fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Full fart

Kategori: Allmänt

"Men pappa, du har ju en pojkarm. Din arm ser ut som en pojkes, helt smal och utan hår". Kommentar från grabben en morgon när han såg min överarm… ... ... … Har jag inte varit motiverad att jobba mig frisk tidigare så var det verkligen droppen... Jag har alltid haft idealbilden av mig själv som en bra och vältränad pappa. En som tar hand om sig själv och håller sig i form. En del av det har varit att inte låta mig förfalla under pappaledigheten då jag insåg risken med att bli en lönnfet slö stackare. Nu gick det visserligen till överdrift och jag hamnade i undervikt istället pressad av mig själv att hålla koll på maten och träna hårt så att jag skulle bibehålla idealbilden av mig själv. Till viss del har jag också alltid sett mig som vältränad, även nu under min sjukdom, trots att jag samtidigt sett mig som tunn och klen. Men vältränad kan jag verkligen inte kalla mig längre. Pojkarm... Jag kan inte längre kalla mig en bra pappa utifrån min egen idealbild när jag inte kan stå rak i hård vind eller inte orkar spontanspringa efter en boll. Men jag kommer dit en dag, jag kommer att återkomma till min idealbild. Jag är på väg. 


Fight club 

Och som jag har kämpat på den senaste veckan. Vilka strider jag har tagit med mig själv. I stort sett vid varje måltid har jag haft ett inre krig. Nu såhär i slutet av veckan är jag som en sårad soldat inombords. Jag har slagits mot tio sabeltandade tigrar och ligger riven och sårad. Men likt Ivanhoe, kämpar jag mig upp på benen vid varje måltid och tar striden en gång till. Jag vägrar ge upp denna gången. När det är dags att äta gör jag det, oavsett om jag är hungrig eller inte, oavsett om jag är sugen eller inte. Jag SKA äta och tar dessutom det där lilla extra som är jobbigt - lite extra smör, liten klick havre-fraiche mer, en näve nötter extra. Det behövs om jag ska komma upp till normalvikt någon gång. All denna maten gör att jag blir ordentligt mätt vid varje måltid. Den mättnadskänslan är skitjobbig, men det är bara att härda ut.

Ännu jobbigare var det efter veckans vägning när jag hade gått upp ett kilo. Ångesten och rädslan för att det skenade iväg utom kontroll kom direkt och tankarna jobbade på högvarv. När det sen vankades mat efter det fanns inget intresse alls för att äta. Vanligtvis brukar jag också begränsa maten lite efter en så pass stor viktuppgång. Det brukar bli lite mer grönsaker och lite mindre kolhydrater och fett. Men jag tog striden ordentligt med mig själv denna gången och tvingade i mig en normalportion utifrån en förutbestämd matplan. Jag SKULLE inte ge upp trots vågen. Redan innan jag vägde mig insåg jag ju att det skulle vara en uppgång efter all mat jag tryckt i mig (jag har bokstavligen tryckt i mig mat). Det är ju också det jag vill, på sätt och vis. Psykologen och läkaren var överlyckliga. Hade det inte varit oetiskt så tror jag att jag hade fått en kram av läkaren. Jag har aldrig sett henne så glad. Psykologen var också lycklig och undrade hur jag skulle fira mitt framsteg. Detta var en väldigt bra fråga eftersom jag själv inte kunde känna det som ett framsteg, även om jag rationellt accepterade att det faktiskt VAR en bra sak. Det är också en fråga till ett återkommande problem - hur firar man en ätstörd? Hur firar man något överhuvudtaget utan mat? Att ge mig en godisbit eller bakelse är såklart inte att rekommendera. Jag vet inte hur jag ska fira mig själv. Jag gick på bio, vilket inte riktigt kan kopplas till att fira viktuppgången eftersom det kom några dagar efter vägningen. Att gå på bio är heller inte en helt odelat positiv aktivitet eftersom två timmars stillasittande är väldigt påfrestande för mig mentalt, jag vill vara mer aktiv än så. Det är därför snarare en bra övning i att ta det lugnt, även om det såklart samtidigt är trevligt att se en bra film - det är inte enbart en plåga. Jag vill gärna återkomma till filmkväll med grabbarna, så därför är det bra för mig att träna på det.

 

Jag vill vara bra på mitt jobb 

Min metod för att hålla ångan och motivationen uppe denna veckan har varit att mer se min sjukskrivning som mitt jobb. Att bli frisk är det jag ska fokusera på, det är detta som är min uppgift om dagarna och det jag måste jobba med. Hade jag haft ett annat jobb hade jag lagt manken till där och velat visa framfötterna. Jag vill göra ett bra jobb och vara duktig på det jag gör. Där hade jag fokuserat på uppgiften och kämpat med den oavsett hur svår den hade varit. Jag hade inte bara lagt något åt sidan för att det var lite jobbigt en stund. Nä, jag hade vänt och vridit på problemet tills jag hade hittat en lösning. En jobbig uppgift SKA lösas, oavsett vad. Även om det hade varit väldigt mycket att göra på ett jobb så hade jag gjort mina åtaganden. Varför ska jag inte visa samma engagemang i mitt arbete med mig själv? Här knallar jag omkring i ett potentiellt värdefullt verktyg eller maskin (mig själv) som jag har tillåtit förfalla. Som en rostig skiftnyckel som inte går att använda på bästa sätt längre, en trasig båt som ligger på sned vid stranden. Jag måste ta bättre hand om mig själv och trycka bort de gnälliga känslorna om att det är jobbigt att bygga och återställa min maskin. Bara jag kan göra det, bara jag har de rätta verktygen som passar min maskin och kan återställa den. För att kunna köra maskinen i full fart, vilket jag vill och tycker är roligt, så är det bara att kavla upp ärmarna vid varje tillfälle och ta i för fullt. Det kvittar att detta jobbet varar 24 timmar om dygnet och sju dagar i veckan. Ju mer jag jobbar desto snabbare kan jag segla iväg och ha nytta av maskinen. Slappnar jag av för mycket nu så halkar jag tillbaka igen och maskinen förfaller. Bättre att ha det lite jobbigt nu än att ha det tungt och jobbigt resten av livet, släpandes på en trasig maskin. Belöningen för väl utfört arbete kommer i den glädjen och den energin som jag kommer att få av att ha mer bränsle att köra omkring med. Jag ska dock vara en välvillig arbetsgivare åt mig själv och försöka belöna mig på lämpligt sätt mellan varven också. Det ska inte trilla över på fel håll och bli så att prestationsdjävulen tar över och piskar mig in i väggen. Det gäller att ha rätt fokus och låta rätt motivation dra mig istället för att jobba diktatoriskt med mig själv. Jag måste veta vad jag vill och motivera mig med både kortsiktiga och långsiktiga mål. Just nu tycker jag mig ha det och det funkar i att hålla mig motiverad och orka kämpa på.

 

Vems liv lever vi

Det är en sak jag har funderat en del på denna veckan när det gäller ätstörning. Kan det ligga något i tanken med att jag har saknat riktiga mål? Mål som varit genuint mina. Är det andras mål/önskningar/krav som har påverkat mig så att jag inte riktigt levt mitt eget liv såsom jag innerst inne själv velat? Har jag levt någon annans liv med deras, kanske oavsiktligt pålagda agenda? Det kan vara mer eller mindre tydligt hur vi påverkas av andra och låter oss bli styrda utifrån deras vilja. Kan det vara sån brist på egen mening som leder oss att skrika på hjälp eller att straffa oss själva på detta sätt. En förvrängning i känslorna och en frustration som vi inte får utlopp för eftersom vi inte vill såra någon annan. Istället för att stå upp för oss själva på rätt ställe och på rätt sätt riktar vi agg mot oss själva och försöker ta kontroll över något som andra har svårare att påverka – maten och träningen, framförallt om vi gör det i smyg är det svårt för andra att påverka det. Jag tror att för min del kan det nog översättas och förklaras i något i den stilen. Nu försöker jag vara mer ärlig mot mig själv och lyssna på vad jag genuint vill och försöker jobba mot den idealbilden av mig själv. Att det sen kräver att jag jobbar hårt med mig själv och måste fortsätta göra det under lång tid är något jag bara måste göra. Bara för att jag hittat min egen riktning i mitt liv och tagit över kommandot över båten så försvinner inte alla tankar och känslor som är inplanterade av andra under flera år. Många brädor på båten måste bytas ut innan jag kan segla för fullt igen. Det tar tid och ihärdighet att dels återställa båten, dels lära mig att läsa min egen karta rätt och även att lära mig att ta hand om båten och segla den på ett klokt sätt. Jag vill inte gärna köra på grund det första jag gör. 

 

På med handskarna, nu kör vi igen

Så även om tankarna kring vågen ständigt skriker åt mig och vill begränsa mitt ätande eller få mig att resa mig upp och röra mig, så böjer jag lika ständigt ner pannbenet och skriker tillbaka. Jag vägrar att bli nerslagen av allt det här rivande och slitandet i mina känslor. De känslomässiga såren kommer att läkas, stoltheten av att orka kämpa emot kommer att komma (jag är inte där riktigt än) och glädjen över att kunna bygga upp en vuxen arm som mer liknar en riktig superhjältes arm än en pojkarm kommer att göra det värt mödan att ha ont och vara känslomässigt utmattad nu. Jag SKA resa mig! UPP! Ta ingen jävla 8-räkning, ligg inte och vila! UPP! Ta en macka till! Ta kommandot över den här båten!

 
Kommentera inlägget här: