fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Fortfarande här

Kategori: Allmänt

Är jag frisk eller sjuk? Verkligen inte helt enkelt att svara på. Jag gör rätt men ändå blir det fel. Kroppen säger sjuk, men huvet säger frisk... Det är som att jag har kommit längre i tanken än vad kroppen har, kroppen har sackat efter lite. Jag måste jobba på så att kroppen hinner ikapp tanken. 

 

Kalldusch 

Det var på fredagens vägning som det slog mig hur dåligt det gick för kroppen. Jag trodde i min enfald att allt var bra, att jag var på god väg och närmade mig en sund vikt också. Det kom som en kalldusch när jag såg att jag gått ner 1,3 kg på en vecka. Med - 0,4 kg veckan tidigare, så är det en ganska stor minskning på två veckor. Ändå tycker jag att jag gör allting rätt. Jag fick tillochmed en kommentar från en kollega i veckan om att jag verkade frisk, att jag fungerade som en vanlig människa. Just eftersom jag förra veckan minskade med 0.4 så har jag denna veckan legat i lite extra och tryckt i mig extra mycket av allt. Det är inte jättelätt mentalt, men jag gör det.

Vi blev bjudna på både korv och kakor denna veckan och jag åt som om inget alls hade hänt, trots att tankarna gick på högvarv. Jag hade sååå många fantasier om hur jag skulle komma undan både kakan och korven. Men det hade varit att gå den sjuka vägen, den vill jag inte gå. Det är verkligen hög tid att sluta vara sjuk nu. Förutom kakan och korven har jag gått och druckit chokladmjölk i tid och otid, jag spänner i mig nötter till nästan varje måltid och jag tar extra portioner av middagen på kvällen. Ändå räcker det tydligen inte till. Kanske är det fördröjningen och trögheten i kroppen som spelar mig ett spratt nu igen. Vikten och kroppen kommer kanske att ge med sig och visa bättre resultat nästa vecka, efter dessa senaste veckornas ökade intag. För även om det vore lätt att skylla på jobbet och säga att det är alldeles för aktivt arbete för mig, så är det ändå jag som har makten att anpassa mig. Det är inte jobbets fel att jag inte går upp i vikt. Bara jag kan påverka vad jag gör och hur jag mår i en situation. Andra klarar av att jobba utan att förtvina. Rent teoretiskt kan jag såklart slicka i mig ett paket smör varje dag och tugga i mig en massa flottig mat, men där kommer trots allt störningen in och ropar nej. Det finns fortfarande kvar en viss spärr från störningen som tvingar mig att tänka på vad jag stoppar i mig och börjar blinka med varningsljusen ifall det närmar sig alltför onyttig mat och alltför stora mängder. Såklart påverkar det mig till viss del, men jag lyckas tvinga bort tankarna bra, tycker jag själv. Som sagt kunde jag äta korv med både bröd, senap och ketchup - en kvartett med jobbiga livsmedel varav korven är ledaren. Men jag vill vara frisk, jag vill också kunna fungera socialt och äta när det bjuds på grillat. Korven var faktiskt också riktigt god och det kändes skönt att få unna mig den njutningen. Jag får också lov att äta lite onyttigt någon gång, det är helt ok. Jag får också lov att slappna av och tycka det är gott. (Astrid och Apornas veganska chorizo är alltså ett bra korvtips). 

 

Träningsförbud

En stor motivationsfaktor är mitt kvarstående träningsförbud från läkarens inrådan. Jag var lite snabb i min tolkning av min psykologs kommentar innan om att jag nog kunde börja träna snart. Hon rådfrågade läkaren som då tydligen hade sagt nä. Inte förrän jag var uppe i bättre vikt. En viktminskning tar mig då lägre från träning och jag som är såå sugen på att komma igång och köra ordenligt. Jag vill ut och springa, träna inför något kul lopp i sommar eller höst. Jag vill tokträna med kettlebells och komma upp min storhetstid när jag snatchade omkring på 20 kg som ingenting och sen vill jag komma igång med thaiboxningen och får känna trycket i en riktigt hård spark. Känslan är underbar... jag kan känna den känslan och smaka på den... mmmmm.... Men nu har jag glidit ifrån möjligheten att få känna så. Den saknaden och önskan att få nå dit är stor och därför kämpar jag på och höjer nivån ytterligare med att utmana mig själv och stoppa i mig än mer mat. Ännu mer jordnötssmör och mandelsmör vid fler måltider. 

 

Lång väg tillbaka 

Det var också denna motivation jag tog till när jag nu i fredags fick min kalldusch med viktminskningen. Av ren trots och irritation över den förbannade ätstörningen och det dåliga resultatet körde jag raka vägen till jobb där jag visste att det låg en stor kakbulle (jag åt en även i torsdags). En stor näve med nötter i min proteinpudding, en knäckemacka och så bullen till det. Här ska bli återhämtning! Även om jag börjar gå upp i vikt i lagom hastighet så har jag flera, flera veckor framför mig innan jag får lov att börja träna igen. Ska kroppen dessutom jävlas med mig och gå NER i i vikt, så lägger jag på ytterligare ett par veckor innan jag kan börja träna. För varje halvkilos viktnedgång lägger jag på två veckor på min väntetid eftersom jag iochmed minskningen direkt missar en vecka, sen tar det mig en vecka att återhämta den minskningen. 

 

Fortsätter med att göra rätt

Att förbanna kroppen känns dock lite svagt och fegt. Kroppen gör vad jag säger till den att göra och den bestämmer sig inte helt plötsligt att gå ner i vikt av sig själv. Givetvis påverkar jag den. Däremot har jag kanske dålig koll på kroppens behov och famlar lite i mörker kring vad som är rätt eller fel. Jag TROR ju att jag gör rätt numera och jag känner mig frisk nog i huvudet för att kunna säga det ärligt, utan någon demon som manipulerar mig. Det känns som ett vinnande koncept med den matstrategi jag har nu. Jag tänker därför ge det en vecka till med det här lite extra intaget för att se ifall inte vågen vänder igen. 

 

Mitt nya liv

Nu kommer det dock bli ganska intensiv fritid också eftersom huset äntligen blivit sålt. På lite drygt en månad ska jag nu genomföra ett stålbad av ett överbelamrat hus för att kunna skala in mig och familjen i en liten 1,5:a :-). Det kommer att bli väldigt nyttigt för mig att skrapa bort allt det gamla som inte ska tillhöra mitt nya friska liv. MITT EGET liv! Både jag och barnen ser mycket fram emot att komma till ett nytt ställe, även om det är väldigt minimalt och trångt. Mysigt, väljer jag att kalla det, istället för trångt. Det innebär dock att jag måste ta största delen av min lediga tid till att rota omkring i huset för att antingen packa, slänga eller skänka bort sånt som inte får plats i mitt nya liv. Energin försvinner snabbt och jag måste därför vara noga med att utföra min träning med att vara snäll mot mig själv också och tillåta mig att sitta ner mellan varven. Den övningen är nog svårare än att äta lite extra, men ändå något jag måste göra - träna på att vila. 

Genom att visa att jag kan tänka rätt som en frisk människa kommer livet nu att se mycket ljusare ut. Jag kommer ut ur byn och kan se saker ur ett nytt perspektiv. Det blir ett friare liv på många vis. Om jag kan tänka som en frisk person och kanske komma tillbaka till normal intelligens, så ska det ge sig med nytt jobb också. Såklart har jag inte kunnat få nytt jobb innan när jag satt och tänkte på vad jag inte skulle äta medan jag skrev en ansökan eller pratade med rekryteraren i telefon. Nu när jag kan ge 100 % fokus på min uppgift kan det ljusna även på den fronten. 

Den här senaste viktminskningen har alltså gett mig långt mycket mer jävlaranamma än jag någonsin haft tidigare. Troligen tack vare att jag mentalt är så pass frisk som jag är ändå. Jag skruvar upp nivån för mig själv, visar mitt war-face och kör på som en vansinnig. Död åt störningen! Det ska inte vara en tvekan om ifall jag är frisk eller sjuk. Jag ÄR frisk och det ska märkas på vågen också. 



 

Epilog med kryphål

Kategori: Allmänt

Akta dig för tvångstankar! Jag måste alltid vara uppmärksam på mig själv så att jag inte gör något utav rädsla. Varför gör jag det jag gör? Vad har jag för bakomliggande motiv och anledning till det jag gör? Det är frågor jag jämnt frågar mig när det kommer till mat eller träning. Väljer jag bort mat för att jag är rädd för det eller för att jag inte tycker det är gott? Jag MÅSTE liksom inte äta något utmanande om jag faktiskt inte tycker det är gott. Bara jag är ärlig mot mig själv så att det verkligen är en äkta personlig åsikt och inte en förklädd rädsla. Ibland försöker jag lura mig själv och hävda att det inte är gott, men egentligen vill jag bara inte äta det för att det är jobbigt. Detsamma gäller de aktiviteter jag gör om dagarna. Undviker jag att sitta stilla för att det blir ångestladdat eller vill och behöver jag verkligen göra det jag gör nu? 

 

Gott och ont

Skillnaden mellan friska tankar och störda är hårfin och att glida obemärkt in i rädsla är skrämmande lätt. Bara för att jag anser mig frisk nog för att fungera som en vanlig samhällsmedborgare och kalla mig frisk, så fortsätter kampen mot anorexin. Jag lever i förhoppningen att den ska gå att besegra helt och hållet någon gång. Det är en tanke jag måste ha för att vilja kämpa vidare. En dag ska jag kunna titta tillbaka och förvåna mig över hur konstigt jag tänkte under denna tiden, precis som andra kan förvåna sig över att jag försöker åma mig ur att äta något laddat. Det ÄR en konstig sjukdom för hur svårt är det egentligen? För att kunna skilja mellan begreppen måste vi skilja på vad som är enkelt att göra rent fysiskt och vad som är lätt mentalt. Rent mekaniskt är det såklart inte svårt att stoppa mat i munnen och äta den, liksom det egentligen är enkelt att bara sitta still en hel dag, rent mekaniskt. Den mentala kraften är dock stor och kan begränsa bort en enkel aktivitet. Det är detta mentala monster som ska bekämpas med lika stor mental motkraft. Därav det massiva mentala arbete vi håller på med och som ibland tar en massa energi. Först jobbar våra tankar på högvarv för att hålla oss borta från mat och stillasittande, sen jobbar tankarna lika mycket aktivt för att gå emot de första tankarna och ändå äta och sitta still. Absolut svårt för någon som inte upplevt denna kluvenheten att förstå den inre mentala kamp vi har. Kampen mot det mentala monster som hindrar oss från att göra något som mekaniskt sett ser så enkelt ut. Har man inte upplevt den mentala makten så låter det bara orimligt dumt att det kan ta tokstopp att utföra den enklaste aktiviteten såsom att äta. Men det ÄR svårt och jobbigt. 

 

Vi är alla väldigt värdefulla precis som vi är

Jag är glad att jag är igenom den värsta biten och att jag KAN äta vad jag vill, även om jag måste forcera bort fultankarna fortfarande. "Anorexin ska inte få bestämma våra liv" (sagt av klok medkämpe), den ska få stryk varje dag. Sakta men säkert ska vi nöta ut den genom att varje dag göra något som är bra för oss, utifrån ett friskt tankesätt. Vi ska vara våra egna bästa vänner. Vi FÅR lov att må bra, vi FÅR lov att ta det lugnt och njuta av fin mat som vi verkligen gillar. Vi är värda det bara precis för att vi är vi. Det krävs ingen prestation för att vi ska vara tacksamma mot oss själva och kunna känna egenkärlek. Vi är bra i oss själva. (Punkt). Och vi är absolut den mest värdefulla, omtänksamma och fantastiska maskin/redskap/ägodel vi har. Dessutom är vi ganska så tvungna att stå ut med oss själva resten av livet, varför då inte lägga ner så mycket energi som möjligt för att göra detta redskap så bra som möjligt?! Låt oss blomma ut till vår fulla potential istället för att begränsa oss med såna här knasigheter. Jag är övertygad om att vi alla kan och är skapta till ett mer värdefullt liv än att leva som halva människor, plågade av en inre kamp. Låt oss använda vår fulla mentala kapacitet till friska tankar istället. Det är inte lönt att vänta till morgondagen med att ta oss an kampen. Varje dag ska vi gå emot rädslan och begränsningarna, varje dag ska vi ta ännu ett steg till ett friskare liv. En procentenhet i taget ska de störda tankarnas plats jagas bort till förmån till sköna friska tankar. 

 

Psykologbesöket

Jag kollade på min livscirkel när jag var hos psykologen i veckan. Vi tittade på min cirkel där jag specificerat upp vad i mitt liv som påverkar mig och till hur stor del det påverkar mig mentalt. Störningen där låg på 60 % (i början av december förra året, den har tagit större plats tidigare). Med några veckors intervall har vi tittat på cirkeln igen och varje gång har de störda tankarna fått mindre och mindre plats. Den gick från 60, sen ner till 45, 35 och nu i veckan gjorde jag den spontana bedömningen att den bara fick 20 % plats av mina tankar och vilken påverkan den har på mina beslut. Den ska ner på noll, och jag jobbar hårt för det. Den SKA bort!

Nu gick dock inte vägningen sådär superbra. -0,6 kg. Jag bryr mig ärligt talat mindre om siffrorna, men jag måste ändå acceptera faktumet att det var en nedgång när det egentligen ska gå upp. För att råda bot på det är det bara att kavla upp ärmarna ännu mer och fortsätta kampen, ingen rast och ingen ro. No retreet, no surrender! Till min nedgång ska dock sägas att jag faktiskt har kommit igång och börjat jobba heltid på ett aktivt arbete. Det har jag gjort nu i ett antal veckor och jag lyckas hålla vikten gaaanska bra ändå. Sist jag började jobba rasade jag flera kilo på ett par veckor. Jag är bättre på det nu denna gången och jag tvekar inte för att lägga ner ännu mer energi i kampen för att vända vikten uppåt igen. Jag ska INTE gå ner mer. Nästa gång ska siffrorna visa positivt. 

Jag fick också reda på att jag inte får lov att gå kvar hos psykologen i all evighet. Det är 15 gånger kvar, sen har jag varit där 40 gånger. Verkligen helt vansinnigt, tycker jag själv. På sätt och vis är det bra att jag har en deadline, jag vill inte vara kvar i samma situation hur länge som helst. Jag måste utvecklas och kan behöva lite press på mig att inte koppla av och börja lata mig i tron att allt är klart.

 

Fira med falafel

Jag skulle ju fira min frihetsförklaring i veckan. Det blev ett lite uppskjutet firande tills på fredagen (det skulle egentligen bli på onsdagen (1:a mars) hade jag bestämt, men fredagen funkade lika bra. Spelade egentligen ingen roll. Jag firade med att äta falafel med en god och förstående vän. Det kändes högtidligt och roligt. Vi bestämde också att firandet ska fortsätta med flera trevliga måltider. Nästa gång ska det bli mer avancerad och besvärlig mat än falafel :-). Tack för en trevlig lunch!

 

Me, me, me

Kanske blir det här inte det sista blogginlägget ändå. Jag fick höra att bloggen uppskattades och det önskades att jag skulle fortsätta. Nu gör jag detta mycket för min egen skull, lite egenterapi. Sen började jag skriva mycket för att kanske kunna hjälpa andra i samma situation. Hur pass jag lyckats hjälpa någon att må lite bättre (oavsett besvär) vet jag inte, men som egenterapi funkar det ganska bra. En del till att det är bra för mig att göra detta är att jag tvingas sitta stil en stund och begrunda min gångna vecka. Därför finns det risk att jag trots allt fortsätter - för min egen skull, för att jag gillar det och för att jag på detta vis tar hand om mig och får en stunds tid för bara mig, för min skull.