fenixthegreen.blogg.se

Inte helt oväntat blev det ett ganska dåligt resultat på veckans vägning. Maten krånglade ju förra veckan när jag var på semester, eller rättare - JAG krånglade med maten. Kanske läge att ta mitt eget ansvar och inte skylla på utomstående faktorer. Det är JAG som ska bli frisk, inte maten. 

Fåfäng?

Jag visste ju redan innan vägningen att jag hade gått ner i vikt. Det kände jag på mig och det var något jag på ett sätt önskade och jag blev därför också glad för resultatet. Den naturliga frågan kom till mig själv - varför? Vad vill jag egentligen? Varför har jag spenderat fyra månader på Capio om jag inte vill gå upp i vikt och bli frisk? Vad är jag rädd för? Det är inte vågen och siffrorna där som jag är rädd för egentligen. Hade jag inte vägt mig så hade jag ändå krånglat med maten, uppenbarligen. Det är snarare en fråga om utseende faktiskt.... Någonstans ligger det nog en fåfäng tanke och känsla som påverkar mig. En "Det är snyggt att vara smal"-tanke. Det är en tanke och känsla som jag isåfall skäms för att jag har. Jag vill inte vara så ytlig. Oavsett är det en rädsla för att bli fet om jag går upp 10 kg till såsom jag ska för att hamna på minimi-BMI. Samtidigt är jag också rädd att förlora kontrollen om det går för fort fram. Det har jag sett under min tid på Capio också och det är också därför jag dansar såsom jag gör. Två steg fram, ett tillbaka, två fram, ett tillbaks... Varken så snyggt eller effektivt kanske för att nå en destination, men det känns tryggt. Jag trillar inte omkull åtminstone. 10 kg känns annars som en oändligt lång väg att gå. Hittills har jag gått upp ungefär fyra kg på dessa fyra månaderna och jag känner mig ganska nöjd med min kropp. Var ska jag göra av med tio kg till....?

Mat är medicin

Problemet är just det att jag tycker att jag mår bra nu, både fysiskt och mentalt. Jag ville bli frisk och om mitt mål var att må bra så är jag ju framme nu. Å andra tyckte jag att jag mådde bra när jag kom till Capio också, lite trött och matt visserligen, men mentalt var jag vid gott mod, tyckte jag. Nu fyra kg senare inser jag iochförsig att jag faktiskt mår MYCKET bättre än jag gjorde då. Det hade jag inte kunnat föreställa mig då. Likaså lär jag kunna må ÄNNU bättre om fyra kg. Jag måste bara våga tro på det. Kroppen är också mycket, mycket starkare nu. Jag är pigg och full av energi. Fyra kg till och jag kommer kanske att kunna fundera på att börja flyga ;-). Det kan nog vara en rimlig strategi för mig att dela upp resan framåt i fyrakilosintervaller. Lättare att greppa och relatera till. Allt för att göra det psykologiskt tilltalande för mig. Det svåra är bara att våga känna mig trygg i den processen och att våga lita på att jag KOMMER att må ännu bättre längre fram. Tänk om jag istället känner mig äcklig och smutsig och mår sämre… De mentala monstren, Prestationsdjävulen och ätstörningstankarna plågar mig, lurar mig och får mig att vackla i tron på processen

Det sägs att efterhand som man kommer upp i vikt så minskar de ätstörda tankarna. Demonerna tål inte mat. Och med tanke på att säkert minst 50% (uppskattning i underkant) av min tankeverksamhet går till att tänka på mat, träning och allt pussel kring detta, så finns det mycket tid och tankekraft att hämta. Försvinner några procent av dessa tankarna så får jag massor av tid över. Jag kommer att kunna tänka på annat än mat och träning också, utan att hela tiden distraheras av den lille Prestationsdjävulen som kommenterar allt jag tänker. Tänk att få tänka mina egna tankar helt och hållet. Tankar som är genuint jag och som hjälper mig i en riktning mot det jag vill, utifrån vad JAG valt att jag vill göra, utan påverkan av demonerna. Så skönt det hade varit. En verkligt motiverande tanke. Jag vill ju kunna skriva bok, jag vill kunna springa ett lerigt traillopp och känna att det är ok, att jag gör det för att JAG vill och valt det åt mig, för att jag tycker det är kul. Jag vill ha roligt!

Jag får lov

Det är också helt ok att jag HAR roligt, det får jag lov! På min sista terapistund på Capio jobbade vi med denna tanken. Jag får lov att unna mig. Jag får lov att tillåta mig njuta av livets goda. Det är ok att äta en godisbit, även för mig. Det är ok att äta mig mätt och ändå ta lite till för att det är gott. Jag behöver inte vara så sträng mot mig själv och börja tänka på att kompensera mitt matintag. Jag får slappna av och bara vara. Jag får sitta och ta det lugnt, bara slappa. Det är ok! Bara så svårt för mig att KÄNNA att det är ok. Därför kör jag nu detta som mantra för mig så fort jag kommer på det och så fort jag hamnar i en lite svårare situation. Äta kaka? Det får jag lov! Det ÄR inget konstigt att äta en kaka. Jag kan jag också och jag behöver inte bli sträng och kontrollerande på mig för det. Det är helt ok att jag tillåter mig att njuta av en kaka ibland. Jag får lov att gå upp i vikt och må ännu bättre.

Farlig frihet

Eftersom tiden på Capio är slut nu och eftersom jag inte är helt frisk och helt som en normal människa så ska jag fortsätta med efterbehandling på en annan ätstörningsklinik där jag ska bli vägd en gång i veckan. Det är nog bra för mig. Jag behöver nog bli kontrollerad så att jag inte krånglar igen och dansen skenar iväg helt bortom dansgolvet och matchen. Den risken är nog annars väldigt överhängande. Det såg jag prov på förra veckan när jag hade semester, inte minst. Även nu denna veckan har jag haft bekymmer med den farliga friheten. Eftersom det är den sista veckan har jag varit ganska mycket friare och inte behövt vara på kliniken vid alla måltider.  Jag skulle ändå följa det schema som jag kommit överens med min behandlare om. En morgon fick jag dock för mig att jag kunde hoppa över frukost på Capio och komma in till lunch istället. Vilken bra tanke, tyckte jag. På så vis kunde jag ju slippa äta både frukost och förmiddagens näringsdryck. Istället för att sitta därinne kunde jag gå jättelångt, kanske träna lite. Wow, vilka möjligheter med så mycket tid. Sen började den kloke Andreas tänka också. "Vänta nu lite, varför ska jag hoppa över frukost egentligen? ". Det hade bara precis varit för att undvika mat och stillasittande. Undvikande i den bemärkelsen är inget som gynnar mig och gör mig friskare. Klokheten fick som tur är övertaget och fick mig att vända mitt i promenaden och ila hemåt för att hinna med tåget. Jag hann precis i tid till frukosten. Något andfådd visserligen, men jag var där. Att vara där och äta ordentligt de sista dagarna gör mig gott. Det gör mig friskare och motverkar demonerna som den medicin maten faktiskt är. Ju tystare demonerna är desto lättare är det nog för mig att höra mig själv säga att det är ok att ta en godisbit eller en pizza. Jag får lov.

Skynda långsamt

För att påskynda min väg till ett friskt liv föreslog Capios läkare att jag kunde ta fyra näringsdrycker per dag (nu tar jag tre)!!! Sakta i backarna nu, tänkte jag. Fyra!!! Då kanske jag går upp i vikt jättemycket… Enligt hennes beräkningar skulle det annars ta mig fem månader om jag går upp ett halvt kg i veckan. Men enligt mig är ett halvt kilo precis lagom för att jag ska orka med och klara av att bearbeta det. Min terapeut ger mig stöd i detta också, bättre att det känns bra för mig och det blir en förändring som jag klarar av och kan må bra i. En förändring som kan bli bestående. Bättre att ta det långsamt än att jag ska hålla på och dansa fram och tillbaka eller helt tappa tron och ge upp helt och hållet. Jag dansar långsamt, en slow fox för en ensamvarg. Får jag lov? Jag får lov! Nu ska jag framåt!