Frihet åt Gammelsmurfen
Kategori: Allmänt
Ännu mer sjukdom drabbade familjen förra veckan. Inte så farligt, men förkylning och feber. Givetvis inte roligt för den drabbade, men resten av familjen påverkas också. Egoistiskt så tar jag det ganska dåligt när barnen är sjuka. Inte bara att jag lider med dem, men jag lider själv av frustration och isoleringen också. Jag är beroende av frihet.
Straffarbete
När barnen är sjuka blir jag genast låst till hemmet och genast känns det som att jag är helt stillasittande och inaktiv hela dagarna. Det känns som att jag inte får något gjort alls, vilket visserligen inte är sant, men känslan av att bara sitta still och bli dammig är väldigt påtaglig och påverkar mig väldigt negativt. Kanske rör jag mig inte mindre än andra dagar när alla är friska och jag kan göra vad jag vill, men det är just det faktumet att jag inte KAN göra vad jag vill och när jag vill som påverkar mig så mycket. Känslan av att vara låst och isolerad är väldigt frustrerande. För att ytterligare spä på min frustration så gör det faktumet att barnen är sjuka dem mer gnälliga och negativa också (såklart, och det har de givetvis rätt till). Mitt problem är just denna frustrationen. Jag vet inte vart jag ska göra av den och hur jag ska få utlopp för den. Den byggs bara på och blir mer och mer. Normalt tänker jag inte ens på att jag är irriterad och frustrerad, utan känner bara ett allmänt missnöje och en enorm rastlöshet och känner mig meningslös. För att råda bot på den känslan tar jag hjälp av de medlen jag känner till och är van vid. Det är precis samma situation som när jag blev ätstörd från första början. Isolering och en känsla av att inte få något gjort. Min metod: ändra matintaget för att kompensera bristen på rörlighet; träna på något sätt för att bli av med den uppdämda frustrationen jag känner. Denna metoden är såklart inte bra, vilket jag vet inom mig, men irritationen och frustrationen gör det svårt att orka eller vilja göra något annat. Ilskan riktas mot mig själv och jag ”straffar” mig själv med att hindra mig från att äta ”rätt”. Spiralen börjar snurra på fel håll - mindre mat ger mindre energi, mer träning ger mindre energi. Mindre energi ger mindre tålamod, mindre ork att göra något produktivt och jag blir ännu mer irriterad och frustrerad - ännu mer straffarbete och minskade ransoner. Osv.
Vänd båten rätt
För att bryta denna trenden måste jag ställa mig lite utanför mig själv och verkligen tvinga mig själv att bryta mönstret. Ut med lite uppdämd frustration och sen, DÄR, i den lilla luckan av frisk energi, fånga den positiva känslan och utnyttja den för att komma in på nya hjulspår och styra mig rätt. En metod jag kom att tänka på för att få utlopp för frustrationen var att jag kunde gnälla hos någon. Det är en legitim metod, tänkte jag, och min gissning var att det är väl så folk gör. De gnäller för sina respektive och nära vänner och får på så vis ventilerat ut de jobbiga känslorna, så att det känns lite lättare sen efteråt. Problemet som jag såg med detta var att jag inte vet vart jag ska vända mig för att gnälla. Jag vill inte påverka någon annan negativt och dra ner andra i tråkiga tankegångar med min nedstämdhet. Det är som om jag hade en smitta av böldpest eller något, den vill jag såklart inte skicka över till någon annan, det är jag alldeles för omtänksam för att göra. För den delen vet jag inte riktigt vem jag skulle kontakta för att bara gnälla. Jag har helt enkelt inte någon självklar gnällrelation med någon, vilket kanske på sätt och vis är bra, men å andra sidan, lite besvärande i såna här situationer.
En annan, lite mer fungerande, metod som jag kom på var att jag kan ta hand om känslorna på egen hand. Som den introverte människan jag är så bör det funka bättre för mig och vara lättare att ta till hjälp, var min tanke. En metod som också fungerade bra när jag var liten och inte hade någon att gnälla för var att jag satte mig för att rita eller måla. Ut med känslorna på papper. Bara blaska på med färg eller tjockt med blyertssvärta på en blivande bild, så får jag ur mig de negativa färgerna och känslorna. Ofta kan jag sen modifiera bilden och lägga till någon liten ljusglimt när jag väl har fått ur mig det jobbiga och jag kan därefter fånga det ljuset och börja känna mig bättre och bli gladare.
Frihet
Så fort jag kommit på tanken på hur jag kunde gå till väga för att ventilera mig och ta hand om mina känslor så kändes det mycket lättare. Jag blev genast på mycket bättre humör och behövde inte ens ta fram papper, pennor och färg, det jobbiga släppte ändå. Det är säkert det där magiska med frihetsbegreppet. Frihet är en perspektivfråga. Jag kan vara den friaste människan i världen även om jag är inlåst i ett 3 x 3 kvadratmeter stort rum samtidigt som jag kan känna mig fullständigt begränsad trots all ekonomisk framgång och superstor villa med all lyx man kan tänka sig, så länge det fattas personlig mening och en önskan bakom det, eller om något saknas som jag vill ha, Det handlar om att kunna uppfylla sina önskningar och få göra det man vill. Kan jag inte göra det jag vill göra så begränsas min frihet. Punkt. Det komplexa i min situation (och i de flesta andras också) är att vi måste rangordna våra önskemål så att vi tänker mer långsiktigt och ser på oss själva i ett större perspektiv. Vi måste begränsa vår egen frihet till viss del för att få mer frihet senare. Man kan se det som en investering i frihet. Exempelvis kan jag på en enkel nivå vilja träna flera timmar om dagen och undvika jobbig mat, men på en högre nivå vill jag mer med mitt liv än att bara leva och ha det bekvämt just idag. Jag-om-fem-år vill också ha det bekvämt och roligt och kunna ha frihet att göra vad jag vill då. En omtanke mot mitt jag-om-fem-år borde försöka ge det jaget så bra förutsättningar som möjligt snarare än att begränsa det. Det är precis detta jag inte har gjort för fem år sen. För fem år sen (eller hur längesen det nu är) började jag leva för dagen, vilket har lett mig till den situationen jag nu måste mitt Jag-för-fem-år-sen och tycka att jag borde varit smartare då och mer omtänksam då mot mig nu. Tyvärr hjälper det inte så mycket att vara efterklok och reta sig på dåtiden. Istället får jag ta lärdom av hur jag har gjort ”fel” och försöka börja leva klokare nu. Med lite eftertänksamhet nu kan jag kanske slippa stå och beklaga mig över mina gångna val. Om jag börjar äta rätt nu slipper jag kanske benskörhet och andra kroniska bekymmer om fem år.
Perspektiv
Nu brukar jag dock inte reta mig och ångra gamla beslut som jag har gjort förr. Mitt resonemang brukar vara att de val jag gjorde då var rätt för mig då, med den kunskapen och de perspektiven jag hade på den tiden. Jag kan inte värdera mina val som jag gjorde då med den kunskapen jag har idag, eftersom jag inte hade den kunskapen då. Det är såklart lättare att veta och värdera ett vägval när man har facit i hand. Men samtidigt har jag varken nu eller då kunskap om hur ett alternativt vägval hade tett sig. Vem vet vart jag hade hamnat om jag inte hade gjort vissa val för fem eller tio år sen. Kanske hade det lett till långt mycket tråkigare resultat. Tanken att det val jag faktiskt gjorde trots allt är det bästa valet är en enklare och roligare tanke att leva med, än att snöa in på tanken att ett alternativval kanske vore bättre. Bara för ett visst val ser bättre ut för stunden så är det inte säkert att det är bättre ur ett längre perspektiv. Livets vägar är outgrundliga och ödets nycker kastar oss ibland på roliga omvägar. Det är livet, en kul bergochdalbana som vi inte kan hoppa av. Och hur var det där med frihet nu igen… vi är fast i våra liv och tvingas välja väg oavsett om vi vill eller inte. Vi kan inte undvika att välja. Det bästa vi kan göra är att försöka njuta av åkturen och ha roligt. Vara snälla mot oss själva både nu och som gamla. Likt en bild av oss själva i en bergochdalbanevagn där vi sitter tillsammans med våra gamla Jag (Jag+x-antal-år) och har roligt ihop.
Kom Gammel-Andreas, vi går och tar en macka.
