fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Rise of the idiots

Kategori: Allmänt

Jag börjar göra framsteg. Det känns bra att göra tillbakablickar ibland för att se hur man faktiskt utvecklas över tid. Ett tips till alla egentligen. Alla borde se till att utvecklas på ett tillfredsställande sätt snarare än att bara flyta med och råka hamna där man hamnar, hur man vill utvecklas är såklart upp till var och en. Jag vill iallafall bli fri och jag jobbar hårt på alla plan för att nå dit.

 

Självkänsla

Det var på min terapistund i veckan som vi tittade på min bild av hur min självkänsla är uppbyggd, vilka områden i livet som påverkar mig och till vilken grad de påverkar mig i termer av hur glad/nedstämd jag blir beroende på vad som händer i de olika områdena. Strategin är att ha ganska många områden som är jämnstora, så att det kan gå dåligt på ett område utan att det är hela världen och sänker mig totalt. Det är dumt att lägga alla ägg i en korg och satsa bara på det området, men det är så jag har haft det tidigare med ätstörningen som har varit det område i mitt liv som styrt och påverkat mitt humör och min självkänsla. Min cirkel har dock förändrats ganska mycket sen jag ritade den för bara en och en halv månad sen, i början av december. Området med mat/träning/vikt tog då 60 % av utrymmet av min tid och mina tankar (tidigare har det varit ännu mer). Skulle jag då råka äta dåligt, få en jobbig utmaning, röra mig mindre en dag än tidigare dagar eller få en jobbig siffra på vågen, så skulle det förstöra hela dagen och kanske även påverka ett par dagar till. Det skulle gjort mig irriterad och allmänt nere. Sen dess har jag jobbat för att få igång lite fler aspekter i livet och hitta glädje i dessa. Det är inte bara tankar på mat som ska ockupera huvudet och göra mig glad när jag lyckas göra "rätt" (vilket då egentligen är fel). Jag ska se mig själv som så mycket mer värd än bara prestationen i en strikt diet eller kontroll över fysisk aktivitet, tvingande mig till att vara aktiv trots att jag är trött. Nu kan jag mycket lättare sitta ner och ta det lugnt, det får jag lov. Jag klarar lättare att hantera en "dålig" vägning och jag äter mycket mer varierat och ”kusligt” nu. Detta tack vare att jag inte bara är mat, träning och ätstörd som person och identitet. Matens och störningens påverkan på min självbild och egenvärde har sjunkit till kanske 40 %, vilket kändes väldigt överraskande när jag tänkte på det, men också så otroligt skönt. Så skönt att det finns mer i livet än bara mat och så skönt att se att det går att göra framgång, till och med ganska snabbt - en och en halv månad räknar jag som snabbt. Det gör mig glad nu och positiv inför framtiden.

 

Andra värden

Exakt vad jag har blandat in för fler områden i mitt liv är lite svårare att säga. Att spela TV-spel är en bit, socialt liv och karriär är nog andra bitar, även om de inte är aktiva och igång så mycket än så lägger jag relativt stort värde i dem och satsar inför framtiden kan man säga. Jag gamblar lite med att min investering i mig själv och inom dessa områden kommer att ge avkastning inom en snar framtid. Lite av resonomanget går såsom att om jag inte är någorlunda frisk och fri i tanken så kommer jag inte att kunna få ett jobb som jag vill ha, jag kommer heller inte att klara av roliga sociala aktiviteter om jag inte tränar mig på att hantera spända matsituationer redan nu. Det vankas nämligen en pizzadejt om nästan exakt en månad, utan träning inför den kommer det inte att bli kul :-). 

 

Demonernas fest

Anledningen till att vi kollade på min gamla självkänslobild var för att vägningen denna veckan gick som väntat ganska dåligt. Min magsjuka förra veckan gav resultat och effekt på vägningen såklart, det var väl oundvikligt gissar jag. Givetvis hade jag tappat ganska mycket jämfört med veckan innan. Frågan var då hur detta påverkade mig - skulle det trigga mig att vilja gå ner ytterligare? Vad det idel glädje och fest inom mig där demonerna dansade omkring i roliga partyhattar, skrattande och med höjda glas? Nja, njä... jag ska inte ljuga och säga att det inte påverkade mig. Jag stod inte helt oberörd såklart, men det triggade mig nog inte till att vilja fortsätta gå ner. Snarare tolkade jag nog det som en lättnad i andra hållet, att nu kunde jag äta lite extra - jag skulle få lov, även för demonerna, att äta lite gott och kunna njuta lite av maten. På så vis kunde siffran hjälpa mig att få både demonerna och mig att jobba i samma riktning. Men visst, demonerna var glada över nedgången, jag VAR lättad. Jag låter det dock inte påverka mig i negativ riktning. Min tanke på att vara smartare än att bara tänka här och nu finns fortfarande som en aktiv tanke och något jag jobbar med. Jag måste sköta mig nu för att kunna må bra även i framtiden. Det kommer en dag om två år också då jag vill må betydligt bättre än nu. För att nå dit måste jag investera i mig själv redan nu och idag. Tankarna som triggas igång av viktnedgången finns där och jag VET vart de leder, det har jag nerskrivet på papper som min psykolog visade mig. De tankarna leder till arbetslöshet, ensamhet och en svag kropp och själ. Den roligare friska vägen leder till ett betydligt roligare och rikare liv.

 

Choklad

För att kunna följa den friska vägen måste jag fortsätta gå emot de störda demonerna och deras tankar och infall. En metod som jag kom på kunde funka för mig var att ha något snabbt, lätt och litet som jag kunde använda som snabb medicin, lite likt man tar en tablett för huvudvärk, något man stoppar i sig lite snabbt när man mår som sämst för att dämpa symptomen och effekterna av det. Exempelvis om man har huvudvärk så kan man inte tänka ordentligt kanske och man gör sämre bedömning av situationer. Likadant är det när demonen och ångesten är som mest aktiv, oftast när jag är trött, nedstämd och svag. Att snabbt då kunna ge en liten boost för att bryta det negativa mönstret och ge energi åt mig så jag kan tänka rätt hade varit bra. En metod för att dämpa demonerna som jag kan komma på är genom att äta något som jag absolut inte vill äta - som en väldigt besk medicin. Jag ska därför testa att ha små chokladbitar hemma som jag kan ta när jag står och låser mig inför en matsituation. Ska se om det funkar att ha den järnviljan att också kunna ta dem när jag inte egentligen vill, men när jag vet att de kommer att frigöra energi till hjärnan på ett effektivt sätt. Nu ska denna metoden inte testas av personer som kan triggas till frosseri i sötsaker! Det kan bli jobbigt på andra sätt än tänkt. Jag vet inte ens om det funkar för mig, men det är ett lite kul experiment. Påminn mig gärna någon gång då och då att ta en chokladbit, framförallt när jag är gnällig, men det kan fungera i förebyggande syfte också. 

 

Kampen måste fortsätta

Det är dock farligt att tro att jag är nästan frisk redan. Jag får inte vaggas in i någon falsk verklighet. Tankarna går lätt till att ”eftersom jag mår så bra nu, så jag behöver inte tänka så mycket mer på terapin eller begränsa mig så mycket i aktivitet längre”; att ”nu är det fritt fram att köra på”; ”jag måste inte tvunget tänka på vikten och att jag ska jobba upp mig till en viss vikt som de säger inne på ätstörningscenter”. Tankarna går snabbt och lätt dit, det hade varit skönt att vara så pass fri att jag kunde slippa ätstörningscenter, men det är alltför farligt att dras med i de tankarna. Plötsligt smyger demonerna sig på och lockar ner mig i fördärv igen med sina sluga, manipulativa små lockrop, alltför osynligt för att jag ska märka det på ett medvetet plan. Nä, det gäller att bara fortsätta längs vägen jag går på med utmaningar, vila och terapi. Det ska bli en bestående frihetskänsla när jag väl kan vara säker i den och ha lite mer buffert i kroppen. För även om tankarna har kommit en bra bit på väg iochmed självkänslan och egenvärdet, så måste även kroppen vara mer stabil. Jag vill ju också ha en betydligt grövre och starkare kropp än vad jag har idag. Det måste jag jobba vidare på. 

 

Det känns ändå lovande. Jag känner att jag är på god väg framåt och har målet klart för mig. Häromdagen kunde jag dricka både lite öl och vin och äta bjudmat, utan större problem. Det känns som att jag kan ha allt på gång, det ligger redo att realiseras bara. Jag KOMMER att kunna fortsätta gå framåt. Det känns som att våren är på gång, både för mig och i naturen. Det våras för idioten!

 

Monster i magen

Kategori: Allmänt

Magsjuka och ätstörning är inte en helt bra kombination.  

Det kan säkert vara tacksamt för mången anorektiker att få "gratishjälp" med att vara sjuk och inte kunna äta. Tanken fanns hos mig också att det var en bekväm och enkel ursäkt att gömma mig bakom för att kunna undvika måltider och begränsa den mat jag skulle äta. Ätstörningen finns där och lockar fortfarande, men jag VILL inte vara ätstörd längre. Jag försökte så långt det gick och var fysiskt möjligt för mig att hålla mina fem mål mat om dagen och jag FÖRSÖKTE verkligen komma på NÅGOT som jag skulle kunna tänkas äta och få behålla. Nu gick det inte hela vägen. Magen gjorde för mycket uppror stundtals för att jag skulle kunna klara av att äta överhuvudtaget. Att jag var tvungen att stå och steka mat till barnen som ville ha mat underlättade inte. Magen mådde inte direkt bättre av att se dem kalasa i sig korvar... De nödvändiga näringsdryckerna har jag heller inte kunnat ta med riktig reda. Jag behöver dem för att kunna gå upp i vikt. Utan dem är det svårt att trycka i sig tillräckligt med kalorier. Det som HAR funkat någorlunda är mina näringspuddingar och lite nötter. Tillräckligt lättätet och godkänt av magen. Magsjukan kom annars väldigt olägligt. Jag var inne i en god svit och hade precis varit på invägning och fått en ny viktökning. Att nu riskera att bryta den sviten med att kanske tappa i vikt igen på grund av yttre omständigheter såsom magsjuka känns förargligt.
 

Försvagade monster
Denna gången jag vägde mig och gick upp lyckades jag annars komma över en liten mentalt magisk gräns, rent siffermässigt. En gräns som tidigare har känts som både avlägsen och väldigt skrämmande. Nu kunde jag passera den utan att känna någon större ångest över det. Ett tecken på att jag har rätt vilja och ambition nu. Ätstörningen verkar ha spelat ut sin rätt och gjort sitt till stor del faktiskt. Den för helt enkelt inte lika mycket oväsen i huvudet nu längre. Dess roll har blivit försvagad och märkbart minskad. Ibland kan jag tillochmed resonera lite nedlåtande med demonerna i huvudet. Exempelvis när jag nu var magsjuk och demonerna gnuggade händer med ett hånleende, så kunde jag arrogant titta ner på dem och konstatera att "Nejnej, små demoner, den lätte utvägen ska vi inte ta. Det är fel väg hörreni". Utan vidare protester tystades de då ner och satt lugnt tillbaka utan vidare kraft att kunna ta upp striden mer. Överlag är det nog så med dem numera. De finns där och de gör sig hörda, men de vinner inte många bollar längre. Ibland sticker de till mig med ett spjut i maggropen när det är vankas vägning och bjuds på mat, men det tar inte lika hårt längre. Även om det känns så kan jag för det mesta stå kvar och ta det och sen gå vidare, utan att vara jättesårad. Kanske är det jag som har lallat in mig i ett hörn där jag är lite skyddad och inte utsätts för lika stora utmaningar längre. Jul och nyår är liksom över med de stora matutmaningarna som kommer med högtider. Men oavsett är det isåfall en tacksam paus för mig vilken jag kan utnyttja med att försöka gå upp lite mer i vikt. Spiralen blir då omvänd och moment 22-effekten försvinner. Ju mer vikt jag har i kroppen, desto mer energi har jag att kunna tänka rätt. Ju mer energi jag har för att kunna tänka rätt desto mer kan jag gå emot ätstörningen och jobba mig ännu längre ifrån den.  

Samtidigt så tycker jag inte att jag lallar runt så väldigt mycket. Fram tills magsjukan kom så har jag vräkt i mig mat, som jag berättade om förra veckan. Jag har snarare slitit och kämpat för att kunna få i mig lite extra och jag har utmanat mig på alla plan. Även när jag varit sjuk nu dessa dagarna har jag som sagt försökt och verkligen ansträngt mig för att ändå äta något, trots illamåendet. Så att kalla mig för en feg lallare är kanske fel.

Amatörpsykologi
Även om ätstörningen hänger mycket ihop med vikten och maten, så tror jag mycket på att ätstörningen beror på något mer. Det handlar inte om maten och det handlar inte om vikten egentligen. Även om dessa delar blir sättet att visa det på att vi inte mår bra. Det är så det kommer till uttryck, men det är något annat som bekymrar oss. Viss forskning spekulerar i om det kanske finns någon mer medicinsk förklaring som då skulle kunna botas med vaccin eller liknande. Som att det skulle finnas någon brist i kroppen på något vis. Kanske kan det vara så också, men då kommer man in på frågan om hönan och ägget. Gör det psykologiska feltänket och feldispositionen att vi får brister i substanser och mineraler bland synapserna, eller är det tvärtom? Jag vet inte och det spelar kanske inte så stor roll egentligen för mig. Det jag tror är i alla fall att vi har fått med oss något tankefel, en fnurra på tankebanorna som gör att vi tänker fel med oss själva och inte kan tillåta oss att må bra fullt ut på ett sunt sätt. Vi blir destruktiva och vänder aggressioner mot oss själva. Gestaltpsykologin pratar om det lite som en försvarsmekanism nästan, när de pratar om retroflektion. Istället för att använda energin produktivt och att driva oss framåt, så vänder vi den inåt mot oss själva och plågar oss. Nu ska jag inte generalisera och dra alla ätstörda över en kam, det finns säkert lika många olika diagnoser och grundproblem som det finns ätstörda. Grundläggande kan säkert vara en gemensam nämnare, men jag gör inga ambitioner för att vara rätt person för att hitta den och förklara den. Har jag tur kommer jag på vad som är en bra, heltäckande förklaring för min egen del och med riktigt fantastisk tur snubblar jag över en förklaring som kan bidra till att någon annan också kan få hjälp med att nysta upp sina tankefnurror och kanske hitta en väg ut ur labyrinten.

Amatörterapi
För mig kan denna inåtvända, negativa energin nog bero till viss del på att jag begränsat mig i yttre reaktioner och känslomässiga utlopp. En feghet i att reagera öppet har hållit kvar reaktionen och energin i kroppen där den sen surnat och blivit skadlig. Energi har begränsats inom mig när jag inte har stått upp för mig själv tillräckligt och sagt vad JAG velat och vad JAG har tyckt och känt. Den energin har jag inte fått komma ut ur mig. Negativ energi har kastats på mig och min egen energi som skulle behöva komma ut har istället byggts upp och blivit frustration. Denna frustration har sen vänts emot mig själv eftersom jag saknat mod/kunskap/kanal för att låta den pysa ut. Jag testade sprit och extremt liv i tonåren. Det funkade på sätt och vis bra eftersom jag fick utlopp för energin, men socialt var det inte helt lyckat. Heller inte personligt ur ett längre perspektiv om jag ville leva ett någorlunda normalt liv någon gång. Så egentligen funkade det inte bättre under tonåren för mig än vad det har gjort nu när jag använt ätstörningen som kanal för att få ur mig energin. Det är lika destruktivt både socialt och personligen. Att använda ätstörningen som kanal för den frustrerade energin är negativ på så sätt att den försvagar mig mentalt och ger mig mindre ork att stå upp för mig själv, vilket är det jag måste lära mig att göra. Jag måste lära mig att få ur mig energin på ett mer produktiv sätt - att kanalisera ut den offentligt så att den inte ligger kvar och surnar i mig. Genom att vara mer öppen med mina känslor, att säga vad jag tycker och tänker och att gå min egen väg är det jag tror att jag måste göra.

Träning
Nu är detta inte så lätt när man inte har gjort det tidigare. Jag är livrädd för att andra ska råka må dåligt för att jag säger vad jag tycker, den rädslan hindrar mig för att uttrycka mig. Om jag lyckas övervinna den rädslan så är det vikgitg för mig att det kommer ut på rätt sätt – det måste sägas lagom snyggt, vilket också är ovant och svårt eftersom jag är ovan vid att formulera mig så.

Det som gör att jag känner mig lite friare nu och som gör att jag tror gör att ätstörningen lite har spelat ut sin roll är just att jag känner det som att jag har blivit bättre på dessa delarna. Under min långa dryga tid som sjuk har kanske dessa tankar och de känslomässiga verktyg jag fått börjat sjunka in i huvudet så att de kunnat slå rot och nu börjar gro och synas lite. Det egentligen först nu de sista veckorna förra året och dessa senaste veckorna nu som jag börjar känna det så. Jag vet mer vad jag vill och känner att det är mitt eget val av väg. Jag gör det för att JAG vill och min åsikt kommer från mig själv. Jag kan stå för den. Jag känner helt enkelt att jag har mål i livet, både stora och små och det värmer gott i hjärtat.

Här är jag, 38 år gammal och kommer på det NU. Stackars tonåringar som inte har någon aning om vad de vill och som snurrar in sig i destruktivt tänkande och beteende… De har det nog betydligt svårare att både våga stå upp för sig själv och få ur sig energin på ett smidigt sätt… All ära åt idrott och målmedvetna ungdomar!

Full fart

Kategori: Allmänt

"Men pappa, du har ju en pojkarm. Din arm ser ut som en pojkes, helt smal och utan hår". Kommentar från grabben en morgon när han såg min överarm… ... ... … Har jag inte varit motiverad att jobba mig frisk tidigare så var det verkligen droppen... Jag har alltid haft idealbilden av mig själv som en bra och vältränad pappa. En som tar hand om sig själv och håller sig i form. En del av det har varit att inte låta mig förfalla under pappaledigheten då jag insåg risken med att bli en lönnfet slö stackare. Nu gick det visserligen till överdrift och jag hamnade i undervikt istället pressad av mig själv att hålla koll på maten och träna hårt så att jag skulle bibehålla idealbilden av mig själv. Till viss del har jag också alltid sett mig som vältränad, även nu under min sjukdom, trots att jag samtidigt sett mig som tunn och klen. Men vältränad kan jag verkligen inte kalla mig längre. Pojkarm... Jag kan inte längre kalla mig en bra pappa utifrån min egen idealbild när jag inte kan stå rak i hård vind eller inte orkar spontanspringa efter en boll. Men jag kommer dit en dag, jag kommer att återkomma till min idealbild. Jag är på väg. 


Fight club 

Och som jag har kämpat på den senaste veckan. Vilka strider jag har tagit med mig själv. I stort sett vid varje måltid har jag haft ett inre krig. Nu såhär i slutet av veckan är jag som en sårad soldat inombords. Jag har slagits mot tio sabeltandade tigrar och ligger riven och sårad. Men likt Ivanhoe, kämpar jag mig upp på benen vid varje måltid och tar striden en gång till. Jag vägrar ge upp denna gången. När det är dags att äta gör jag det, oavsett om jag är hungrig eller inte, oavsett om jag är sugen eller inte. Jag SKA äta och tar dessutom det där lilla extra som är jobbigt - lite extra smör, liten klick havre-fraiche mer, en näve nötter extra. Det behövs om jag ska komma upp till normalvikt någon gång. All denna maten gör att jag blir ordentligt mätt vid varje måltid. Den mättnadskänslan är skitjobbig, men det är bara att härda ut.

Ännu jobbigare var det efter veckans vägning när jag hade gått upp ett kilo. Ångesten och rädslan för att det skenade iväg utom kontroll kom direkt och tankarna jobbade på högvarv. När det sen vankades mat efter det fanns inget intresse alls för att äta. Vanligtvis brukar jag också begränsa maten lite efter en så pass stor viktuppgång. Det brukar bli lite mer grönsaker och lite mindre kolhydrater och fett. Men jag tog striden ordentligt med mig själv denna gången och tvingade i mig en normalportion utifrån en förutbestämd matplan. Jag SKULLE inte ge upp trots vågen. Redan innan jag vägde mig insåg jag ju att det skulle vara en uppgång efter all mat jag tryckt i mig (jag har bokstavligen tryckt i mig mat). Det är ju också det jag vill, på sätt och vis. Psykologen och läkaren var överlyckliga. Hade det inte varit oetiskt så tror jag att jag hade fått en kram av läkaren. Jag har aldrig sett henne så glad. Psykologen var också lycklig och undrade hur jag skulle fira mitt framsteg. Detta var en väldigt bra fråga eftersom jag själv inte kunde känna det som ett framsteg, även om jag rationellt accepterade att det faktiskt VAR en bra sak. Det är också en fråga till ett återkommande problem - hur firar man en ätstörd? Hur firar man något överhuvudtaget utan mat? Att ge mig en godisbit eller bakelse är såklart inte att rekommendera. Jag vet inte hur jag ska fira mig själv. Jag gick på bio, vilket inte riktigt kan kopplas till att fira viktuppgången eftersom det kom några dagar efter vägningen. Att gå på bio är heller inte en helt odelat positiv aktivitet eftersom två timmars stillasittande är väldigt påfrestande för mig mentalt, jag vill vara mer aktiv än så. Det är därför snarare en bra övning i att ta det lugnt, även om det såklart samtidigt är trevligt att se en bra film - det är inte enbart en plåga. Jag vill gärna återkomma till filmkväll med grabbarna, så därför är det bra för mig att träna på det.

 

Jag vill vara bra på mitt jobb 

Min metod för att hålla ångan och motivationen uppe denna veckan har varit att mer se min sjukskrivning som mitt jobb. Att bli frisk är det jag ska fokusera på, det är detta som är min uppgift om dagarna och det jag måste jobba med. Hade jag haft ett annat jobb hade jag lagt manken till där och velat visa framfötterna. Jag vill göra ett bra jobb och vara duktig på det jag gör. Där hade jag fokuserat på uppgiften och kämpat med den oavsett hur svår den hade varit. Jag hade inte bara lagt något åt sidan för att det var lite jobbigt en stund. Nä, jag hade vänt och vridit på problemet tills jag hade hittat en lösning. En jobbig uppgift SKA lösas, oavsett vad. Även om det hade varit väldigt mycket att göra på ett jobb så hade jag gjort mina åtaganden. Varför ska jag inte visa samma engagemang i mitt arbete med mig själv? Här knallar jag omkring i ett potentiellt värdefullt verktyg eller maskin (mig själv) som jag har tillåtit förfalla. Som en rostig skiftnyckel som inte går att använda på bästa sätt längre, en trasig båt som ligger på sned vid stranden. Jag måste ta bättre hand om mig själv och trycka bort de gnälliga känslorna om att det är jobbigt att bygga och återställa min maskin. Bara jag kan göra det, bara jag har de rätta verktygen som passar min maskin och kan återställa den. För att kunna köra maskinen i full fart, vilket jag vill och tycker är roligt, så är det bara att kavla upp ärmarna vid varje tillfälle och ta i för fullt. Det kvittar att detta jobbet varar 24 timmar om dygnet och sju dagar i veckan. Ju mer jag jobbar desto snabbare kan jag segla iväg och ha nytta av maskinen. Slappnar jag av för mycket nu så halkar jag tillbaka igen och maskinen förfaller. Bättre att ha det lite jobbigt nu än att ha det tungt och jobbigt resten av livet, släpandes på en trasig maskin. Belöningen för väl utfört arbete kommer i den glädjen och den energin som jag kommer att få av att ha mer bränsle att köra omkring med. Jag ska dock vara en välvillig arbetsgivare åt mig själv och försöka belöna mig på lämpligt sätt mellan varven också. Det ska inte trilla över på fel håll och bli så att prestationsdjävulen tar över och piskar mig in i väggen. Det gäller att ha rätt fokus och låta rätt motivation dra mig istället för att jobba diktatoriskt med mig själv. Jag måste veta vad jag vill och motivera mig med både kortsiktiga och långsiktiga mål. Just nu tycker jag mig ha det och det funkar i att hålla mig motiverad och orka kämpa på.

 

Vems liv lever vi

Det är en sak jag har funderat en del på denna veckan när det gäller ätstörning. Kan det ligga något i tanken med att jag har saknat riktiga mål? Mål som varit genuint mina. Är det andras mål/önskningar/krav som har påverkat mig så att jag inte riktigt levt mitt eget liv såsom jag innerst inne själv velat? Har jag levt någon annans liv med deras, kanske oavsiktligt pålagda agenda? Det kan vara mer eller mindre tydligt hur vi påverkas av andra och låter oss bli styrda utifrån deras vilja. Kan det vara sån brist på egen mening som leder oss att skrika på hjälp eller att straffa oss själva på detta sätt. En förvrängning i känslorna och en frustration som vi inte får utlopp för eftersom vi inte vill såra någon annan. Istället för att stå upp för oss själva på rätt ställe och på rätt sätt riktar vi agg mot oss själva och försöker ta kontroll över något som andra har svårare att påverka – maten och träningen, framförallt om vi gör det i smyg är det svårt för andra att påverka det. Jag tror att för min del kan det nog översättas och förklaras i något i den stilen. Nu försöker jag vara mer ärlig mot mig själv och lyssna på vad jag genuint vill och försöker jobba mot den idealbilden av mig själv. Att det sen kräver att jag jobbar hårt med mig själv och måste fortsätta göra det under lång tid är något jag bara måste göra. Bara för att jag hittat min egen riktning i mitt liv och tagit över kommandot över båten så försvinner inte alla tankar och känslor som är inplanterade av andra under flera år. Många brädor på båten måste bytas ut innan jag kan segla för fullt igen. Det tar tid och ihärdighet att dels återställa båten, dels lära mig att läsa min egen karta rätt och även att lära mig att ta hand om båten och segla den på ett klokt sätt. Jag vill inte gärna köra på grund det första jag gör. 

 

På med handskarna, nu kör vi igen

Så även om tankarna kring vågen ständigt skriker åt mig och vill begränsa mitt ätande eller få mig att resa mig upp och röra mig, så böjer jag lika ständigt ner pannbenet och skriker tillbaka. Jag vägrar att bli nerslagen av allt det här rivande och slitandet i mina känslor. De känslomässiga såren kommer att läkas, stoltheten av att orka kämpa emot kommer att komma (jag är inte där riktigt än) och glädjen över att kunna bygga upp en vuxen arm som mer liknar en riktig superhjältes arm än en pojkarm kommer att göra det värt mödan att ha ont och vara känslomässigt utmattad nu. Jag SKA resa mig! UPP! Ta ingen jävla 8-räkning, ligg inte och vila! UPP! Ta en macka till! Ta kommandot över den här båten!