Epilog med kryphål
Kategori: Allmänt
Akta dig för tvångstankar! Jag måste alltid vara uppmärksam på mig själv så att jag inte gör något utav rädsla. Varför gör jag det jag gör? Vad har jag för bakomliggande motiv och anledning till det jag gör? Det är frågor jag jämnt frågar mig när det kommer till mat eller träning. Väljer jag bort mat för att jag är rädd för det eller för att jag inte tycker det är gott? Jag MÅSTE liksom inte äta något utmanande om jag faktiskt inte tycker det är gott. Bara jag är ärlig mot mig själv så att det verkligen är en äkta personlig åsikt och inte en förklädd rädsla. Ibland försöker jag lura mig själv och hävda att det inte är gott, men egentligen vill jag bara inte äta det för att det är jobbigt. Detsamma gäller de aktiviteter jag gör om dagarna. Undviker jag att sitta stilla för att det blir ångestladdat eller vill och behöver jag verkligen göra det jag gör nu?
Gott och ont
Skillnaden mellan friska tankar och störda är hårfin och att glida obemärkt in i rädsla är skrämmande lätt. Bara för att jag anser mig frisk nog för att fungera som en vanlig samhällsmedborgare och kalla mig frisk, så fortsätter kampen mot anorexin. Jag lever i förhoppningen att den ska gå att besegra helt och hållet någon gång. Det är en tanke jag måste ha för att vilja kämpa vidare. En dag ska jag kunna titta tillbaka och förvåna mig över hur konstigt jag tänkte under denna tiden, precis som andra kan förvåna sig över att jag försöker åma mig ur att äta något laddat. Det ÄR en konstig sjukdom för hur svårt är det egentligen? För att kunna skilja mellan begreppen måste vi skilja på vad som är enkelt att göra rent fysiskt och vad som är lätt mentalt. Rent mekaniskt är det såklart inte svårt att stoppa mat i munnen och äta den, liksom det egentligen är enkelt att bara sitta still en hel dag, rent mekaniskt. Den mentala kraften är dock stor och kan begränsa bort en enkel aktivitet. Det är detta mentala monster som ska bekämpas med lika stor mental motkraft. Därav det massiva mentala arbete vi håller på med och som ibland tar en massa energi. Först jobbar våra tankar på högvarv för att hålla oss borta från mat och stillasittande, sen jobbar tankarna lika mycket aktivt för att gå emot de första tankarna och ändå äta och sitta still. Absolut svårt för någon som inte upplevt denna kluvenheten att förstå den inre mentala kamp vi har. Kampen mot det mentala monster som hindrar oss från att göra något som mekaniskt sett ser så enkelt ut. Har man inte upplevt den mentala makten så låter det bara orimligt dumt att det kan ta tokstopp att utföra den enklaste aktiviteten såsom att äta. Men det ÄR svårt och jobbigt.
Vi är alla väldigt värdefulla precis som vi är
Jag är glad att jag är igenom den värsta biten och att jag KAN äta vad jag vill, även om jag måste forcera bort fultankarna fortfarande. "Anorexin ska inte få bestämma våra liv" (sagt av klok medkämpe), den ska få stryk varje dag. Sakta men säkert ska vi nöta ut den genom att varje dag göra något som är bra för oss, utifrån ett friskt tankesätt. Vi ska vara våra egna bästa vänner. Vi FÅR lov att må bra, vi FÅR lov att ta det lugnt och njuta av fin mat som vi verkligen gillar. Vi är värda det bara precis för att vi är vi. Det krävs ingen prestation för att vi ska vara tacksamma mot oss själva och kunna känna egenkärlek. Vi är bra i oss själva. (Punkt). Och vi är absolut den mest värdefulla, omtänksamma och fantastiska maskin/redskap/ägodel vi har. Dessutom är vi ganska så tvungna att stå ut med oss själva resten av livet, varför då inte lägga ner så mycket energi som möjligt för att göra detta redskap så bra som möjligt?! Låt oss blomma ut till vår fulla potential istället för att begränsa oss med såna här knasigheter. Jag är övertygad om att vi alla kan och är skapta till ett mer värdefullt liv än att leva som halva människor, plågade av en inre kamp. Låt oss använda vår fulla mentala kapacitet till friska tankar istället. Det är inte lönt att vänta till morgondagen med att ta oss an kampen. Varje dag ska vi gå emot rädslan och begränsningarna, varje dag ska vi ta ännu ett steg till ett friskare liv. En procentenhet i taget ska de störda tankarnas plats jagas bort till förmån till sköna friska tankar.
Psykologbesöket
Jag kollade på min livscirkel när jag var hos psykologen i veckan. Vi tittade på min cirkel där jag specificerat upp vad i mitt liv som påverkar mig och till hur stor del det påverkar mig mentalt. Störningen där låg på 60 % (i början av december förra året, den har tagit större plats tidigare). Med några veckors intervall har vi tittat på cirkeln igen och varje gång har de störda tankarna fått mindre och mindre plats. Den gick från 60, sen ner till 45, 35 och nu i veckan gjorde jag den spontana bedömningen att den bara fick 20 % plats av mina tankar och vilken påverkan den har på mina beslut. Den ska ner på noll, och jag jobbar hårt för det. Den SKA bort!
Nu gick dock inte vägningen sådär superbra. -0,6 kg. Jag bryr mig ärligt talat mindre om siffrorna, men jag måste ändå acceptera faktumet att det var en nedgång när det egentligen ska gå upp. För att råda bot på det är det bara att kavla upp ärmarna ännu mer och fortsätta kampen, ingen rast och ingen ro. No retreet, no surrender! Till min nedgång ska dock sägas att jag faktiskt har kommit igång och börjat jobba heltid på ett aktivt arbete. Det har jag gjort nu i ett antal veckor och jag lyckas hålla vikten gaaanska bra ändå. Sist jag började jobba rasade jag flera kilo på ett par veckor. Jag är bättre på det nu denna gången och jag tvekar inte för att lägga ner ännu mer energi i kampen för att vända vikten uppåt igen. Jag ska INTE gå ner mer. Nästa gång ska siffrorna visa positivt.
Jag fick också reda på att jag inte får lov att gå kvar hos psykologen i all evighet. Det är 15 gånger kvar, sen har jag varit där 40 gånger. Verkligen helt vansinnigt, tycker jag själv. På sätt och vis är det bra att jag har en deadline, jag vill inte vara kvar i samma situation hur länge som helst. Jag måste utvecklas och kan behöva lite press på mig att inte koppla av och börja lata mig i tron att allt är klart.
Fira med falafel
Jag skulle ju fira min frihetsförklaring i veckan. Det blev ett lite uppskjutet firande tills på fredagen (det skulle egentligen bli på onsdagen (1:a mars) hade jag bestämt, men fredagen funkade lika bra. Spelade egentligen ingen roll. Jag firade med att äta falafel med en god och förstående vän. Det kändes högtidligt och roligt. Vi bestämde också att firandet ska fortsätta med flera trevliga måltider. Nästa gång ska det bli mer avancerad och besvärlig mat än falafel :-). Tack för en trevlig lunch!
Me, me, me
Kanske blir det här inte det sista blogginlägget ändå. Jag fick höra att bloggen uppskattades och det önskades att jag skulle fortsätta. Nu gör jag detta mycket för min egen skull, lite egenterapi. Sen började jag skriva mycket för att kanske kunna hjälpa andra i samma situation. Hur pass jag lyckats hjälpa någon att må lite bättre (oavsett besvär) vet jag inte, men som egenterapi funkar det ganska bra. En del till att det är bra för mig att göra detta är att jag tvingas sitta stil en stund och begrunda min gångna vecka. Därför finns det risk att jag trots allt fortsätter - för min egen skull, för att jag gillar det och för att jag på detta vis tar hand om mig och får en stunds tid för bara mig, för min skull.
