fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Fenix Återkomsten

Kategori: Återkomsten

Jaha, då var man här igen. Det är bara att erkänna för sig själv - jag är en tunn stackare som inte vågar äta hur som helst. En fördel jag har haft denna gången är att jag är själv och inte behöver stå till svars för vad jag gör, utan har kunnat köra på och driva det lite längre än förra gången. Men när jag häromdagen nästan behövde stanna bilen för att bara sitta och tycka synd om mig själv och vara ledsen, så är det läge att inse att jag har ett problem.
 
Mitt problem handlar som sagt om mat. Jag är rädd för kalorier. Det jag äter ska fylla en funktion, det ska vara nyttigt med rätt näringsvärde, utan att ha några onödiga kalorier. De kalorier som kommer in i kroppen måste sen komma till användning och förbrännas. Det ska absolut inte bli något överflöd av kalorier kvar i kroppen, utan fler kalorier ska förbrännas snarare än färre. Detta har resulterat i nya rekordnoteringar på vågen där jag når nya lägstanivåer gång på gång, vilket triggar till ytterligare motivation att testa hur mycket mer jag kan gå ner. Det är inte bara siffrorna på vågen som motiverar även om det är spännande att se hur lågt jag kan nå. En intressant motivationsfaktor är nyfikenheten att se hur lite jag kan äta och ändå fortsätta att träna och orka med på dagarna. Var går gränsen för hur lite jag kan äta utan att må dåligt. Vissa dagar har jag faktiskt mått dåligt - fått huvudvärk på grund av energibrist. Jag tror dock att det är en vanesak - det går att vänja sig vid mindre och mindre energi, utan att må dåligt. Därför har jag den senaste tiden kunnat gå hela dagar med att bara ätit lite kålsallad på morgonen och sen klarat mig relativt bra utan hunger fram till kvällen. 
 
Den maten jag äter är väldigt begränsad. Bara vissa livsmedel passerar som godkänd mat och det finns väldigt mycket som faller bort som direkt oätlig. Officiellt har jag denna gången gömt mig bakom legitima ätstörningar/dieter såsom vegetariskt och paleo (stenålderskost), men med lite egen twist på dem så att jag slipper högkalorimaten. Jag ställer mig såklart bakom den ideologiska idén bakom båda dessa - jag undviker gärna att äta kött av den etiska tanken och jag gillar det naturliga, obearbetade hos paleokosten. Problemet är då om man som jag undviker den lite mer effektiva, högkaloririka maten, så blir det inte så mycket mer att äta än grönsaker. Fett såsom olja och smör finns till exempel inte på världskartan att jag skulle använda när jag fixar min mat. Det blir ganska mycket grönsaker som ska ätas för att man ska få lite kalorier i sig, vilket gör att jag blir mätt innan jag hinner få i mig tillräckligt. Lägg då också till nyfikenheten och störningen att vilja testa att hoppa över en måltid eller två och sen dessutom suget och abstinensen av att träna. Det blir då ett ganska radikalt minusresultat i kalorier in i kroppen och en ohälsosam viktnedgång. Detta resulterar också att träningen försämras eftersom orken försvinner. Jag orkar inte göra lika många armhävningar längre som för ett halvår sen till exempel. Detta bidrar sen till ångesten och fokuset på kaloriintaget eftersom om jag inte kan träna så måste jag ju äta mindre (...). 
 
Problemet är lätt att se. Jag kan utan problem se det rationellt dumma i det - det är så enkel matematik att det bara är att rätta till siffrorna så går det på rätt håll igen. Känslomässigt är det en helt annan sak. Det är långt mycket lättare sagt än gjort. Eftersom energin inte alltid räcker till att bryta mönstret och göra ändringar så faller jag lätt in i det trygga beprövade och äter av de godkända livsmedlen enligt det sätt jag har vant mig vid. De sista månaderna har jag i stort sätt ätit samma sorts mat varje dag, med lagom variation för att få i mig komplett spektra av vitaminer, mineraler och annat nödvändigt. Intresset för kost och vad som är nyttigt är stort och nya artiklar om hur olika livsmedel gynnar eller försämrar oss slukar jag direkt, så vad som måste ätas har jag full koll på enligt de senaste rönen.  
 
Men när jag som nu häromdagen hamnade på julbord blev det svårt att värja sig. Jag kunde plocka på mig relativt godkänd mat, men hungern och suget fick till slut överhand och jag "råkade" ta en köttbulle och lite brunkål. Utan att veta vad de hade i köttbullen, men väl medveten om att de ju faktiskt hade stekt köttbullen i smör eller margarin - fett (!!!) och brunkålen var full av socker. Gott, visserligen, men ångesten för vad jag hade gjort kom efter en stund. Jag hade svikit mig själv och mina ideal, både etiskt och kalorimässigt med förbjudna livsmedel. 
 
Problemet är ju att jag inte vill ha det såhär. Jag vill ha massor av energi så att jag kan träna mycket. Jag vill vara stor och stark, inte tunn och svag. Jag vill inte bara tänka på mat och träning hela dagarna, utan kunna göra annat också, jag har ju trots allt ett eget företag som jag vill driva vidare, barn att spendera tid med och kanske unna mig lite egentid också. Jag vill kunna äta något gott utan att få ångest. Jag vill kunna vara en förebild. 
 
För att hjälpa mig själv att komma tillbaka och ta mig ur denna labyrinten och bli av med mina hjärnspöken så har jag valt att sätta upp ett mål för mig. Ett träningsmål. Detta eftersom jag inser att ett träningsmål måste motivera mig till att äta samtidigt som jag kan träna på ett sunt sätt (inte tvångsträna). Mitt mål är att nästa år (2016) springa ett maratonlopp. För att kunna göra det måste jag löpträna mycket och för att kunna löpträna mycket måste jag orka träna och bygga muskler. För att kunna bygga muskler måste jag äta. Logiskt och tydligt. När känslorna kommer spökandes måste jag försöka fokusera på målet och den glädjen jag känner när jag får springa snarare än den jobbiga känslan som finns när jag "måste" äta. Änsålänge har dock ingen radikal förändring skett. Jag har tittat lite på olika lopp att springa och jag har börjat tänka i banor såsom att "Jag får faktiskt lov att äta mig mätt, utan att det gör något", men det är änsålänge mer tankar än handling. Mer förändring måste till. Jag måste hitta kraften att orka ta tag i mig själv så att tanken blir till praktisk handling. ... To be continued.