fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Midsommarvecka

Kategori: Allmänt

Högtider är besvärliga. Kanske de är för alla, iof, men kanske ger de folk med någon form av störning lite mer oro och huvudbry. Jag har iallafall haft bikupa i huvudet en hel vecka. 

 

Utmaningen

I början av veckan var jag modig och tyckte att jag varit slö på att utmana mig själv ordentligt. De andra på kliniken vågar testa både glass och äta ute. Själv har jag nöjt mig med att äta mina regelbundna måltider och på sin höjd vågat äta hos morsan. Inte tillräckligt utmanande, tänkte jag och ville våga lite mer. Midsommar kunde ju vara ett bra tillfälle att träna på. Tillsammans med en medbrottsling på kliniken bestämde vi oss därför för att våga gå all-in med jordgubbar, glass och grädde. GLASS!!! GRÄDDE!!! NOOOO!!! Vilken skit, vilket gift. Vem i all världen äter sånt. Varför ska någon någonsin äta det??? Jag bet dock ihop och tog utmaningen. Som sagt, lätt att vara modig i början av veckan när det är flera dagar tills utmaningen ska fullföljas. 

 

Prestera mer

Veckans invägning gick ok. En liten stigning blev det. En stigning som känns ok för mig, lagom mycket för att känslorna inte ska få panik och tvinga mig att lägga ner allt, och tillräckligt mycket för att det ändå ska räknas som en stigning. Allt är bättre än inget, om jag får säga det själv. Däremot höll inte Capiokontrollanten med. "Du borde kanske försöka gå upp lite mer per vecka om du ska hinna med inom behandlingstiden?!". Mm, tänkte jag, och började fundera på hur det skulle gå till. Äta mer?! Jo, såklart. Få siffrorna på vågen att hoppa större kliv?! Jaha, jo så är det ju... PANIK!!! - Äta mer och göra jättekliv på vågen... Jag visste inte var jag skulle bli av. Jag ville bara därifrån... Skitarg knatade jag ut från våg-rummet för att komma därifrån. Min skicklige terapeut mötte mig dock utanför hissen och jagade efter mig. Hon kunde lugna ner den värsta ilskan och ge mig lite lugnare perspektiv. Bättre att jag jobbar långsamt framåt än stort steg fram och sen ännu större bak igen för att det blir för mycket för mig. Troligtvis kommer viktökningen och paniken kring den att lugna sig efterhand som jag kommer upp mer i vikt. 

 

Jag, en gammal uv

Ett tecken på att jag har varit länge på kliniken är det faktum att jag nu själv kan sitta på gruppterapin och känna mig präktig nuförtiden. Det har kommit in en del nya stackare som är förvirrade och tycker att det är svårt med allt vad ätande innebär. Som en gammal uv kan jag nu sitta och ge perspektiv och goda råd, precis som de mer erfarna intagna har gjort till mig när jag var ny och tyckte att det vore omöjligt att se positivt på viss mat och ätande. Så även om jag stundtals inte tycker att jag kommit någonvart så får jag kanske ge mig lite cred för att faktiskt lärt mig en del och faktiskt äter mat nu som jag aldrig skulle kunna tänka mig äta för en månad sen. Till exempel åt jag idag veggofärs som var stekt i steksmör!! Ganska generöst med smör dessutom eftersom jag stekt det åt barnen som tycker att det är godare om det är stekt med mycket smör... Jag har inte använt fett i min egen mat på jättelänge, säkert flera år. Vilket kliniken också har klagat på. En måltid är inte komplett utan fett, säger de. Jag har varit nöjd och kallat mina måltider kompletta när jag har haft både kolhydrater, prolle och grönsaker. Kanske små tallrikar enligt en tallriksmodell, men ändå med tallriksmodellen som förebild, fast utan fett. Att blanda min fett på tallriken är alltså ett steg framåt mot normalt ätande. 


Midsommar

Utmaningen under veckan har mest varit att inte tänka på midsommarhelgen och aktiviteterna kring den. Tanken för helgen var att sticka iväg med barnen på campingsemester - utnyttja den tredagarsledighet det innebar med midsommar. Delvis för att komma iväg på semester, delvis för att de släktingar vi skulle kunna fira med var upptagna på annat håll och delvis för att det gav mig full kontroll över ätandet... Både officiella och godkända baktankar och lömska fultankar alltså. Den stora skräcken var annars att jag skulle tvingas att vara relativ inaktiv på en camping, utan tillfälle att träna ordentligt. Knappt ens några längre promenader mer än fram och tillbaka till kök, toa och pool. Och så var det ju det där mellanmålet med glass och grädde som skulle ätas…

 

Jordbubbar, glass och grädde

Jag köpte grädden redan på torsdagen för att jag inte skulle kunna smita från den på midsommarafton när vi var iväg. Tack vare att jag hade en medbrottsling som jag hade ingått en pakt med, hon förväntade sig att jag skulle hålla min del av överenskommelsen. Det förtroendet ville jag inte svika såklart. Jag ville ju inte vara taskig och låta henne hänga där helt själv med att ha gjort något jobbigt. Glassen köpte jag precis innan vi skulle äta det - jag hade barnen med mig som såklart såg fram emot att äta glass och grädde. För deras del kunde vi varit utan jordgubbarna. Det är glass och grädde som är det goda i deras värld. Barnen kan det där med att njuta av livet och tillvaron. Jag fick upp en portion av det, glassen delad på tre, grädden likaså och så jordgubbar till alla efter smak. Och så ... ... ... mmmm, äta det också… … … kom igen nu… … … Just do it! Nu kastar jag mig ut över kanten! Fritt fall i 280 m som ett rejält bungy jump! Jag tog en tugga! Efter ett par sekunder lägger sig värsta chocken, studsen kommer och jag inser att det var ju faktiskt gott, även om, eller på grund av att, det var extremt sött. Jag kalasade i mig alltihop och andades ut. Nu skulle bara ångesten och tankarna hållas i styr så jag inte grottade ner mig i panik över vad jag just stoppat i mig. Barnen fick därför full uppmärksamhet resten av dagen. 

Tankarna har dock inte varit helt enkla att släppa. Det har hela tiden leget i bakhuvudet att jag ätit något extremt, något som känts som enormt mycket mat. Jag har med stöd från mina medbrottslingar på kliniken ändå försökt att äta normala måltider hela helgen. Det har väl lyckats godkänt får jag säga. Inte något fantastiskt bra, men ok. Den värsta ångesten kom under lördagseftermiddagen när barnen badade i poolen och jag fick en stund för mig själv att börja tänka… Livsfarligt att tänka ibland. Snabbt kunde jag meddela mina medbrottslingar från kliniken och få lite boost och stöd. De kunde ge mig rätt perspektiv igen och få mig på gott humör igen. All eloge till det sociala stöd man kan få alltså – tips till andra med hjärnspöken. Hitta någon som man kan ha stort förtroende för och som kan ge genuin förståelse och empati. Låt dessa hjälpa till att bekämpa hjärnspökena sen i strävan mot det friska, rationella målet mot att bli en sån person man vill bli.

 

Ny vecka

Helgen är snart över och vanliga rutiner kör igång imorgon igen. Skönt, tycker jag. På kliniken blir jag utmanad på bekvämare sätt och med fullt stöd från både terapeuter och andra gamla uvar som kan ge stöd och perspektiv på allt. Hemma i min egna vrå finns det större utrymme för Prestationsdjävulen att göra sin röst hörd. Här måste jag själv hävda mig och säga emot. Jag utmanar mig och går och tar mig en näringsdrycksglass!