fenixthegreen.blogg.se

 
Out of control

De två senaste veckorna har jag skenat iväg i vikt och gått upp två kilo. Två kilo på två veckor är inte alls roligt. "Jättebra", "Bra jobbat" och "nu är du på gång i rätt riktning", hurrar folk i min omgivning. Så fan heller, det är inte alls bra, tycker jag, det känns förjävligt. Ett kilo på en vecka var illa nog, men två veckor i samma tempo är på tok för mycket. Visst vill jag bli frisk, tror jag iallafall, men jag har svårt att gå med på att det ska ske så fort och okontrollerat. Hade jag kunnat peka på en förståelig anledning, till exempel om jag bara fet-smällt i mig överdrivet mycket mat för att just gå upp i vikt snabbt, så hade jag kunnat gå med på det. Då hade det varit mitt eget val och jag hade varit orsaken till ökningen. Nu har jag ingen aning om varför det skenar iväg ett kilo i veckan jämfört med ett halvt innan. Jag gör ingen ansatts till att öka mängden mat själv. Snarare tvärtom har jag snålat lite med portionerna och dessutom börjat röra mig mer. Ändå går det upp dubbelt så mycket mot vad det gjorde tidigare. Kontrollbehovet i mig må vara sjukligt, men förståelse måste väl ändå vara en allmän mänsklig önskan. Nu är jag bara förvirrad, vilket gör mig irriterad och irritation dämpar jag bäst genom träning. Man kan kalla det straffträning om man vill - jag straffar mig själv och min kropp för de obekväma känslorna av sorg och ilska för resultatet på vågen. Samtidigt skäms jag för att träna eftersom jag inte får. Min terapeut dyker ibland upp i mitt huvud med bister min när jag gör någon liten träning. 

 
Identitetskris

Viktuppgången skrämmer mig på annat sätt också eftersom jag inte riktigt vet vem jag är eller ska vara utan sjukdomen. Helt plötsligt närmar sig en frisk vikt och dessutom slutet på Capio. Vem är jag då och vad ska jag göra? Givetvis ska jag vara Andreas, men bilden är lite mer komplex än så. Djupt ihopmixat med mig finns störningen med sina tentakler och rötter insnärjda ibland mina genuina känslor och värderingar. Störningen ligger som en parasit och pumpar in lögner och svek i mig samtidigt som den har tillgång till alla mina känslor och min kunskap. Den använder denna tillgången till att förvränga min uppfattning och mina val. Veckans uppgift från min terapi har varit att försöka se igenom eller se förbi de förvrängda tankarna och istället se vilka känslor som är genuint Andreas. Varje stund jag kommer på mig själv stannar jag upp och känner efter - vad har jag för känsla nu? Det är en ganska kul övning, jag kan rekommendera en eventuell läsare att testa. Min tes är att vi alltid har någon känsla i kroppen (om någon har en annan uppfattning får man väldigt gärna påpeka det, jag tycker ämnet är lite intressant). Just nu till exempel kom jag på mig själv med att sitta och vara lite småglad, jag tyckte tydligen det var ganska kul att sitta här och skriva. En känsla som är genuint jag, ingen parasit som är inne och stör. 

Det som driver mig framförallt, kom jag på, är min nyfikenhet. Nyfikenheten har fått mig att testa gränserna, både när det gäller träning innan jag klassades som sjuk och sen även med maten och vikten. Jag sprang halv- och helmaraton för att se hur jag klarade det. Gränsen var inte nådd där utan jag började titta på ultramaraton och ironman av nyfikenhet. Resonemanget gick sen att ju lättare jag är desto lättare går det att springa och cykla. När sen vikten började rasa genom att jag uteslöt viss mat, så blev det en spännande trigger att nyfiket undersöka hur jag kunde driva det vidare. När jag nu inte längre ska räknas som sjuk så måste jag hitta något annat som stillar min nyfikenhet. Sjukdomen ger inte så mycket mer nu egentligen. Visst finns det folk som är och har varit betydligt sjukare än jag, men jag ska inte rota längre ner i skiten än såhär. Detta får räcka. Framförallt eftersom jag nu börjat resan mot ett friskt liv så vill jag inte gå tillbaka och klassas som sjuk igen. Jag vill inte gärna bli inlagd på heltid och bli tvångsmatad. Så återigen, vem är jag och vad finns det att vara nyfiken på. Just nu är det mycket tryggheten som håller mig kvar i sjukdomen, även om de störda tankarna nog kommer att finnas kvar länge. Men tryggheten och tråkiga tvångstankar vill jag inte leva i. Jag vill vara en modig person som lever ett spännande liv. Spänningen kan komma från olika håll, men jag behöver något att engagera mig i, tror jag. Tryggheten i sjukdomen ligger annars i att där vet jag vem jag är och hur jag ska göra. Så länge jag inte har hittat mig själv helt och vet vad jag kan fokusera och engagera mig i så kommer sjukdomen troligtvis att ha ett ganska hårt grepp om mig. 

 
Inte i mål än

Jag är inte helt frisk än. Vikten är inte riktigt där den ska och de märkliga tankarna är heller inte riktigt friska. Men på många vis känns det mycket lättare i många situationer. Gå och fika med Capio ger inte lika mycket ångest längre, nästan ingen alls faktiskt. Jag tycket inte om att gå och fika, men det plågar mig inte direkt heller. Åka till farsan för att äta middag oroar mig heller inte nämnvärt. Visserligen finns tankarna på hur mycket jag ska ta, hur mycket kalorier kan det innehålla, hur ska jag äta och röra mig före och efter. Men även om dessa tankarna finns så blir det inte mycket mer än just tankar. Jag blev erbjuden att testa en mandel när jag hälsade på ett par goda vänner. Direkt dyker paniktankarna upp – en mandel låg inte i min matplanering och en mandel som är smaksatt på något vis kan vara både superfet och fullkletad med socker. Jag tog den och åt den ändå – det är normalt att kunna smaka en mandel och jag vill vara normal utan att begränsas av de störda tankarna. Jag vill vara mig själv, Andreas utan en uppbyggd fasad av störningen.

Iochförsig kan avsaknaden av ångest bero på att jag som sagt rör mig mer och har gjort det de senaste veckorna. Eftersom jag hinner bli hungrig mellan måltiderna så är det lättare att äta och jag kanske dämpar ångesten i förebyggande syfte om jag har gjort någon övning på morgonen och sen äter kaka på eftermiddagen. Hungern skrämmer mig visserligen också, att vara hungrig är farligt eftersom den vill att jag ska äta mer. Äter jag mer går jag upp mer i vikt och då förlorar jag återigen känslan av kontroll på vikten. Kanske hade det varit nyttigt för mig att inte få veta vad jag väger. Tanken är fruktansvärt skrämmande och jobbig. Just därför lär det vara en bra övning för mig. Att kunna leva utan att veta och kunna släppa den kontrollen.

 
Andreas, en social fadäs

En annan sak vi diskuterat på terapin är att jag ska bryta min isolering. Det är inte helt lämpligt att jag lullar omkring helt själv (om man inte räknar barnen och hunden) i huset utan kontakt med folk. Detta har jag tänkt på en del. Jesper sträckte förra veckan ut en riktigt fin och uppskattad hand i sin kommentar om att jag var välkommen till filmkvällarna oavsett om jag är störd eller inte. Den gesten värmde enormt! Jag tog själv initiativet till att vara spontansocial igår när jag kunde svänga inom några vänner för en väldigt trevlig kopp te (nackdelen med detta besöket var att jag hade cyklat dit och kunde cykla hem). Och idag ska jag vara social på ett 1-årskalas. Jag hade kunnat undvika kalaset genom att förlägga mitt besök en annan dag, men min terapeut manipulerade mig att påstå/inse/tycka att ett besök en annan dag skulle inte ge mig lika mycket social träning. Så nu ska jag gå på kalas. Den väldigt vänliga värdinnan på kalaset lät mig påverka vad som skulle serveras genom att fråga vad jag ville ha och vad jag absolut inte ville ha. När jag får en sån fråga ett par dagar före händelsen så kan den friska Andreas svara modigt att det är fritt fram att bjuda på vad som helst, jag äter det. Jag kan lätt försätta mig i situationer där jag ibland tar vatten över huvudet och som känns övermäktiga när jag väl närmar mig och störningen börjar förstå att det är verklighet. Men det är bara att köra, jag ska försöka köra på min nyfikenhet… nä förresten, jag är inte nyfiken på kakor och mat, där funkar inte nyfikenheten. Strategin får istället vara någon form av mekaniskt robotarbete. Ta det som finns och tänk inte så förbannat mycket, bara gör. Just do it! Fokus bör ju inte ligga på maten heller, utan på det sociala. Kanske ska jag inte känna mig så socialt osäker utan försöka uppskatta det, mina vänner gör ju sig faktiskt omaket att justera maten så att det ska vara så enkelt som möjligt för mig att vara med (vilket jag såklart är väldigt tacksam för, förvånansvärt att folk vill göra det för min skull). Jag kanske inte är en social fadäs. 

Träning i framtiden

För att återgå till mitt beroende av träning kanske man koppla samman den med det sociala. Jag har ju isolerat mig med min träning också när jag kört löpning, cykling eller gymträning. Det har bara varit jag med mig själv och mina ökande krav på prestation. Cykling och löpning kopplas lätt samman med viktminskning. Som träningsnarkoman och ätstörd kanske jag aldrig mer kan hålla på med såna aktiviteter på egen hand. Istället får jag kanske köra inbokade pass ett par gånger i veckan. Att helt utesluta träning är väl inte ens att rekommendera, man bör röra på sig för cirkulationens skull. Men om jag kan göra det socialt så blir det mer normalt och går kanske inte lika lätt till överdrift (även om jag kan fulträna och konstra med maten ändå, men den biten får jag fortsätta jobba med ändå). Har jag inbokade pass med kanske thaiboxning två gånger i veckan där jag samtidigt umgås med andra så stillar det kanske mitt träningssug samtidigt som jag träffar folk. Eller en eftermiddag med cykel i skogen, avslutat med en gemensam middag eller något… Kan vara både kul och trevligt, något som tilltalar narkomanen i mig och även den sociala Andreas, som ju är en aning försummad. En tanke jag får klura vidare på. 

Bilden är tagen på mig för tio år sen, innan jag krånglade till det med ätstörningen. En äventyrlig cykeltur i Peru.