fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Jag testar kinesiskt

Kategori: Allmänt

Nu är en intensiv helg avklarad. Jag kan lite avslappnat sitta i fotöljen och koppla av med en kopp gått vaniljte och skriva klart bloggen. Det tycker jag om. Det gör mig glad.

 

Dum i huvudet

Men oj vad trög jag har blivit. Det går långsamt i huvudet när jag försöker tänka... Hamstern springer, men hjulet snurrar inte som det ska. Flera, flera gånger blir jag stående och bara tittar utan att det händer något i. Det är också flera gånger som jag glömmer vad någon heter eller inte minns något annat som jag försöker komma på. Hyffsat nya tankar och tankegångar försvinner och är borta en lång stund innan jag kanske kommer på det jag ville minnas. Lite fascinerande, men samtidigt lite skrämmande och framförallt väldigt drygt och tråkigt. Man kan tycka att en sån dryg grej borde kunna få mig motiverad att skärpa mig. Men jag ser inte riktigt dessa defekter när jag står och planerar maten eller lagar mat. Jag ser inte det som ett problem riktigt, framförallt inte ett problem kopplat till bristen på mat. Det är mer rationellt jag vet att leva snålt med maten ger den effekten. Bristen på motivation beror just på att jag inte ser min situation riktigt som ett problem, känslomässigt. Rationellt förstår jag att det är dumt och i närheten av farligt att hålla på som jag gör, men känslorna hänger inte med på det. Enligt känslorna är jag osårbar och odödlig. Därför ser jag inte en klen kropp som ett problem. I min värld är det ingen fara, utan jag mår bra – är pigg och glad. Rationellt inser jag att jag säkert kan må bättre och vara gladare om jag äter mer och väger mer, men de rationella tankarna får inte mig att GÖRA rätt, det krävs att känslorna är med som motiverar mig till handling. Rationellt inser jag ju också att om jag inte hittar motivationen och börjar skärpa mig så kommer jag för eller senare att bli överbevisad om att jag inte är odödlig eller osårbar. Att behöva lära mig det den hårda vägen är såklart inget jag vill, rationellt sett – känslorna tror såklart inte på det resonemanget eftersom de styvnackat vidhåller min odödlighet. Jag måste hitta på något som kan knäppa igång känslorna och få fart på motivationen. Änsålänge har mina försök och förslag visat sig funka dåligt.

 

Kinesiskt örtmedicin

Men jag ger inte upp. I bristen på vanlig hjälp och läkarvård har jag tagit saken i egna händer och sökt mig utanför den vanliga sjukvården och testat kinesisk medicin. Jag visste inte riktigt vad jag kunde vänta mig när jag körde dit och började prata med tanten på gården. Kanske skulle jag få en häxbrygd som skulle trolla till det i huvudet på mig. Jag har ju hört om kinesisk medicin tidigare där man de kokar ihop drycker med allt från spindelben till roliga blommor. Psykedeliska svampar har också presenterats som potentiell medicin mot just ätstörning... Stället jag kom till var en gård på landet och gav väl inte direkt något sken om att vara något hälsocenter enligt min fördomsbild. Terapeuten, eller vad man kallar en som pysslar med kinesisk örtmedicin, gav dock ett väldigt tryggt och mottagande intryck och jag kunde känna mig lugn. Efter en stunds samtal om varför jag var där och vad jag behövde hjälp med kom vi fram till att jag behövde hjälp med motivationen och att hitta lite vilja till förändring (på rätt håll). Jag fick lägga mig på en brits och bli inpackad i filtar och sen bara slappna av. Det jag skulle få uppleva var en variant av XinPing-terapi, något som kan påminna om guidad meditation. Jag fick visualisera ett vägskäl där jag å ena sidan hade en väg med fortsatt ätstörning, medan den andra vägen var att leva ett mer normalt liv. Övningen ledde först mig längs den ätstörda vägen som i min visualisering såg ganska lockande ut till en början. Lite mörk och spännande, lite "it's good to be bad"-känsla, lite skräckfilmstjusning. Ganska snart blev vägen lite mer dyster och enslig. Jag passerade ett dött träd och en ensam kråka kraxade lite i det skumma ljuset. Ett år framåt vägen, två år framåt och jag gick helt själv längs vägen där. Vägen var nu mycket mörkare och tråkigare. Allt omkring mig var dött. Själv halvhasade jag mig fram längs det karga ödelandskapet, ordentligt utmärglad och försvagad. Sliten och trött med en kropp i bara skinn och ben. 10 år framåt och det var en ren plåga att se mig och det mörka landskapet. Helt öde och dött där jag tvingar mig fram på bara skelett med skinn i den kalla snålblåsten i en tom öken. "Var är barnen" undrade jag. De är inte med längre... De kunde inte följa med... De står kvar och ropar efter mig i början... De ville komma med men kunde inte... Jag mitt dumma nöt tror att jag kämpar FÖR dem och går och går för att nå dem på andra sidan öknen, men jag är så vilse att jag ju faktiskt går IFRÅN dem. De finns bakom mig...

Tillbaka till vägskälet. Dags att se hur den andra vägen ser ut. Den börjar lite mörkare. Ser inte så lockande ut till en början, men en bit in ser man grönskan. Vägen är kantad av fina blommor. En lite längre bit in är där ett stort träd som är i full grönska och dignar av frukt. I trädet hänger en gunga och det är en picknickfilt uppdukad under trädet. Barnen och jag passar på att spela lite fotboll och ha roligt. Småfåglar kvittrar och det är varmt och skönt. Ett par år in längs den vägen och jag börjar gå i en solig lövskog, frisk och stark ser jag ut. 10 år framåt och jag ser lika frisk och stark ut. Jag anar en fin bil och fint hus ibland träden på de lummiga kullarna där solen skiner och vägen passerar. Barnen är nu också äldre och är stora. Astrid, 15 år gammal nu, kommer fram och ger mig en puss på kinden och är glad som bara hon kan vara. Det känns varmt och gott. 

Tillbaks till rummet igen. Jag inser att det är jag som själv väljer vägen. Det är upp till mig. Smärtan hinner ikapp mig med känslan jag hade vid den första vägen när jag var helt ensam i den karga öknen, utan barnen. Fy vad det gjorde ont... 

 

Brist på mod och kraft

Problemet som jag insåg när jag sen pratade med terapeuten igen var att jag såklart vet vilken väg jag vill gå, men att det inte är så enkelt när jag sen kommer hem och vardagen hinner ikapp mig igen. Det kommer en måndag och tisdag när jag är trött på kvällen och inte orkar hålla motivationen och bilden från visualiseringen framför ögonen när jag står och svänger ihop middagen. "Ingen fara" förklarar hon. Det var inte meningen med dagens övning. Meningen med det här var bara att hitta mitt varför, hitta vad jag vill och min motivation. Att gå längs vägen kräver mod och styrka, den förväntas jag inte ha nu utan det ska vi hjälpas åt med senare, vid en annan terapistund. Det känns som en lugnande och betryggande insikt och förklaring. För jag HAR inte den styrkan nu. Visst vill jag ge mig på "rätt" väg, men det funkar så förbannat dåligt för mig. Exempelvis kunde jag utan bekymmer skippa lunchen igår när vi var på bio med barnen och filmen började strax efter lunchtid. Det var jättelätt och något jag tacksamt bara gjorde. Kompenserades den uteblivna lunchen med mer mat senare? Såklart inte... 

Nu kan man som skeptiker ifrågasätta trovärdigheten i kinesisk örtmedicin hur mycket man vill. Man kan hävda att hon bara vill suga mig på pengar genom att locka mig till att gå fler gånger. Övningen jag gjorde i veckan kunde jag kanske gjort själv eller fått via någon mer vedertagen terapiform via vårdcentralen. Kanske är det så, men jag har ju inte gjort det själv och någon annan terapiform HAR jag inte nu. Jag kommer heller inte att få någon annan behandling på flera månader. Varken min första KBT-terapi eller Capios 4-månadersbehandling gjorde något underverk med mig, så att testa ytterligare "vanlig" terapi känns inte så trovärdigt heller egentligen. Varför inte testa något radikalt annorlunda?! Så länge det känns givande tänker jag testa den kinesiska behandlingen och denna gången när jag var där kändes väldigt givande, tycker jag. Tillräckligt för att jag ska testa att gå dit en gång till för att se om det kan vara lika givande då. Den gången jag går därifrån och inte tycker att det ger mig något tänker jag såklart inte fortsätta heller. Det är ett enkelt val att göra efter varje gång. Fortsätter det som denna första gången så har jag stora förhoppningar om att jag ska kunna hitta rätt med både styrka och framgång. Den stora skillnaden mot traditionell terapi är att jag jobbar mer med känslorna här än med tankarna, vilket känns rimligt i mitt fall. Tankarna vet vad som är rätt, men känslorna leder mig på villovägar. 

 

Vägning

Hur har det då gått innan i veckan. Ännu en veckas jobb har det varit. Och så en sån där spännande vägning. Resultatet... trumvirvel... Jag förväntade mig en nedgång och hade såklart haft tankar på att få se "trevliga och bekväma" siffror flera dagar. Min förväntning var 57,2 kg. Resultatet blev 57,0. När jag snabbt gjorde matematiken insåg jag att jag på två veckor gått ner nästan 2,5 kg... Folk kan behöva kämpa länge för att gå ner två kilo. Jag gör det lätt på två veckor... Att gå upp fyra kilo tog mig fyra månader och sen tappar jag två kilo på två veckor. Jag väger nu lika mycket nästan som när jag skrevs in på Capio (jag vägde då som lägst 56.6 en vecka innan jag skrevs in). Dvs jag är verkligen tillbaka på ruta ett. Jag pratar med behandlaren där på ätstörningscentret om att inte väga mig längre eftersom vågen triggar mig och får mig att hålla igen med maten. Att få se jobbiga siffror på vågen vill jag ju inte och därför går jag och tänker på det flera dagar innan och låter ätstörningen härja fritt. Hon går inte riktigt med på det. Vi kan väga mig utan att jag får se resultatet, men det känns sådär enligt mig. Jag får mina näringsdrycker därifrån iaf och kan åka därifrån. Tanken jag har på väg därifrån är att skippa mina besök där helt och hållet. Vad ger det mig egentligen att sitta där och prata med henne och sen väga mig? Mina samtal med henne är bara en enda stor lögn. Jag säger vad hon vill höra i stort sett. Ibland är jag lite ärlig, men för att få samtalet framåt så spelar jag motiverad och klämmer ur mig någon klyscha om att jag ska kämpa och jag ska äta bättre och sluta träna. Men det ger mig ingen alls motivation. Vägningen sänker mig mer än vad samtalen hjälper. Den enda anledningen att åka dit skulle vara för att få näringsdrycker, men de dricker jag ju knappt ändå. Nä, det får vara så med de besöken. Kanske kan jag åka dit om några veckor eller en månad igen, men mitt inbokade besök nästa vecka ska jag avboka. När jag mår bättre och har bättre motivation att börja gå på rätt väg så kan jag gå dit och visa mig duktig, men innan det är jag nog mer hjälpt av att hålla mig därifrån. 

 

Optimist

Nu har helgen varit ganska intensiv med en massa att göra hela tiden. Jag har därför inte ansträngt mig något särskilt för att bryta mot ätstörningen. Någon vidare plan framöver har jag inte just nu. Jag ska till mitt nästa kinesiska besök om lite mer än en vecka. Fram till dess är det nog ganska mycket business as usuell. Inget ont i det direkt, jag är fortfarande på gott humör och mår bra. Jakten på kärleken både till mig själv och en eventuell ny respektive fortsätter, vilket är spännande. Jag är fortfarande optimist och tror väldigt gott på framtiden. Detta ska bli bra i slutändan!



 
Kommentera inlägget här: