Sifferlek
Kategori: Allmänt
De där siffrorna... Vad de kan ställa till det och spöka för en. Vägning i veckan som gick, men de där siffrorna är märkliga på även andra områden. Ålder är ett sånt exempel där de kan konstra till det i huvudet på folk. Tid och klockslag är ett annat och sen den allmänna känslan för att vissa siffror är bättre än andra... Sjukt och irriterande egentligen. Framförallt ett onödigt störningsmoment utifrån något som mer eller mindre är ett mänskligt påhitt.
Perspektiv, siffrorna är relativa
Vägningen för mig gick bra egentligen. Egentligen helt utan tvekan bra, men på grund av siffrornas makt och påverkan så krävs det ändå en del tankearbete från min sida för att acceptera viktuppgången som blev. Upp lite mer än ett kilo. Jättebra eftersom jag ska gå upp och har en relativt lång väg att gå innan jag anses som normalviktig. Därför är det bra om det går upp. I mitt huvud, eller snarare i min maggrop blir det dock väldigt jobbigt med känslorna om det går för snabbt. Då knyter sig systemet och jag måste jobba med mig själv för att lösa den där känslomässiga knuten. För snabbt eller för långsamt är dock en värderingsfråga, något som är relativt betraktaren. Enligt vad mina behandlare säger på ätstörningscenter var det inte ens någon snabb viktuppgång eftersom det var två veckor sen jag vägde mig sist. Det vill säga att det var en ökning på lite mer än 0,5 kg per vecka. Fullt normalt och rekommenderat. 0,5 kilos-ökningar brukar fungera känslomässigt också för mig. Det brukar kännas lagom. Men nu när ökningen på pappret visade +1,1 kg istället för +0,55, så var det inte helt en genomgående positiv upplevelse... Bara precis för att siffrorna visar mer än önskvärt, utan förankring i verkligheten i att det skulle vara en stor ökning egentligen. Nu tror jag iochförsig att jag är hyffsat bra rustad för att hantera lite större ökningar ändå. När den värsta chocken och ångesten lagt sig och jag börjar tänka rationellt igen, så kan jag börja fokusera på de olika kortsiktiga och långsiktiga mål jag har satt upp för mig själv. Med dem i åtanke är det lättare att släppa tankarna på vikten och siffrorna och istället fokusera på det enda jag faktiskt har att jobba med - att fortsätta äta och ta det lugnt. Hålla mina måltider, jobba på att ha dem fullvärdiga och tillräckliga, samt att slänga in diverse spontana utmaningar på mig själv.
Motiverande åtagande
Det där med att ta det lugnt har fungerat bra nu under jul- och nyårsledigheten. Det har blivit mycket stillasittande och soffmys, vilket är bra för mig. Precis enligt ordination. Att jag blir jätteglad på ett stört sätt när lilltjejen vill åka på axlarna på hundpromenaderna är kanske inte helt ok, men samtidigt något jag vill kunna göra som en bra pappa (utökar min självkänsla och egenvärdet i min papparollsbild av mig själv). Däremot har jag tagit mig an något som kanske inte är helt ok utifrån vad som är ordinerat för mig med ett strikt träningsförbud. Samtidigt är det något som fungerat väldigt väl som kortsiktigt mål för mig - något som många gånger motiverat mig till att ta lite extra mat eller äta något jobbigt livsmedel bara för att öka upp mitt reservlager med energi i kroppen. Jag ska instruera kettlebells. En jättekul grej som jag egentligen har pratat om att göra i flera år. Nu har jag hittat rätt tack vare en god vän som själv är instruktör på en kampsportsklubb där de vill träna upp styrkan lite på medlemmarna. En gång i veckan ska jag vara där och rasta dem. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att jag kör en timmes kettlebellpass med mig själv samtidigt. Snarare måste jag ta en mer instruerande roll än förevisande, även om jag såklart måste visa hur det ska se ut. Tanken och strategin jag har är att de gånger jag måste visa så ska jag köra med väldigt lätta vikter för att spara så mycket kraft för mig själv som möjligt. Risken och rädslan jag har är dock att det ska trigga mig till att träna mer och hårdare. Den risken och det suget måste jag jobba med så att jag istället kanaliserar det till något positivt. Jag KAN vända det till att jag måste äta bättre för att orka hålla passen. Inte en chans att störningen ska få lov att förstöra denna möjligheten och detta förtroendet jag fått tilldelat mig. Det kan faktiskt trigga mig att bli bättre och friskare eftersom jag inte vill vara klenare eller svagare än de som tränar med mig. Styrka och grov fysik måste gå via mer mat. Nu är dock inte logik störningens starkaste förmåga, så ett sånt resonemang kan vara svårt att följa med i för känslorna. Änsålänge har det dock fungerat bra för att motivera mig till att äta bättre och spara på krafterna genom att vila. Därför är det änsålänge ett positivt åtagande.
Långsiktigt perspektiv på livet
Sen tror jag på att allt hänger ihop på ett lite mer magiskt plan. Detta påverkar mina större livsmål och strävan efter att nå dem. Slarvar jag på ett plan så påverkar det resultaten på även andra plan. Och det stämmer kanske även ur ett mer konkret perspektiv, inte bara rent magiskt. Slarvar jag med att inte äta ordentligt med middag en dag, eller hoppar över en måltid helt, så får jag mindre energi dagen efter, risken för huvudvärk dyker upp och jag blir direkt mer lättirriterad. Får jag mindre energi dagen efter så får störningen lättare att påverka mig (den nedåtgående spiralen startas). Jag får då också mindre energi till att söka jobb, jag låter inte lika glad och trevlig som jag skulle kunna göra vid en intervju eller vid ett raggningsförsök - jag når inte mina mer livsövergripande önskningar, vilket leder till sämre självkänsla och mer känsla av värdelöshet. Detta späder i sin tur ytterligare på störningen och bestraffningen av mig själv – att jag inte förtjänar att må bra. Bättre då att jobba emot störningen och äta alla mina måltider och försöka hålla dem såsom de ska se ut för en normal människa. Tillåta mig själv att må bra, oavsett prestation. Vill jag bli frisk och någon gång slippa dessa dryga tankarna så måste jag ta mig an även de jobbigare måltiderna, fastän det inte alls känns bra just i stunden. Jag måste ta bättre hand om mig själv. Jag måste vara smartare än att bara tänka på denna måltiden som är framför mig. Slarvar jag med mitt mellanmål nu så påverkar det min presentation av mig själv vid den hypotetiska anställningsintervjun om ett par veckor. Så taskig mot mig själv får jag inte vara att jag låter min bekvämlighet idag påverka hela resten av mitt liv negativt. Tvärtom kan man också vända det och se det som att ifall jag tar den där potatisen extra, eller kanske tillochmed ett helt mellanmål extra en dag för att jag faktiskt är lite småhungrig, så påverkar det min framtida energi positivt och jag kanske kan le lite mer genuint när jag presenterar mig för Herr Chef eller Blivande Fru. Jag planerar att leva längre än bara idag och måste därför också vara schysst mot mig själv som person om 5 år.
Skit i siffrorna
Dessa tankarna är också användbara när siffrorna börjar spöka för mig. Skit i vad vågen visar. Visserligen måste jag använda vågen som ett verktyg nu när jag ska gå upp i vikt. Jag måste hålla koll på utvecklingen och likaså sen kan den användas som verktyg för att visa att jag inte börjar falla tillbaka i stört beteende igen. Men sen ska de där förbannade siffrorna inte få påverka mig mer. Jag vill må bra och jag vill vara flexibel, vilket inte går riktigt bra ihop med störningen. Ju mindre energi jag har att tänka med, desto enklare vägar väljer hjärnan att gå och jag hamnar lätt i rutiner och tvångstankar kring rutinerna och siffrorna. Ett sådant exempel är att jag brukar äta frukost eller lunch vid en viss tid. De gånger jag måste ändra den tiden på grund av något åtagande så blir det besvärligt i tankarna. Det tycker jag inte riktigt om... Men hur trångsynt och stört är inte det?! Inte särskilt flexibelt alls. Jag MÅSTE inte äta vid ett visst klockslag. Om jag skjuter det fem minuter hit eller dit spelar inte någon roll. Inte heller om jag äter en timme tidigare för att hinna med något möte. Men det är så lätt att titta på klockan och fastna i tanken om att det är fel att äta nu, jag ska inte äta lunch förrän tidigast 1200. Ofta landar det i att lunchen istället närmar sig 13, vilket gör det tajt med att få in mellanmålet på eftermiddagen. Detta har tidigare fungerat som strategi för mig eftersom jag då kunnat hoppa över mellanmålet, men då är vi återigen inne i den där fåniga och kortsiktiga fällan där jag bara är snäll mot mig själv just nu och förbannat osmart och taskig mot mig själv resten av livet. Det är inte värt en timmes avkoppling nu till bekostnad av flera års jobbig kamp senare - det måste jag vara smart nog för att inse och acceptera känslomässigt. Jag blir därför lite glad, på sätt och vis nu när jag kan tvinga på mig ett möte som egentligen krockar med mina schemalagda mat-tider. Jag håller ändå grundplanen om att alla måltider ska hållas, den tanken sitter faktiskt ganska stabilt. Så istället för att hoppa över måltider så tvingas jag att bli flexibel och ändra tiden och schemat. Det är inte helt enkelt, det sitter väldigt hårt inne med vissa måltider och det krävs därför mycket jobbande med mig själv för att inte fastna i tvångstankar kring tiden och siffrorna på klockan. När jag väl lyckas så känns det dock väldigt uppfriskande och bra. Jag KAN. Vilket också innebär att jag KAN bli fri från tvångstankar kring rutinerna. Om jag kan bli fri från de tankarna, så KAN jag också bli fri från tvångstankar kring maten. Det FINNS en väg ut, jag måste bara ignorera de där förbannade siffrorna och inte låta dem påverka mig.
Skål för det, jag höjer ett glas jobbig chokladmjölk för kampen mot siffrorna och störningen, må de goda tankarna segra!
