fenixthegreen.blogg.se

Dessa eviga kakor. Hur mycket muffins kan det finnas i världen? Är kakor verkligen något som är uppskattat av majoriteten eller är det bara en tradition som inte ifrågasatts? Måste vi tvunget äta något sött när vi umgås? Hur många får inte ångest när de fikat med tanke på alla dessa träningsmagasin som sen slår oss i ansiktet när vi handlar eller bara går förbi en löpsedel?! Det handlar kanske om eget kritiskt tänkande och sunt förnuft om vad som är rimlig mängd av både det ena och det andra. 

Frisk?

Det började bra för mig i veckan. Eftersom det börjar närma sig slutet på min behandlingstid på Capio så var det tid att göra en bedömning av hur jag egentligen mår. Tydligen är jag måttligt frisk enligt pappret, eller måttligt sjuk, hur man nu vill se på det. Det betyder att jag klarar mig hyffsat i sociala sammanhang och kan ta hand om mig själv, med viss reservation. Detta stämmer väl ganska bra med hur det känns också. Jag tycker mig kunna spela normal i sociala sammanhang åtminstone. Jag lusläser inte alla tränings- och dietförslag och jag äter det som bjuds. Att jag sen inte alltid tycker om att bli överraskad med mat utan tvingar mig att äta är en annan sak. Resultatet från frågeformuläret jag fyllde i visar iallafall att jag tänker ganska normalt, en del att jobba vidare på, men iallafall inget som sticker ut och är helt tokigt. Jag är alltså fri från anorexin och har nu bara en viss ospecificerad ätstörning att jobba med. Helt ok, det känns bra, skönt att vara fri från anorexin, enligt pappret iallafall. 

Glad för vad?

Det hela är dock lite förrädiskt. I samband med att jag fick reda på mitt resultat från testet fick jag också reda på min vikt i veckan. Min utmaning denna veckan var delvis att jag inte skulle få veta vad jag vägde när jag stod på vågen. Jag skulle utmana mitt kontrollbehov och gå omkring i ovisshet om min vikt på obestämd tid. Skitjobbigt att inte veta. Hjärnan jobbade på högvarv med att hitta anledningar och argument till att jag skulle få veta vikten så snart som möjligt. Jag gick omkring hela förmiddagen utan att veta vad jag vägde. På eftermiddagen gjorde jag sen testet och fick därefter båda resultaten, både från testet och vägningen. Viktminskning med 0,9 kg och fri från anorexin! Jag var superglad :-). Men vad jag var mest glad över vet jag inte riktigt. En viktminskning är triggande och spännande känslomässigt, men samtidigt vill jag såklart vara frisk och fungera socialt utan bekymmer.

Capios förklaring till att jag fortfarande har hjärnspöken att jobba med är att de ger oss verktygen när vi är där, tanken är att vi sen ska vara våra egna terapeuter och behandlare när vi kommer därifrån. Det är kanske tillochmed då, efter Capio, som det riktiga jobbet mot ett friskt liv börjar. Att gå omkring där i en skyddad bubbla är inte gynnsamt hur länge som helst. På ett radioprogram om anorexin kunde jag höra om hur olika personer lyckas med att komma ur sitt sjukdomstillstånd. En del blir helt friska efter en behandling, men en del kan behöva lite mer hjälp och sitter fast i sjukdomen lite längre, kanske hela årtionden. Det känns som att jag är den lite långsammare varianten eftersom det spökar i huvudet fortfarande. Hela årtionden hoppas jag ju verkligen inte, men ett bra tag till får jag nog jobba med mig och kämpa mot demonerna. Men precis som bedömningen säger - jag kan fungera i sociala sammanhang.

Den gamle boxaren

Att jag fungerar är dock mycket tack vare att jag likt en gammal boxare böjer ner huvudet och går in i en jobbig situation med pannbenet före. Jag kopplar bort känslorna och bara gör det jag måste. En användbar strategi när det är något positivt och givande, likt att gå på kalas eller umgås med folk (det är mindre bra att använda den hårda attityden mot mig själv och kroppens signaler om vad den behöver, som när jag trycker bort hunger och smärta när kroppen vill vila, det är den strategin som gjort mig sjuk). Men jag vill inte bara tvinga mig igenom sociala sammanhang. Det låter mer friskt om jag skulle kunna umgås med folk och äta för att det är kul och gott. Om jag någonsin träffar någon kan det ju hända att jag blir bjuden på mat, kanske inte så snyggt om jag då bara tvingar mig igenom måltiden som ett måste. Istället för att bara köra med pannbens-strategin i sociala sammanhang ville jag därför träna på att faktiskt njuta av maten när vi skulle fika med Capio i veckan. Jag tog mig en vegansk blåbärsmuffin och jag gick in med målet att riktigt sitta och smaka efter alla kakans smakupplevelser, likt en konnässör. Jag skulle utnyttja min nyfikenhet och se om jag kunde upptäcka något spännande. Normalt tänker jag inte alls efter hur det smakar utan äter bara utan att tänka på vad jag äter. Jag brukar därför inte ha någon aning om ifall de kakor jag äter är goda eller inte. Nu testade jag alltså en annan strategi och testade att koppla på känslorna. Där satt jag och smackade och mumsade runt med muffinsen. Redan när jag skalade av pappret hade jag dock mina aningar om att det inte skulle bli så bra. I mina ögon flöt kakan runt i socker och fett nere i pappret. Smaken var ungefär detsamma. Kanske är det min störning som säger åt mig att socker och fett kan inte vara gott, eller så är det en genuin åsikt. Jag vet faktiskt inte. God var den iallafall inte och den kak-attan har sökt mig hela veckan. Frisk eller sjuk, jag vet inte, men alla kan ju få lov att ogilla en smakupplevelse. Att ogilla en kaka för att det är socker och fett i den är kanske inte lika sunt. 

Mer kakor

Det var heller inte det enda anfallet från kakornas värld denna veckan. Jag har ju som vana att fira med barnen när det gått bra för mig på superhjälteskolan. Dagen då de visste att jag hade prov (vägning) på skolan hade de fixat med en överraskning åt mig och bakat kanelsnäckor! Fantastiskt gulligt av dem och jag uppskattade gesten enormt. Mina demoner försökte dock åma sig och hitta anledningar för att påverka mig i riktning att slippa äta dem. Kunde jag kanske låta barnen äta alla? Kunde jag tappa min och på så vis få den oätbar? Vi tog dem med oss ut när vi gick med hunden (målet var picknick i ett träd vi gillar att klättra i). Ska vi sitta i ett träd och äta finns det stor chans för mig att tappa min bulle, eller åtminstone stora smulor av den. Jag insåg dock betydelsen för barnen med att jag också åt och insåg det sjuka i mitt resonemang, så jag tog kontroll över mig själv och böjde ner pannbenet - just do it! Visst funkar det. Jag äter och ser glad ut, jag kan tillochmed säga att det är gott, men det är såklart bara en artighetsfras som är spelad med mina tveksamma skådespelartalanger. Upplevelsen var förstås lite unik, tre personer som sitter i ett träd och äter kanelsnäckor, så det var absolut en socialt rolig stund. Friskt, om jag själv får bedöma mig. 

Ännu mer kakor

Helt orimligt blev det sen läge för en tredje fika och kaka denna veckan. Jag pratade i början av veckan med Capios kock om roliga utmaningar åt oss och hon nappade på mina idéer... Det jag satt och pratade om var när jag var i Mexiko för många, många år sen och hade som kvällsrutin att gå till en mjölkeria. Man kunde där få varm choklad och tigerkaka. Min vana var där att dricka horchata till tigerkakan. Horchata är en mandel- och rismjölksdryck med kanel och socker. Jag tyckte det var jättegott när jag var i Mexiko. När vi nu skulle få det på Capio var jag inte lika glad, särskilt inte efter veckans andra kakutmaningar. Jag försökte undvika den genom att hitta på annat ärende den dagen den egentligen skulle serveras. Vår vänliga kock kom då på den briljanta idén att de kunde äta annat den dagen som jag skulle iväg och istället äta tigerkaka och horchata dagen efter... Två dagar kunde jag inte smita iväg, utan jag fick snällt ta ännu en kaka. Pannben igen, tänk inte, känn inte efter, bara ät. Just do it! Jag kunde tillochmed smaka efter om ifall horchatan var god eller inte. Söt var den absolut. Jättesöt! Gott? Mja, jo kanske, men sockermängden plågade mig så att den positiva smakupplevelsen ändå blev till negativ. Friskt eller sjukt? Måttligt frisk/sjuk. 

Samtidigt tyckte jag väldigt synd om de andra tjejerna på kliniken. Där satt de och kämpade med sina kakor och horchatas och jag insåg att det var en väldigt taskig idé av mig att föreslå horchata. Inte ens min flickvän som jag hade på den tiden kunde dricka den och då var hon ändå tokig i socker. Hon klarade helt enkelt inte av smaken... Här satt nu de stackars tjejerna och försökte få i sig både en jobbig kaka och en ännu svårare dricka. På Capio får vi ju heller inte ifrågasätta vad vi äter, hur mycket vi äter eller klaga på smaken. Vi ska bara äta... Tydligen, fick jag sen höra, kunde de byta sin horchata mot ett glas juice senare när de försökt alltför länge utan framgång. Lite lättnad för mitt dåliga samvete. 

Summering

Jag har alltså en del kvar att jobba på. Tankarna spökar fortfarande när det blir överraskningar, oplanerat ätande och framförallt för mycket kakor, sött och fett. Visserligen kan jag fungera i sociala sammanhang, men jag borde inte försöka undvika jobbiga situationer och jag kanske måste fortsätta på att försöka njuta av även onyttig mat. Den sista är svårare eftersom jag inte är helt rationellt övertygad om varför någon ska hålla på att äta kakor. Framförallt är jag just nu fruktansvärt trött på dessa eviga muffins. Att försätta mig i jobbiga situationer är lite lättare och roligare, jag får då lov att använda min nyfikenhet och pressa mina gränser lite och så länge det är situationer där jag utvecklas positivt så är det bra. Helgens utmaning är falafel. Två kvällar har jag kommit undan, nu har jag kniven på strupen att klara den idag. Jag ska fixa det. Just do it!