såna här situationer.

En annan, lite mer fungerande, metod som jag kom på var att jag kan ta hand om känslorna på egen hand. Som den introverte människan jag är så bör det funka bättre för mig och vara lättare att ta till hjälp, var min tanke. En metod som också fungerade bra när jag var liten och inte hade någon att gnälla för var att jag satte mig för att rita eller måla. Ut med känslorna på papper. Bara blaska på med färg eller tjockt med blyertssvärta på en blivande bild, så får jag ur mig de negativa färgerna och känslorna. Ofta kan jag sen modifiera bilden och lägga till någon liten ljusglimt när jag väl har fått ur mig det jobbiga och jag kan därefter fånga det ljuset och börja känna mig bättre och bli gladare.

 

Frihet

Så fort jag kommit på tanken på hur jag kunde gå till väga för att ventilera mig och ta hand om mina känslor så kändes det mycket lättare. Jag blev genast på mycket bättre humör och behövde inte ens ta fram papper, pennor och färg, det jobbiga släppte ändå. Det är säkert det där magiska med frihetsbegreppet. Frihet är en perspektivfråga. Jag kan vara den friaste människan i världen även om jag är inlåst i ett 3 x 3 kvadratmeter stort rum samtidigt som jag kan känna mig fullständigt begränsad trots all ekonomisk framgång och superstor villa med all lyx man kan tänka sig, så länge det fattas personlig mening och en önskan bakom det, eller om något saknas som jag vill ha, Det handlar om att kunna uppfylla sina önskningar och få göra det man vill. Kan jag inte göra det jag vill göra så begränsas min frihet. Punkt.  Det komplexa i min situation (och i de flesta andras också) är att vi måste rangordna våra önskemål så att vi tänker mer långsiktigt och ser på oss själva i ett större perspektiv. Vi måste begränsa vår egen frihet till viss del för att få mer frihet senare. Man kan se det som en investering i frihet. Exempelvis kan jag på en enkel nivå vilja träna flera timmar om dagen och undvika jobbig mat, men på en högre nivå vill jag mer med mitt liv än att bara leva och ha det bekvämt just idag. Jag-om-fem-år vill också ha det bekvämt och roligt och kunna ha frihet att göra vad jag vill då. En omtanke mot mitt jag-om-fem-år borde försöka ge det jaget så bra förutsättningar som möjligt snarare än att begränsa det. Det är precis detta jag inte har gjort för fem år sen. För fem år sen (eller hur längesen det nu är) började jag leva för dagen, vilket har lett mig till den situationen jag nu måste mitt Jag-för-fem-år-sen och tycka att jag borde varit smartare då och mer omtänksam då mot mig nu. Tyvärr hjälper det inte så mycket att vara efterklok och reta sig på dåtiden. Istället får jag ta lärdom av hur jag har gjort ”fel” och försöka börja leva klokare nu. Med lite eftertänksamhet nu kan jag kanske slippa stå och beklaga mig över mina gångna val. Om jag börjar äta rätt nu slipper jag kanske benskörhet och andra kroniska bekymmer om fem år.

 

Perspektiv

Nu brukar jag dock inte reta mig och ångra gamla beslut som jag har gjort förr. Mitt resonemang brukar vara att de val jag gjorde då var rätt för mig då, med den kunskapen och de perspektiven jag hade på den tiden. Jag kan inte värdera mina val som jag gjorde då med den kunskapen jag har idag, eftersom jag inte hade den kunskapen då. Det är såklart lättare att veta och värdera ett vägval när man har facit i hand. Men samtidigt har jag varken nu eller då kunskap om hur ett alternativt vägval hade tett sig. Vem vet vart jag hade hamnat om jag inte hade gjort vissa val för fem eller tio år sen. Kanske hade det lett till långt mycket tråkigare resultat. Tanken att det val jag faktiskt gjorde trots allt är det bästa valet är en enklare och roligare tanke att leva med, än att snöa in på tanken att ett alternativval kanske vore bättre. Bara för ett visst val ser bättre ut för stunden så är det inte säkert att det är bättre ur ett längre perspektiv. Livets vägar är outgrundliga och ödets nycker kastar oss ibland på roliga omvägar. Det är livet, en kul bergochdalbana som vi inte kan hoppa av. Och hur var det där med frihet nu igen… vi är fast i våra liv och tvingas välja väg oavsett om vi vill eller inte. Vi kan inte undvika att välja. Det bästa vi kan göra är att försöka njuta av åkturen och ha roligt. Vara snälla mot oss själva både nu och som gamla. Likt en bild av oss själva i en bergochdalbanevagn där vi sitter tillsammans med våra gamla Jag (Jag+x-antal-år) och har roligt ihop.

Kom Gammel-Andreas, vi går och tar en macka.