En vecka till
Kategori: Allmänt
Det här gick ju inte så bra. Sämre målfokus får man nog leta efter. Egentligen har ingenting hänt, jag är kvar på samma vikt (58), jag äter ungefär som innnan och jag tränar fortfarande på både morgon och kväll. Det där med träningen är förresten förädiskt. Lyckokänslan efter ett rejält pass är så söt och god och jag mår bra resten av dagen. Detta gör det såklart väldigt svårt att låta bli. Framförallt eftersom känslorna om jag inte tränar är helt åt andra hållet - dåligt samvete, ångest och äckel. Dvs det är väldigt tungt att låta bli träningen och jag blir irriterad och obekväm tills jag fått en träningsdos. Utebliven träning leder dessutom till kompensationstankar och jag begränsar mitt ätande.
Mitt mål med att begränsa träningen till bara yoga hölls inte. Det var ändå ett lågt och fegt satt mål eftersom jag inte vågade gå alltför långt utanför min comfortbox, men det blev både kettlebells, löpning och den vanliga kroppsviktsträningen. Vad värre är att jag börjar ana en försvagning i musklerna. Vissa övningar är inte lika lätta som tidigare, kunde jag mig tycka under veckan. Detta hindrar såklart inte att jag kör på ändå, antingen jag twistar det till lite lättare träning, eller så plockar jag fram pannbenet och kör över tröttheten. Som sagt, lyckokänslan av att träna och olustkänslan av att inte träna gör att valet träna/inte träna är ganska lätt. Försvagningen kan möjligtvis vara inbillad och bara bero på allmän trötthet. Och även om tankarna att det kan bero på att musklerna krymper eller åtminstone behöver mer och enklare bränsle så är det svårt att bli motiverad till effektivare mat när jag väl ska äta. När det kommer till ätandet är det minsta möjliga kalorimängd som gäller, även om jag inte direkt står och räknar. Kunskapen om ungefär var allt ligger i kcal/100g ligger lite i ryggmärgen och jag kör ändå en bra bit på säkra sidan snarare än att ta risker med att råka äta för mycket. Framförallt eftersom jag dessutom ett par gånger per vecka kan lyckas med att hoppa över en måltid.
Det är märkligt också hur snabbt en förändring åt minushållet i matväg blir en rutin. Har jag en dag hoppat över en måltid kommer tankarna om att det funkade ju ena dagen att hoppa över lunchen, varför ska jag då äta lunch den andra dagen? Likaså när det kommer till livsmedel, jag har kollat på dokumentärer om djurhållning och veganer. Direkt lockas jag av att utesluta mer livsmedel från min redan begränsade lista över godkänd mat och accepterar direkt det som en ny regel. Har jag plockat bort ett livsmedel från godkända listan en dag så kommer det inte in igen. Att göra på andra hållet är inte lika lätt, dvs att lägga till livsmedel eller en måltid. Jag lockas fortfarande av att se ifall det kanske trots allt går att minska lite till på vågen.
Till viss del tror jag att detta bloggskrivandet har gett störningen lite önskad fokus och jag låter den leva ut lite mer än vad den hade gjort annars. Jag mår ju bra när jag lever efter störningen och jag har kommit på mig själv med att bli lite sjukt glad för att springa ärenden. Att hämta något eller annat ärende gör att jag måste röra på mig. Framförallt positivt upplevs detta när det händer vid matbordet. Om jag måste resa mig och gå iväg för att hämta/göra något så slipper jag sitta och äta just då. All rörelse räknas, sitta stilla är uteslutet. Sitta still har dessutom blivit direkt jobbigt eftersom rumpan blivit så tunn att jag får träsmak nästan direkt :-). Det är helt enkelt inte skönt att sitta ner.
Bättre målbild och mer motiverande mål måste till för att det ska motiveras av det och kunna använda det i en situation där jag väljer mellan en lätt eller svårare väg. Jag tror att jag måste ha ett mer målande slutmål som både berör prestation och självbild. De ska vara så målande att jag kan se dem som små filmer med mycket detaljer. Detta för att motivera tillräckligt när jag gör mina val om dagarna. Dessutom behöver jag spjälka ner det till enklare delmål. Jag tror tillochmed att veckomål är för stora mål, det krävs dagsmål för att kunna bygga upp till veckomål och sen större delmål, som i sin tur logiskt ska leda till slutmålet. I vardagsstressen är det såklart lätt att inte ta mig tid att sätta ordentliga mål, men då blir det också meningslösa veckor som denna jag haft nu. Att skjuta på framtiden ska heller inte gå. Tanken att vänta med att ta tag i ångesten efter jul ska inte tillåtas.
Nya tag, nya mål och nya utmaningar till nästa vecka. Kanske borde jag trots allt be om proffshjälp, men det lär ändå inte ge mig mycket förändring under julhelgerna. Jag borde absolut spika ett slutmål, ett långlopp (maraton eller ultramaraton) någon gång i augusti/september nästa år. Förslag mottages tacksamt (i lite crowdfunding-anda kan ett vinnande förslag belönas :-). En utmanare som vill springa också som vill få lite peppning och som kan peppa vore också kul och nyttigt). Utmaning denna vecka som kommer består förstås i att det kommer sociala tillställningar där det bjuds på okontrollerad mat. Att äta lite av allt är en STOOR utmaning i sig. Normalt brukar sociala måltider sluta i att jag nästan inte äter något alls. Det kan bli en av mina märkligare jular som jag varit med om. God jul! :-)
